Fredag och ny platta från Nickelback. Jag gillar Nickelback och står helt klart på den sidan som inte förstår allt hat de får. De har flertal hits som är klockrena i katalogen och Dark Horse plattan är verkligen rakt igenom svinbra! De kan även vara svintunga när de vill. Låtar som till exempel “The Betrayal (Act 3)”, från “Feed The Machine”, visar helt klart på fakta för mitt tidigare påstående.
Nåväl, en ny platta är här för mig att sätta tänderna i.
Plattan börjar med “San Quentin”, plattans första singel. När jag hörde introt för första gången så trodde jag nästan att Nickelback skulle ramlat in på metalcore spåret. Men riktigt så hårt ska det inte bli, detta är dock plattans hårdaste spår. Tyngre gitarrer och en klockren refräng som likt “Burn It To The Ground” skulle passa på vilken hockeymatch som helst. Det är väl-proddat, trumljudet är i vanlig ordning superbra. Så vitt jag vet använder de sig fortfarande av samma trumtekniker som var med på Metallicas “Black Album” och det hörs verkligen, trumljudet är maffigt och riktigt bra tryck i. Tyngre gitarrer och Chad sjunger i vanlig ordning på ett sätt som både är väldigt melodiskt samt med bra nerv.
”Skinny Little Missy”, släpigare riff. Bra chugg, snygga gitarrsolon. Snyggt med att bas och trummor får leda låten på verserna. Hookig refräng som snabbt sätter sig på hjärnan. Bra groove på refrängerna, man rycks lätt med. Garanterat en riktigt bra livelåt. Bra nivå i början på skivan, två riktigt bra låtar i någorlunda samma stuk som inleder, det gillas.
Nästa låt bryter av på ett bra sätt. “Those Days” är ett klassiskt radio-poprock spår a la Nickelback. Väldigt behagligt spår och väldigt fin text. Rekommenderar att man ser musikvideon till denna, med eget videomaterial från bandet när de var yngre. Lite av en “Summer Of 69” text. Både nostalgisk och melankolisk samt väldigt somrig. Jag kan helt klart se att denna blir farlig live med allsång. Starkt spår, Chad kan verkligen skriva både tyngre låtar men även “radiohitsen”.
“High Time”. Country vibes som inleder denna. Lite oväntat och det fortsätter att bryta av. Plattan har helt klart bredd. Denna går mig förbi, jag går inte alls igång på “linedance country”. Man kanske tappar lite av röda tråden på plattan med detta spår, dock credd till dom att de experimenterar lite. Men detta spår känns väldigt gjort redan av andra band inom country genren. Känns lite som ett malplacerat spår.
”Vegas Bomb” tar oss tillbaka till det tyngre soundet igen. Gitarrer med bra groove, släpigt och en hookigare refräng med bra sväng. Ett bra spår, dock inget jag kommer plocka in i några av mina listor, det känns som ett standard Nickelback spår, det vill säga att det inte sticker ut speciellt mycket.
”Tidal Wave”, lugnare spår igen. Snyggt plock samt snyggt gitarrljud i introt. Snygg ballad, men även denna är lite väl standard Nickelback. Inte jättemycket som sticker ut i denna, även om refrängen är snygg så saknar jag nerv i den.
”Does Heaven Even Know You’re Missing?” Ännu en ballad. Snygg även denna, gillar nog denna mer än Tidal Wave. Mysig, lite vibes av tidigare Nickelback, typ 2000-talet och a la “Far Away”. Lite nostalgisk känsla över denna. Stark ballad!
”Steel Still Rusts”. Klassisk Nickelback, skulle kunna vara ett spår på någon av de tidigare plattorna. Finns inte så mycket mer att säga kring denna.
”Horizon”, semi-ballad. I stil med de låtarna innan denna. Även denna går förbi mig en aning. Rätt tråkig.
”Standing In The Dark”, ännu en semi-ballad. Den är inte dåligt, jag har bara hört detta tusen gånger tidigare, av Nickelback dessutom.
”Just One More”. Väldigt mycket pop i intro. Överlag väldigt mycket pop-vibes över denna. Bryter väl av mot de tidigare balladerna men i övrigt sticker den inte ut speciellt mycket.
Sammanfattning:
Ny platta av Nickelback och det låter helt klart Nickelback, på gott och ont. Det som blir fallet på denna skiva är att det känns lite väl identitetslöst. Den är lite väl spretig och i mitt tycke så har den lite för många låtar som är för lika i sitt stuk. Dark Horse exempelvis hade en riktigt stor bredd, även om den hade flertal ballader också, hade den tyngre låtar, poppigare låtar, samt en bra nerv. Det här känns som en skiva man har på i bakgrunden när det är sommar. Några bra spår på denna finns det som sagt, som känns nya och fräscha. Annars känns det väldigt mycket som en upprepning på bandets tidigare alster.
Bästa spår: San Quentin, Skinny Little Missy, Those Days.
Band: Nickelback
Album: Get Rollin
Release: 18/11-22
Skivbolag: BMG
Betyg:
Av // Rasmus Harnesk Wiklund
