Det svensk-danska metalbandet Amaranthe är tillbaka med sitt sjunde album med namnet “The Catalyst”. Detta är även första albumet med Mikael Sehlin (Degradead, Engel, Paralydium) på growlsång, sedan Henrik “GG6” Englund Wilhelmsson lämnade bandet. Jag har följt detta band sedan första albumet som släpptes självbetitlat 2011, ett album som fortfarande håller och som då bidrog till något nytt i metalgenren. Jag har även intervjuat dom ett flertal gånger och spelat support till dom med eget band. Amaranthe är ett genomarbetat liveband som man alltid kan lita på levererar. Det är ett hårt arbetande band och ett väldigt välproducerat band när det kommer till skivorna. De första 3 plattorna har nog gått hårdast hemma och jag har efter de haft en blandad kärlek till bandets utveckling därefter, med medlemsbyten och till själva låtskapandet. Spännande är det minst sagt att gå in med nya och fräscha öron i Amaranthes sjunde skiva; “The Catalyst”. Let´s roll!
Först ut är spåret “The Catalyst”. Ett pampigt intro öppnar. Välproducerat i vanlig ordning av Jacob Hansen (producerat akter som Volbeat, Epia m. fl.). Mikael Sehlin gör sig väldigt bra i sin growl roll. Stundtals kanske lite väl lik Henrik “GG6” i sitt typ av growl. Jag vet att Mikael är extremt bred när det kommer till sin sångteknik, både i growlet och i clean sång. Det är ju dels imponerande att han tar rollen utan problem som growlare här, men kanske att man hade velat haft lite mer av Mikaels “ID” i growlet, att det inte bara blir att han fyller en funktion. Men vi får se hur det utvecklar sig på skivan. I övrigt bra låt, bra hook, bra fusion på det tyngre och det melodiska. Tycker även det är bra struktur på alla olika delar, dvs Elize, Nils och Mikael. Tycker samtliga får ta bra plats, både i hur låten är skriven samt i mixen.
Härnäst Insatiable. Något som kommit att bli en klassisk Amaranthe låt. Stark Drop Dead Cynical – vibe i hur refrängen är skriven och framförallt i riffen som genomsyrar låten. Väldigt stark hook i refrängen och samtliga (framförallt Elize) levererar rejält i sången på just refrängen. Läckert solo av Olof också i denna. Låten hade dock varit ännu bättre om Nils fått lite mer plats i sången/mixen.
Damnation Flame kommer härnäst, där ett spännande intro infinner sig som känns lite Tim Burton/Halloween vibe. Jag gillar att Nils kommer fram mer här på verserna. Det är ett spår som jag gillar ordentligt, då den sticker ut i både struktur och den här ”horror”-känslan gör sig väldigt bra i Amaranthe-soundet. Refrängen är också riktigt stark och jag tycker det är en bra fusion på att samtliga sångare får ta plats. Tungt spår och jag älskar mellanspelet. Där kommer också Mikael till sin rätt med mer av sitt ID tycker jag, i sitt högre “growl/fry/vocal” parti. Helt klart ett av de starkaste spåren på plattan.
Liberated. Tyvärr en låt som går mig förbi, det är lite för snickrat i samma struktur som inte bidrar till något nytt i Amaranthe campet. Det är givetvis inte en dålig låt och ingen presterar dåligt. Men i och med att Amaranthe har en viss struktur i sitt låtskrivande och detta är sjunde plattan, blir det lite slätstruket och förutsägbart.
Re-vison, introt tar något nytt till bordet. En bra fusion mellan det elektroniska poppigare och den melodiska metal genren. En starkare refräng som garanterat blir farlig live.
Interference plockar upp det lite hårdare, ett bra chugg i gitarrerna i introt. Snygg vers, en melodi som sticker ut och Elize sjunger med bra nerv. Även refrängen sticker ut, tankarna åker till tidig melodifestivalen och Sarah Dawn Finers “Moving On”, på refrängen. Inte för att det är överdrivet likt, men det finns en melodi liknelse och klang som får tankarna att gå dit. Just på “Not Alone, Oh Oh” partierna.
Stay A Little While, snyggt och stilfullt piano inleder. En fin ballad, dock tycker jag Nils har lagt sig till med ett märkligt sätt att sjunga/uttala engelskan på verserna. Det blir lite väl “musikal” över det och det känns lite väl “tillgjort” vilket gör att det hämmar snarare att det inte känns genuint i vad man sjunger om. Det blir lite väl kontrast i och med det i verserna mellan just Nils och Elize, då jag inte finner sättet hon sjunger på väldigt musikal.
Ecstasy plockar upp farten igen. En liknande struktur vi hört förut, med tyngre gitarrer och en eurodisco synth i bakgrunden. Det är långt ifrån dåligt, men det är bara det att, det låter som ett flertal andra Amaranthe låtar vilket gör att denna skippas. Även här tycker jag Nils sjunger lite märkligt, speciellt i partier som “come a little closer” på vers 2. Jag har följt Nils som sångare sedan de släppte första Dynazty skivan och jag finner därför det märkligt när han stundtals lägger sig till med denna märkliga artikulering på sin sång.
Breaking The Waves, riktigt snygg vers. Elize sjunger med bra edge och melodin sticker ut. Snygg refräng där tankarna går till Diztords låt “Slay”, refräng mässigt. Läckert mellanparti som bryter av rejält också. Elize visar upp mer av sin range och mot opera hållet, ingen kan klandra henne för att inte ha range i alla fall. Likt så visar Nils även i denna låt upp sin range.
Outer Dimensions. Stark refräng och framförallt stor refräng! En avsiktlig flört med Abbas S.O.S i refrängen? Gillar starkt körstämmor partiet inför refrängerna. Här gifter sig Nils och Elizes röster som bäst, i denna typ av låt.
Plattan avslutas med spåren Restisence och Find Life. Bra spår båda två men inget som fastnar tyvärr.
Sammanfattning:
I vanlig ordning när det gäller Amaranthe infinner det sig en hög lägsta nivå. Plattan är väldigt välproducerad, alla levererar starkt på samtliga fronter. Ingen tvekan på att de alla är duktiga musiker och låtskrivare. Dessutom ett riktigt bra liveband. Tyvärr, sju plattor in, håller det inte hela vägen då jag tycker att det är lite väl mycket copy – paste struktur i hur man skriver låtar. Framför allt instrumentalt, det känns som det finns ett tydligt tänk hur strukturen ska vara, vare sig det är hur man skriver de instrumentala delarna till hur sången ska vara fördelad. Vissa låtar sticker ut och är riktigt bra. Egentligen är alla låtar på plattan bra, men det är bara det att om man lyssnar på skivan rakt igenom, är det fler låtar som inte sticker ut än de som sticker ut. Vilket gör att även om låten är stark eftersom att den är skriven i Amaranthe strukturen och helt ärligt låter för likt andra låtar jag hört med Amaranthe, gör det att det känns stundtals slätstruket och enformigt, oavsett hur bra alla sjunger eller hur välskriven refrängen än är.
Jag tror att mycket sitter i det som jag har hört och läst mig till, att Elize skriver de flesta melodierna och därefter lägger Olof den instrumentala strukturen. Vilket gör att variationen blir begränsad om en person endast skriver melodierna. Jag undrar hur det skulle se ut om exempelvis Nils fick skriva mer melodier, likt när Jake E skrev mer i början på Amaranthes karriär. Vissa låtar överraskar medan vissa känns som “ja, det här är en Amaranthe låt” och om jag vill ha den känslan så lyssnar jag hellre på Mötorhead eller AC/DC. Jag läste nyligen en intervju gällande denna skiva, där bandet själva beskrev skivan som att det finns “variation, kreativitet och färre begränsningar”. Kreativitet finns det definitivt, men tyvärr tycker jag att det saknas större variation. Med det sagt har de en tydlig nisch musikaliskt och det får jag respektera. Och hardcore Amaranthe fans lär plattan gå varm hos. Men inte hos mig tyvärr som skiva i helhet, dock några av de starkaste låtarna kommer att fortsätta spelas.
Band: Amaranthe
Album: The Catalyst
Release: 23/2-2024
Skivbolag: Nuclear Blast
Betyg:
