Ny Filmrecension: Ghost – ”Rite Here Rite Now”.

När jag växte upp under åttiotalet uppfanns något magiskt som kom att kallas VHS spelare. Eller videobandspelare kanske var den lite mer folkliga benämningen. För en hårdrockare innebar det att man nu inte bara kunde lyssna på albumen. Man kunde faktiskt även få se dem spela live! Låter märkligt idag när varenda konsert som görs hittar upp på Youtube från någon som filmar med mobilen i publiken. Men då var det något alldeles extra. Istället för att sitta och vänta tills det kom en hårdrocksvideo på MTV kunde man faktiskt se en hel konsert på en gång och själv välja favorit avsnitt. Klassiska ”In The Round In Your Face” med Def Leppard och AC/DC live in Donington fanns givetvis i hyllan såväl som Guns N’ Roses live in Paris 1992, Cinderella Live och In Consert med Judars Priest samt Alice Cooper som spelats av från Sveriges Television som på den tiden fick ett ryck titt som tätt och visade hårdrock. Självklart finns det fler exempel och alla har vi vår favorit som gick varm och som hade de coolaste låtarna eller den fräckaste scenshowen. 40 år senare när såväl VHS som efterföljande format inte längre är den hetaste potatisen ger sig så svenska Ghost på att faktiskt släppa en hel biofilm på nästan 2 1/2 timme med ”Rite Here Rite Now” som spelats in under två spelningar på KIA Forum i Los Angeles tillsammans med lite manusdrivet material som knyter ihop säcken från de olika chapters avsnitten som släppts på bandets officiella YouTube kanal. Låter som en riktigt galen idé särskilt som dagens samhälle bara vill ha snabba klipp och ständigt nytt vem ska egentligen gå och se och betala för det här? Jodå , en hel del ska det visa sig!

För bion är faktiskt nästan full. Över 400 biljetter sålda till Göteborgs största biograf. Och många kommer välklädda i band t-shirt och laddade till tänderna. Inledningsvis bjuds vi dock på den ”helt vanliga” Impera tour setlisten. Det är full fart från början med Kaisarion, Rats och Faith och vansinnigt snyggt filmat i högt tempo med snabba växlingar mellan musikerna på scenen, publiken och Papa Emeritus lV. Givetvis helt fantastiskt men utan några större överraskningar. Men redan i första spåret får vi första behind the scenes ögonblicket när Papa snabbt växlar ett par korta ord med Sister Imperator innan han lika snabbt är ute på scenen igen. Det här temat fortsätter genom hela filmen och vi får förutom Sister även träffa Papa Nihil samt assistenterna Ashley och ”Jesus” som hjälper till med diverse klädbyten och allt annat Papa behöver hjälp med. Låter det repetivt? Det blir det aldrig. För Papa har några riktiga ess uppe i kavajärmen som spelas ut precis när det behövs.

Vi ska inte avslöja för mycket. Men vi får en helt fantastisk ny version av en gammal klassiker, en låt som spelas för första gången och dessutom dansare utklädda till skelett som bidrar till att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända härnäst. Dessutom briljerar musikerna och spelar som om livet hängde på det och tillsammans med publiken som inte tillåtits ta med sig sina mobiltelefoner in skapas ett samspel som inte setts maken till sedan denna odygd för första gången tilläts förstöra det vackra med en livekonsert. Papa tar tillfället i akt och interagerar med sin publik som nu när de inte har en skärm att se på lyder hans minsta vink. Setlisten är också helt magiskt välbalanserad och växlar från lugna He Is och Respite On The Spitalfields till Mummy Dust, Con Clavi Con Dio och Cirice. Det är också helt otroligt vackert ljus som växlar från mörker och eldsflammor till ett färginferno och tillbaka till nedskalat och centrerade spotlights för att sedan börja om igen. Helt makalöst.

Vi får förutom konserten som tidigare nämnts även en historia som följer genom hela filmen. Den började som sagt väldigt försiktigt men växer genom hela filmen och tar efter konsertens slut över helt och vi får svar på nästan alla frågor vi haft om The Clergy till slut. Jag säger nästan för den lämnar oss också med en cliffhanger som gör att åtminstone jag inte kan vänta på att nästa avsnitt släpps.

Så summa summarum vad har egentligen hänt sedan pojkrumstiden och alla de klassiska kassetterna som stod i hyllan? Tja egentligen ingenting men samtidigt allt. En konsert är en konsert och även med lite modernare produktion och dans så följer det ungefär samma mönster. Men kvaliteten är som natt och dag. Det här är så vansinnigt snyggt och välregisserat och med en ljudkvalitet som inte är av denna värld. Det är allt det gamla gångrat med hundra om inte tusen. Storyn tillför kanske inte så mycket mer än för de riktiga die hard fansen men får även den största kritikern att dra på smilbanden några gånger. Filmen visar istället upp Linköpings stolthet Tobias Forges hela vision om vad Ghost egentligen är. Ett rockband som förutom fantastiska låtar även bjuder på en show som nog inget annat band är i närheten av i dag. Tobias vill inte bara sjunga och spela för dig det är på riktigt genuint viktigt att du också blir underhållen även för dina andra sinnen. Han vill få dig att headbanga till de hårdaste riffen men också få dig att häpna av överraskningarna och skratta åt de dåliga skämten. Det är som ett kinderägg där du får tre önskningar i en och bättre än så kan det egentligen väl inte bli? Lägg till alla svaren på frågorna du undrat och en helt ny singel som End Credit song. Världsklass helt enkelt.