Linkin Park har precis släppt sitt efterlängtade nya album, ”From Zero”, den 15 november 2024. Detta är deras första studioalbum sedan 2017 och enligt dem själva markerar det en ny fas för bandet. Albumet innehåller 11 spår som blandar bandets klassiska stil med nya influenser, tack vare tillskott som sångerskan Emily Armstrong och trummisen Colin Brittain.
Albumet beskrivs som både ett återbesök till bandets rötter samt en hyllning till deras utveckling som band, vilket även reflekteras i titeln ”From Zero”, som hänvisar till deras tidigare bandnamn Xero. Det är en märklig känsla att lyssna på denna skiva. Jag har varit ett fan av Linkin Park sedan så länge jag kan minnas. Jag är en av de fans som gillar hela bandets diskografi och den utveckling som de tog under åren. Jag är nog ett lika stort fan av deras första platta Hybrid Theory som jag är ett fan av deras sista platta med Chester, One More Light. Chesters nerv, range och låttexter är något som gjorde bandet till vad det var och det var därför jag föll för bandet. Mitt hjärta krossades den dagen jag hörde att Chester gått bort. Jag trodde nog aldrig att bandet skulle återkomma i en ny uppsättning, med ny musik och nya turnér.
Självklart ska de återkomma. Lika mycket som Chester var och är Linkin Park, är resterande medlemmar det också. Det är deras mat på bordet och deras legacy som de får göra vad de vill med. Många kanske hävdar att de borde ha bytt namn på bandet, men varför? Det här är, vare sig ni vill eller inte, Linkin Park. I en ny era. Saknas Chester? Ja, konstant. Jag brottas med tankarna genomgående när jag lyssnar på materialet, hur skulle den här låten ha låtit med Chester? Jag hör honom till och med stundtals, även om han inte sjunger eller finns med i mixen. Bandet gjorde helt rätt i att välja en kvinnlig vokalist i form av Emily. Hon är en fantastisk vokalist med en bred range. Det hjälper ytterligare att det är en kvinnlig vokalist, man hade nog jämfört ännu mer med Chester om det var en manlig vokalist. Även om det kanske inte är rättvist, är fallet som sådan.
Är detta Linkin Parks bästa platta? Nej och det förstår ni också. Men det är absolut inte deras sämsta. Den är solid rakt igenom. Mike Shinoda är en fantastisk låtskrivare och Emily gör sig riktigt bra på låtarna. Hon har en bra edge. Även om Chester hade en fylligare röst och givetvis mer botten i rösten, passar Emily väldigt bra på just dessa låtar.
Jag gillar att plattan känns levande, genom att man mixar in “behind the scenes” snack i slutet på vissa låtar som en övergång till nästa låt. Det känns som att vi är med i processen och i studion med dem tack vare detta. Det gör att man tar till sig plattan på ett lite djupare plan.
From Zero (Intro), Emily säger “From Zero? Like from nothing?”. Där sätts känslan för plattan. Det är ett nytt kapitel och de börjar om från början. En ny start. Det är en melankolisk känsla som förmedlas.
The Emptiness Machine kommer härnäst. Första singeln. Helt klart bästa låten på plattan. De blandar sången på verser / refräng på ett rimligt sätt, strategiskt att Mike sjunger första versen och refrängen. Som att vi långsamt introduceras till den nya eran, först med något vi känner igen i form av Mikes röst. Låten är kanon och refrängen lyfter medan texten slår an i en melankolisk och nostalgisk känsla, samtidigt som det både känns nytt men också igenkännbart.
Cut The Bridge slår också hårt med textraden “everything was perfect”. Ja, det var det verkligen förut, på vissa plan. Men Chesters mående, uppenbarligen inte. Lite Bleed It Out känsla över denna, framförallt i trum-kompet och stundtals hur sångens rytm är skriven. Refrängen är stark och Emily låter riktigt bra. Det låter lite klassisk Linkin Park vilket gör att man återigen slits mellan “det här är bra” och “men hur hade det låtit med Chester?”.
Heavy is the Crown. Det är en passande låttitel och det infinner sig självmedvetenhet, i och med Chesters legacy. Heavy is the Crown, ja det är den verkligen. På många sätt är jag inte avundsjuk på Emily, det krävs nog en bra mental mur för att kliva in i detta band efter Chester. Men de flesta fans verkar glada att Linkin Park är tillbaka, det är fint att se i kommentarsfälten på bandens sociala medier hur mycket bandet har betytt för fansen. Hur musiken räddat livet på dem.
Over Each Other sticker ut rätt mycket i Linkin Park soundet. Vilket jag gillar! En solid ballad, med en bra nerv förmedlad av Emily. Mycket melankoli.
Casualty går helt klart åt tidiga Linkin Park. Men det saknas något i den som gör att den ska kännas wow, så den går mig förbi.
Overflow, den här låten känns lite mer som något hämtat ur Mike Shinodas solo material. Speciellt verserna. Coolt, men är det en Linkin Park låt? Njae. Rätt intetsägande låt tyvärr.
Two Faced, här tycker jag att de hämtar sig igen. Det är rätt standard Linkin Park struktur i låten, men det är precis det här jag går igång på. Refrängen lyfter och vi får ett bra stick i låten, som är lite Given Up med Emilys fry sång. Återigen gillar jag avsluten i låtarna som på ett charmigt sätt ger en fin övergång till nästa låt.
Stained, jag gillar texten rejält. Och refrängen är läcker, den både lyfter och är behaglig. Bra nerv, mycket melankoli här också. Måste säga att Emily och Mikes röster passar varandra väldigt väl, det känns naturligt.
IGYEIH. Gillar att man gjort en förkortning låtnamnet. En bra fusion på denna låt, typ mellan One More Light och Hybrid Theory. De får till en bra känsla av nostalgi, samtidigt som det känns nytt och fräscht med Emilys egna ID över låten. Mycket bra aggression i Emilys röst. Tung låt, sticket som de öser på i slutet är svinbra.
Good Things Go. Den här låten är givetvis perfekt som ett avslut. Ett avslut på många sätt, inte bara på plattan. Det är svårt att inte fälla en tår under denna. Tankarna går till Chester, till Linkin Parks relation med Chester, framförallt Mikes relation till Chester. Tankarna går till de låtar som betytt mest för mig under mina tonår. Hur Linkin Park många gånger har hjälpt mig igenom känslor och svårigheter. Tankarna genom texten i denna låt leder till känslor och tankar jag har / haft för Chesters bortgång. För min bästa kompis bortgång och likheterna där emellan. Den här låten slår i känslor efter känslor. På samma sätt som andra ballader med Linkin Park gör. Det slår i en sorg, aggression, uppgivenhet men även glädjande känslor i form av minnen. Låten likt andra fungerar som någon katarsis.
Sammanfattning:
Plattan är en berg- och dalbana. Det är mycket känslor. Gillar jag det här? Gillar jag det inte? Hur skulle det låta med Chester? Det är inte rättvist mot bandet? Fan vad jag saknar Chester. Det är jävligt bra!
Ja, ni förstår. Men efter flertalet lyssningar av skivan rakt igenom landar jag i att det är en bra platta. Och jag, som ett inbitet fan accepterar och stöttar bandets nya resa. Jag ser fram emot att se dom live. Och förhoppningsvis höra ännu mer ny musik från bandet.
Det är inte alla låtar på plattan som kanske skulle ligga i topp 20 av bandets bästa låtar. Men det är några som hamnar där.
Trodde jag någonsin att Linkin Park skulle komma tillbaka? Nej. Är jag glad och känner att jag hade ett behov av att de skulle komma tillbaka? Ja, med facit i hand, behövde jag det. Så mycket. Tack för allting, Linkin Park, och skål för den kommande resan.
Chester, jag saknar dig, fruktansvärt mycket. Och jag saknar dig min kära Emelie, jag hatar att jag inte får diskutera denna platta med dig. Även om jag vet vad du skulle tycka om ett Linkin Park utan Chester.
Artist: Linkin Park
Album: From Zero
Release datum: 15/11/2024
Skivbolag: Warner Records
