Äntligen är den här, Hardcore Superstars nya album, “Abracadabra”. Singlarna har levererat en efter en och nu på fredag släpps hela alstret. Det känns som man har fått vänta för evigt på denna platta då första singeln “Catch Me If You Can” släpptes den 20:e augusti 2021. Totalt sedan dess har vi fått hela fem singlar från skivan. Det vill säga, halva skivan hann släppas. Det i mitt tycke kan jag känna är lite väl mycket i singlar. Det är givetvis lite av en standard idag, då digitala plattformar dominerar. Man vill hålla igång, sprida ut releaser, släppa musik videos och det ska jag ge camp HCSS, vilket content som har kommit sedan augusti, både i hitsinglar som musikvideos. Men för mig, som är en inbiten vinylsamlare tar det bort lite av magin att höra hela skivan för första gången. Givetvis kunde jag låtit bli att lyssna på singlarna, men även jag har ju svårt att hålla mig när Hardcore Superstar släpper nytt. Summan av kardemumman, 5 singlar kanske är lite väl, men vad ska man göra i ett dominerande digital streaming värld?
Var var jag? Ja såklart, åter till själva skivan.
Först ut, titelspåret “Abracadabra”. Ett “Kick On The Upperclass” osande intro inleder. Det är en läcker melodi och Adde rullar fantastiskt på trummorna. Jag älskar gitarr-ljudet. Riffet, sättet Vic spelar på, jag får en kraftig gåshud och jag känner mig som när jag var runt 10-11 år igen och först upptäckte den “Svarta Plattan”. Det är ett extremt bra driv i refrängen av Adde på trummor, den är trallvänlig utan att vara för mycket och det infinner sig en grymt bra fusion mellan det råare/hårdare samt det melodiösa. Modern Hardcore Superstar men ändå med överliggande nostalgisk faktor. Finess i både körer och stämmor. Det är rätt svårt att stå still till denna, precis som det ska vara. Hungrigt och energiskt. Känner mig som att jag satt sig på tåget som är HCSS, knäppt en pys, lämnat frugan hemma och nu ska det bli ÅKA av. (Vadå, vad menar ni att hon läser detta? Oops..).
Nästa spår “Influencer”, lite mer vibe av pre-svarta plattan, men även lite känsla av tex Beg For It plattan. Man får en vibe av “back to the roots” eller att titta tillbaka på en svunnen tid. Inte textmässigt då, den är lite modern satir över. Lite mer i linje textmässigt där med tex “Kick On The Upperclass”. Extremt bra tryck i trummor/bas på verserna/pre chorus. Gillar hur hockey-körerna är framhävda på refrängerna. Stark låt.
Forever And A Day, en av singlarna som släpptes. Party-deluxe. En fin tribute till Whitesnake´s “Love Ain’t No Stranger” i intro/refräng-gitarr. Älskar den studsiga basen på verserna. Även här gillar jag den röda tråden med hur körerna får ta plats på låtarna. Den känns till och med lite somrig. Jocke sjunger fortsatt bra med sin nerv i rösten och det infinner sig en jäkligt hookig melodi. Det är obligatorisk sing-along på denna live. Tre låtar efter varandra som levererar väldigt starkt, håller en röd tråd men ändå lyckas vara olika varandra. Bra jobbat där!
Weep When You Die, den skrev jag en singel recension på när den kom och den kan man läsa här: https://rockbloggen.se/nyheter/singelrecension-weep-when-you-die-hardcore-superstar/
Som jag skrev när den kom, det tog ett tag innan jag kom in i denna låt. Vid första lyssning tyckte jag inte att denna låt var lika klockren som de två första singlarna de släppte innan denna, det vill säga “Catch Me If You Can” och “Dreams In Red”. Det var något jag inte kunde sätta fingret på. Men ju mer jag lyssnade, ju mer växte detta fantastiska alster. Efter ett tag slog det mig, det där som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Jag var helt enkelt “thrown off guard”. Låten stack ut så pass mycket mot hur jag är van att Hardcore Superstar “ska låta” och det menar jag på ett jävligt positivt sätt. Den är annorlunda och den bryter av väldigt bra mot tidigare låtar på skivan. Den håller en röd tråd men känns ändå som något helt nytt, som jag aldrig riktigt hört Hardcore Superstar förut, men ändå behåller de sitt egna sound.
Låten börjar med ett större körparti, med lite känsla av en barnkör. Jag är, efter att hört den här låten sedan den kom, helt förälskad i intro partiet med kören. Sedan slängs vi in ett i jäkligt läckert gitarr-melodi parti av gitarristen Vic Zino. Verserna drivs på bra av Jocke Berg, ett skitigt riff av Vic och en lätt hängande men hårdslående Adde Moon på trummor. Jocke Berg levererar en nerv i sin röst utan dess like, både i verserna samt i refrängerna. Körerna får även här ta stor plats på refrängerna, medan Jocke ligger och fyller ut helt klockrent med bra känsla och nerv, mellan körerna. Låten känns både party men också ett “jag tar ingen skit” som Grynet skulle ha sagt. Det infinner sig någon känsla av gemenskap. Säkerligen refräng-körerna som gör det, när jag fantiserar mig bort till ett svettigt publikhav, skrålandes med andra rockers framför Hardcore Superstars scen.
Give Me A Smile. Direkt på ett skitigt och hårt riff. Lite mer “trash”, i stil med tex Dreamin In A Casket skivan. Släpig och stor refräng. Jocke sjunger förjävla bra här, hans röst kommer fram på ett sätt som framhäver både hans högre och mer rena melodiska toner men även hans distade röst när han tar i ordentligt med en aggressivitet. Hittills tycker nog faktiskt att textmässigt är detta kanske bland det bästa sedan “Svarta plattan” till “Beg For It” skivan. Det är en finess mellan party men även lite mer nerv samt aggressivitet, likt som då de var yngre. (Eller kanske jag?). Riffet älskar jag, stenhårt verkligen. Grymt bra baston också, skitigt värre och den tar grymt bra plats.
Catch Me If You Can, den singel recensionen kan ni läsa här också:
https://rockbloggen.se/recension/ny-singelrecension-hcss-catch-me-if-you-can/
Det var alltså den första singeln som släpptes och kanske är den deras mest “tydliga” partydänga på denna skiva. Lite mer i linje med förra plattan, “You Can’t Kill My Rock n Roll”, i text och stil. Men vi har såklart även känslan av nostalgi från album trion jag tidigare nämnt och kommer återkomma till. Låten börjar med ett jäkla studsigt driv och osar Hardcore Superstars “S/T” eller “Svarta Platta” även kallad, i kombination med Dreaming In Casket & Beg For It. Den har den här nerven, energin och fortsatt grymt bra råare gitarrljud, likt så bas och trummor. Main riffet är väldigt mycket i stil med tex “Wild Boys” på den “Svarta Skivan”, men långt ifrån plagiat på sig själva. Med den energi som infinner sig i denna, drivet och nerven, så lär denna vara extremt farlig live.
One For All, bra energi och drive. Men här dippar vi tyvärr lite. Den är inte dålig, absolut inte. Men efter så många extremt starka, egna och helt ärligt hitlåtar, så känns detta lite filler. Det har varit hög topp efter hög topp. Den känns lite stöpt i samma form och jag är inget jätte fan av “la la la la” delarna.
Men sedan hämtar vi oss och åker HÖGT upp på toppen igen. Tidigare recension på denna läser ni här: https://rockbloggen.se/recension/ny-singelrecension-hcss-dreams-in-red/
Dreams In Red börjar med ett ruggigt bra intro, där Jocke Berg förmedlar en melankolisk och atmosfärisk stämning. Sedan kommer käftsmällen. Vi möts av en snygg kombo av tillbakalutat gung och snygga gitarrmelodier av Vic Zino. En elak Jocke och ett tungt riff av Vic fångar upp oss i versen efter intro-melodislingan. Den här låten har precis allt du vill ha av Hardcore Superstar. Nerv, catchy refräng och givetvis en hårtslående Adde Moon bakom trummorna. Värt att nämna igen att Adde är helt klart Sveriges motsvarighet till Cozy Powell och om du som läser detta inte håller med om det så ska jag visa var dörren är någonstans och personligen kasta ut dig genom den. (Jag skämtar givetvis.. Eller?!).
Melodin satte sig så fort jag hörde den, så jävla självklar låt. Med alla dessa dynamiska delar som finns i låten, intro delen som kommer tillbaka innan sista refräng, de tyngre verserna, refrängen som lyfter, så måste jag verkligen påpeka att HCSS vet hur man fångar en lyssnare med sitt låtskrivande. Det är även här en stor nostalgisk faktor som infinner sig. Men ändå så låter det nytt och fräscht, det blir inte plagiat på sig själv eller ett försök till att fånga lyssnarna i en clicheartad nostalgi om en svunnen tid. Tvärtom, HCSS har verkligen lyckas förnya på denna skiva. Det låter hungrigt, moget, aggressivt, melodiskt, brett och dynamiskt. Gillar även horror-viben som infinner sig.
Throw A Brick, snyggt hur basen får leka lite i introt. Det börjar bra, elakt och coolt riff. Men sedan, väldigt liknande riff och trumkomp som på “Catch Me If You Can”. Lite samma arrangemang på verser. Det är inte dålig och den har även flertal delar, som refräng tex som känns egen. Men det är främst riffet som känns lite väl “lånat” av sig själva. Jag älskar dock verkligen “Feels Good To Me” delarna efter refrängerna. Stämmorna är enkla men så jäkla bra. Det finns någon nerv och melankoli där som biter an i mig. Större delen av låten känns inspirerad, med det där lånade från början, nja..
Sista spåret, Fighter. Också en av singlarna. Älskar denna, rakt igenom. Jockes röst passar galet bra med en akustisk gitarr, likt “Here Comes That Sick Bitch”. Arrangemanget är fantastiskt, hur refräng 1 är väldigt öppen och naken, men ändå behåller sin storhet. Gitarr-plocket av Vic är grymt läckert. Snyggt gitarrljud också. Sedan refräng två, herrejävlar vad det lyfter. Den blir verkligen större ju längre man kommer in i låten. Körerna är magiska, nerven är on point. Också en känsla av hungern finns där, “Always been a fighter, now i’m back for more”. De lyckas fånga en i någon gemenskap som är Hardcore Superstar. Vackert.
Sammanfattning:
Har Hardcore Superstar gjort en av årets bästa plattor? I mitt tycke, ja helt klart. De har lyckats men att skapa en nostalgi av “the holy trinity”, men även skapat något helt nytt. Det känns väldigt hungrigt och som att elden brinner varmare än på länge. Skitigt, rockigt, party och fullt av energi. Vi har i stort sett bara en riktig svacka i form av ett spår, resten håller extremt hög kvalitet. Hit efter hit. Bland de mest jämnaste skivor jag hört på länge. Även av Hardcore Superstar. Minus på trumljudet men det är bara min personliga preferens. Jag vet att de gick in med den planen att ha ett lite mer 70`s trumljud, enklare och mer “live”. Men jag är svag för Dreamin In A Casket och jag tror verkligen att ett lite fläskigare trumljud hade lyft denna platta ÄNNU högre. Men men, det ändrar inte mitt betyg. Nu ska denna platta gå varm innan jag äntligen får se HCSS live igen på Olearys i Västerås den 25 mars. Att gå på konsert efter restriktionerna lyfts, då är Hardcore Superstar ett givet val. Kanske Sveriges bästa liveband.
Band: Hardcore Superstar
Album: Abracadabra
Releasedatum: 25/3-22
Skivbolag: Gain/Fifth Island.
Av // Rasmus Harnesk Wiklund
