Denna recension blir speciell då vi kommer utforska något från ett gammalt album som spelades in 1993. Men nu, den 12 april 2024 kommer albumet släppas återigen och bli tillgängligt på stream, CD och vinyl. Jag talar om det kortlivade bandet Manic Eden. Ringer inga klockor? Om jag säger såhär, medverkande är bland andra Adrian Vandenberg (gitarr, keyboard), Rudy Sarzo (bas) och Tommy Aldrige (trummor). Nu blev det mer intressant eller hur? Låt oss ta reda på mer!
Bandet sattes ihop 1993 när Whitesnake tillfälligt låg nere eftersom David Coverdale hade andra projekt som han ville jobba med. Vandenberg, Sarzo och Aldrige som alla vid den tidpunkten var medlemmar i Whitesnake och som hade medverkat på den engelska gruppens senaste album Slip of the Tongue (1989), valde att sätta ihop sitt egna sidoprojekt. Vandenberg har berättat om tidpunkten ungefär som att han, Sarzo och Aldrige alla medverkat i Whitesnakes framgångsrika sena 1980-tal med stora arenashower och musikvideos på MTV. För att spetsa till det beskriver han hela inramningen som glättig och polerad. Sedan förklarade Vandenberg kort och gott att Grungen kom och förändrade mycket. En idag något förenklad förklaring, men klart är att nya musiktrender dök upp i början på 1990-talet.
De nya vindarna måste ha påverkat Vandenberg också då han förklarat att gruppen ville gå tillbaka till sina rötter och spela in musik med inspiration ifrån vad de själva växte upp med. Vandenberg lyfter upp artister som Led Zeppelin, Jimi Hendrix, Mountain Cream. Vandenberg lade även till att de önskade ett mer organiskt och tidlöst sound, vilket nämnda grupper är ett bra exempel på. Inspelningen skedde i en liten studio i Los Angeles. Som sångare kom bandet först att rekrytera James Christian ifrån bandet House of Lords. Men han blev kortvarig och ersattes snart av Ron Young från bandet Little Caesar som är den som bidrar med sången i alla låtar. Ron Young hade även han nyligen haft framgångar med två lyckade album med Little Caesar och även en cameo roll i Terminator 2. Men Little Caesar upplöstes 1992, lite av samma orsaker som musikerna i Whitesnake blev nödgade att göra något nytt under det förändrade musik klimatet som rådde. Vandenberg har beskrivit det som att Youngs röst passade perfekt med gruppens musik och att de alla synkade ihop väl.
Vad hände sedan? Manic Eden kom att släppa sitt album den 24 mars 1994 världen över. Gruppen hade verkligen ambitioner att nå ut och turnera albumet. Men Vandenberg har berättat att med det förändrade musikklimatet så var det svårt att få speltid på radiostationer. Det finns faktiskt en video på Youtube där Manic Eden var inbjudna till den japanska TV showen Bang Up Rock. Där blir Vandenberg och Young intervjuade, och duon spelar sedan tillsammans upp låtarna Ride The Storm och Dark Shade Of Grey från albumet. Klippet kan jag verkligen rekommendera om man vill lära sig mer om bandet och hur de tänkte där och då. Men turnén begränsades till enbart en akustisk turné i Frankrike enligt Vandeberg. Där filmades också gruppens enda musikvideo i Paris med låten Do Angels Die. Den filmades av två studenter från filmakademin i Amsterdam. Musikvideon är väldigt lågbudget och finns även ute på Youtube. En spaning jag har är att enbart Vandenberg och Young måste ha medverkat på denna akustiska turné, för tittar man på både TV-showen och musikvideon låter det snarlikt. Fick Sarzo och Aldridge förhinder? Det går att spekulera och man får fråga medlemmarna om möjligt kring omständigheterna.
Hur står sig själva albumet? Musiken kan beskrivas som bluesig, ärlig och rak hårdrock. Med sångaren Ron Young får de även en sångröst med inslag av soul, vilket jag personligen gillar. Överlag känns det väldigt bra synkat mellan alla medlemmar och produktionen är väldigt bra.
De två första låtarna Can You Feel It och Gimme A Shot är båda väldigt präglade av bluesrock. Fire In My Soul tycker jag är kanske albumets bästa och mest intressanta låt. Jag gillar titeln och här märks Youngs passion för soul. Inledningstexten är känslosam och djup som harmoniserar med gitarren, innan låten sedan drar igång med en funkig bas. Basen skapar ett fint groove som krattar upp för Vandenberg och Ron Youngs register inom både blues och soul. Jag tycker att den här låten är ett bra exempel på ”soul rock”, en genre som knappt är etablerad utan man får leta efter artister och låtar lite varstans för att samla upp kategorin. En absolut höjdpunkt på albumet!
Låtarna Do Angels Die, Dark Shade Of Grey och Ride The Storm tycker jag alla påminner en del om varandra då de är lugna och ballads-artiga. Skillnaden mellan dem är att Dark Shade Of Grey är akustiskt driven. Här märks det också varför produktionen är bra då de alla känns som att de kunde varit soundtrack till någon komedi – eller drama film, albumet är ju ändå inspelat i L.A! Inga topplåtar, men stabila.
Pushing Me är även den bluesig och lite funkig, men det är ingen höjdare låt då den mer bara går i ett och inte bryter några mönster. Keep It Coming är en rak hårdrockslåt sett till leadgitarr. Annars bluesig i sin edge och så väldigt känslosam röst.
When The Hammer Comes Down Är även den en bluesig, det märks inte minst i introtets inledningstext som jag tycker är tvättäkta rader av blues lyrik. Efter inledningen trissas tempot upp. Vibbarna som man får är gammal hårdrock från 1960- och 1970-talet, just vad dessa män inspirerades av en gång i tiden. Låten är inte den tyngsta men är väldigt drivande och har en edge i sig, en bra låt. Can’t Hold It är en rak hårdrockslåt med lite touch av bluesriff och funk, En väldigt bra låt. Den inspelade rösten som dyker upp känns väldigt tidstypiskt 1990-tal.
För att dra åt slutklämmen så får man säga att Manic Eden trots sin korta existens och att ha kommit fram i en svår tidpunkt, så fick de fram ett väldigt bra album. Det menar Vandenberg som sagt: ”I`ve always been very proud of the Manic Eden album that my friends Ron, Rudy, Tommy and i recorded in 1993. After hearing the songs a million times, I still play the album regularly, which says a lot. It`s the real deal”. Jag håller med och vill man ha en dos av bluesrock och hårdrock från ett album som kan beskrivas som en gömd skatt, så är Manic Eden ett bra kort att dra fram.
Genre: Hårdrock, Bluesrock
Skivbolag: Music Theories Recordings/Mascot Label Group
Betyg: 7/10
Bästa låtar: Fire In My Soul, When The Hammer Comes Down, Can’t Hold It
Recension av: Anthony Ceylan
