Äntligen skulle jag få se Europe och Whitesnake tillsammans på Hovet. Vi hade köpt biljetter redan innan pandemin, men då pandemin slog till, så ställde de in giget. Året därefter så släpptes åter igen biljetter till denna fantastiska kombination av band och vi köpte givetvis igen och med förhoppningen att det skulle bli av denna gång. Vilket det blev.
Europe börjar och det är en speciell känsla som infinner sig i arenan, med Europe på hemmaplan. Bandet känns hungrigt och energin är på topp. De börjar med låten “Walk the Earth”, vilket är ett jävla monster live. Den är stor och dynamisk, vilket gör sig riktigt bra som ett öppningsspår. Joey Tempest sjunger fantastiskt bra och ljudbilden är lika så bra. Energin i arenan är hög redan från början, vilket ger en känsla av folk är här för Europe lika mycket som Whitesnake. Sedan bjuds vi på en gedigen best of setlist, som jag tycker ger en bra överblick över deras långa karriär. Låtar som “Rock the Night”, “Scream of Anger”, “Carrie” och “Last Look at Eden”, visar på hur många hits de har i katalogen, med en bredd. Allt ifrån hårdare, modernare, ballader till renodlade rocklåtar. När “Sign of the Times” kommer igång får jag gåshud för typ 50:e gången. “Out Of This World” håller jag helt klart som deras bästa skiva. Allsången fortsätter och man ser en stor spelglädje hos bandet. Joey berättar dessutom under giget hur glada de är att få spela på hemmaplan med Whitesnake, ett band de alla vuxit upp med. Han är också ärlig om var han fått sitt spexande med mikrofonstativet ifrån, givetvis från herr David Coverdale. De plockar även fram Dance the Night Away vilket var ett tag sedan de spelade live. Riktigt kul och lite av en förbisedd låt i hit-katalogen. Sedan får vi låtar som “War of Kings”, också en riktigt släpig och fet livelåt, med en grymt stark refräng. “New Love in Town”, kanske Europe´s bästa ballad, magiskt fin. De sista låtarna som spelas bjuder på rejält party och allsång, i form av “Ready or Not”, “Superstitious”, “Cherokee” och “The Final Countdown”. Säga vad man vill om The Final Countdown, den må vara sönderspelad, men den lyfter hela arenan och visar återigen på att det är en odödlig låt. Introt i sig gav nog alla i arenan någon form av gåshud.
Stark insats av Europe på hemmaplan, samtliga i bandet höll en riktigt hög nivå. Visst, de har sänkt materialet lite, med det i sig har gett en tyngd i de äldre låtarna och säkert gett Joey Tempest 10-15 år till röstmässigt. För att inte ha sett dom sedan Väsby Rock Festival 2014, så tycker jag också att setlisten var perfekt. Självklart finns det massa låtar jag hade velat höra, men det kommer fler gånger, det är inte Europe som är på en “Farewell Tour”.
Över till dom som faktiskt är på en “Farewell Tour”, eller dom och dom, till han som är, kanske jag bör säga. Whitesnake med Herr David Coverdale i fronten. Eller ja, i fronten och fronten, han är rätt ofta bakom scen faktiskt. Jag gissar på syrgas. De börjar spelningen med “Bad Boys” från “1987” skivan. Jag gillar den här låten, det gör jag. Men den känns extremt trött, både såklart för att David Coverdale tyvärr inte har någon röst kvar i huvudtaget, men den känns även trött av bandet, som gör det extremt bra dock att lyfta Herr Coverdale. Det är tråkigt att konstatera, men det är ju någon som vi alla har vetat länge, att Coverdale inte har rösten kvar. Dom har sänkt låtarna rejält, men även med det så hörs knappt Coverdale, då han ibland låter som han pratsjunger delar och vissa andra delar sjunger han inte alls. När han väl lyckas trycka på i sången, så låter det bara trasigt. Men han är glad att vara på plats, tacksam över publiken som sjunger med, tacksam över sitt band, tacksam över sin långa karriär som nu löper mot sitt slut. Tro mig, det här är en ÄKTA “Farewell Tour”. Härnäst kommer låtar som “Slide It In”, “Love Ain’t No Stranger”, “Hey You (You Make Me Rock)” och “Slow an’ Easy”. För att vara en avskedsturne så känner jag direkt att “Hey You (You Make Me Rock)” inte har en plats i denna setlist. Man kunde ha valt någon annan låt från sin hit-katalog. “Ain’t No Love in the Heart of the City”, skön låt som jag verkligen gillar (orginal egentligen av Bobby Blue Bland), men den blir lite av ett sömnpiller då Coverdale knappt hörs. “Fool for Your Loving”, fortsätter på spåret av lite down-tempo rocklåtar. Jag gillar låtarna men det blir lite väl mycket av samma utifrån hur man byggt setlisten. Musikerna spelar i alla fall extremt bra, Tommy Aldridge trumljud är magiskt, Dino Jelusick det nya tillskottet lyfter verkligen låtarna med hans sång, som är mer en lead än kör. Även nya basisten Tanya ‘o’ Callaghan levererar en grym energi och spelglädje till bandet.
Men sedan kommer det jävla antiklimaxet. Gitarrsolon och keyboard solon. Alla ska få sitt och det är inte några korta solon, nej nej. Fan, detta var inte ens kul på 80-talet. Det är fine när Eddie Van Halen körde ”Eruption” eller när Slash kör “The Godfather Theme”, men när musiker ska envisas med att bryta av mitt i spelningen med att bara onanera, det är så jävla utdaterat och INGEN blir glad av detta. Jag ser hur folk går iväg, på toaletten, köper öl osv. Ingen uppskattar det. Borde inte detta klassas som ofredande?! Sedan kommer “Crying in the Rain”, vilket är en av mina absoluta favoritlåtar med Whitesnake. Det blir ju såklart ett trumsolo där i mitten, vilket hör till. Tommy spelar ett sinnes trumsolo i vanlig ordning där han avslutar med att kasta iväg pinnarna rätt ut i publiken (oops, det får man väl inte göra längre?) och sedan fortsätter han spela med bara händerna. Coolt att ha fått sett detta, även om det inte kommer riktigt till sin rätt, då vi redan haft massa solon innan.
Sedan kommer “Is This Love” och här märks det tydligt att Coverdales röst är borta. Man hör han knappt och han sjunger knappt. Sorligt.
Setlisten avslutas med låtar som “Give Me All Your Love”, “Here I Go Again”, “Still Of The Night” och sedan “Burn”. Det är inte mycket sång från Coverdale, mest Dino som sjunger samt publiken.
Fakta är att denna avskedsturne borde ha skett för flera år sedan. Men jag är glad av att kunnat bocka av deras sista spelning i Sverige.
Av // Rasmus Harnesk Wiklund
