När Vega går på scen har jag inte så höga förväntningar då de för mig inte riktigt lyft. De har ett par låtar som sticker ut men kanske är det för snyggt producerat.
Vega inleder med Heroes and Zeros ifrån senaste skivan Battlelines där Nick Workman inte riktigt sjungit upp sig ännu och rösten sviker lite. Den andra låten och framåt visar dock Workman att han har den kraftfullaste rösten för kvällen. Worth Dying For startar med ett riktigt primal skrik som sätter rösten rätt. Leadgitaristen Marcus Thurston får också visa vilken riktigt klasslirare han är och sätter ett snyggt solo med en intensitet som får en att tappa hakan. Som låt nummer tre får vi Stereo Messiah som är en av de låtar jag fastnat för sedan gammalt. Det är här jag på riktigt börjar omvärdera bandet då det blir tydligt att bandet ger sina låtar det där lilla extra live. Vega har roligt på scen och Workman är en bra frontman som interagerar med publiken, som att låna en mobiltelefon och filma sig själv å bandet, han snackar skojfriskt med sina bandkamrater som tjafsar tillbaka på ett familjärt sätt.
Vi får ett twinsolo mellan Thurston och den andre gitarristen Billy Taylor, senaste tillskottet i bandet basisten Mart Trial vandrar iväg tvärs över scenen och dricker öl med kompisar i publiken och blir borta kanske lite väl länge, trummisen Pete Newdeck, som också skriver mycket av materialet, bjuder på ett dubbeltramp i slutet av Bring Me Back to Life.Allt känns som lite extra Vega.
Bandet utökas tillfälligt på scen då Workman har uppe sina? barn på scenen som med hörselkåpor hoppar med i musiken. Vega låtar har många wo-ooo inslag som lite skrala publiken (runt 100) hänger med bra på.
Hade jag fått välja avslutningslåt så hade den tredje sista låten Every Little Monster fått avsluta då det är en glad låt med kort och snärtig refräng. Istället blir det Put Your Hands in the Air vilket publiken glatt gör. Jag kommer förmodligen att omvärdera bandet efter att ha sett dem live då de verkligen levererade en energifylld spelning som lyfter materialet precis som sig bör live.
Heroes and Zeros
Worth Dying For
Stereo Messiah
Battlelines
Love to Hate You
33’s and 45’s
Kiss of Life
Bleed Sooner or Later
Run With Me
Every Little Monster
White Flag
Hands in the Air
Black Paisley hade jag höga förväntningar på då de i mitt tycke är ett av Sveriges bästa melodic rock band med den bluesnerv och lite skitighet låtarna har.
Att börja med inledande Damned är ju bara en käftsmäll och också ett risktagande då det är en av bandets starkaste låtar därför blir efterföljande Higher Love lite platt. Without us som tredje låt styr allting rätt igen där leadgitaristen Franco levererar sitt melodic blueslir deluxe som en perfekt krydda till musiken. När Not Alone spelas som fjärde låt sänks temperaturen något igen vilket ger en lite schizofren känsla startmässigt. Två riktiga topplåtar och två som inte har riktigt samma intensitet, det blir lite som att åka berg och dalbana.
Till min stora glädje fortsätter spelningen mycket jämnare. Visst även här har jag favoriter som sticker ut, som Mojo och nya Hush Hush men på det hela sammantaget är setlisten jämnare sammansatt än inledningen.
Frontmannen Stefan Blomqvist har ett eget uttryck i sin röst med det vibrato han besitter, han lirar också kompgitarr spelningen igenom och blir väl på det vis inte den domptör över publiken som Vegas frontman Nick Workman är. Men Blomqvist gör jobbet, småsnackar, presenterar låtarna och ger oss en själfull ballad sånär som helt ensam i låten Stronger, på slutet kommer basisten Jan Emanuelsson in lite smakfullt. Emanuelsson är förövrigt den medlem förutom Blomqvist som varit med sedan starten och det slår mig tidigt att basisten inte fegar i anslagen, plektrumet slår hårt an strängarna vilket antagligen bara är till sin fördel då de nyligen tog in Magnus Ulfstedt som är väl känd att alltid låta sina trummor bekänna färg.
När riffet till sista låten slås an har Stefan Blomqvist ryggen mot publiken men vänder sig om och smilar lite finurligt, Run Run Run är bandets mest streamade låt och givetvis rätt avslutning, att sedan hela låten avslutas i ett långt crescendo understryker bara att Black Paisley borde spela på arenor och inte klubbar!
Damned
Higher Love
Without Us
Not Alone
In the Night
Mojo
Stronger
Give it Up
Step Back
Timeless
Hush Hush
Save the Best
Run Run Run
/Mathias Westman