Liverecension: Pantera
Plats: Hovet, Stockholm.
Antal besökare: Strax under ungefär 7000 personer.
Bäst: Becoming, A New Level, Walk, I’m broken, Floods & This Love.
Sämst: Alldeles för kort konsert, där ett flertal låtar skippades (om man ska tro setlisten från Finland två dagar innan?!).
Jag såg senast Pantera på Sweden Rock Festival 2023. Dock hann jag “bara” med att se de tre sista låtarna, i och med att jag var där och gjorde intervjuer för Rockflödet. Så när chansen nu gavs att se Pantera igen och denna gång HELA konserten, tog jag givetvis den chansen snabbare än hur fort Christer Pettersson ska ha sprungit kvällen den 28:e februari 1986.
Bandet kändes hungriga och energin var på så hög nivå som den kan vara i den åldern som bandets medlemmar erhåller. Körerna satt väl och känslan i lokalen var stark. Folk skrålade så högt de bara kunde och jag såg flera dansa loss till ett flertal låtar (vem säger att man inte kan dansa till heavy metal?).

Phil lät genomgående bra, förutom några enstaka tillfällen av fatigue där han räcker ut micken till publiken. Karln är ändå 56 bast och har genom åren slagits med både nack- och ryggproblem, samt andra stökiga problem i form av alkohol och drogproblematik som har tagit ut sin rätt här och där. Men det var inte speciellt mycket tillfällen där micken åkte ut i publiken, utan han höll sin lead-sång rätt genomgående. Och bra lät det verkligen! Zakk gör sitt jobb väl, jag har ingenting emot att han låter som Zakk Wylde och inte som Dimebag Darrell, av den enkla anledningen att han INTE är Dime, utan han är Zakk. Han skulle dessutom verkligen ha haft Dimes välsignelse i och med att det var bästa kompisar. Och SÅ olika är inte deras spelstilar, så när jag hörde någon enstaka människa i publiken dra upp det klassiska “jag orkar inte hans skrik-toner på gitarren” ville jag bara säga; “Walk on home, boy!”. Rex Brown och Charlie Benante gör också ett kanonjobb, det finns verkligen ingenting att klaga på i det instrumentala och inte heller i sånginsatsen/insatserna.

En höjdpunkt under kvällen (en av många helt ärligt) var hyllningsvideon som rullade under låten Floods. Dock saknade jag Cemetery Gates, som brukar köra när de rullar hyllningsvideon till Dime och Vinnie. Känslan i lokalen när denna video körs är både ångestfylld (i och med just låten Floods) och samtidigt varm med kärlek till bröderna, både från publiken och av bandet.
Pantera visar sig verkligen vara mer än vad folk gärna vill kalla dem (ett coverband). De är också mer än ett hyllningsband, de är Pantera à la 2025. Och Pantera à la 2025 är riktigt, riktigt bra. En pansarvagn med hits som Mouth for war, Strength Beyond Strength, Becoming, I’m Broken och 5 Minutes Alone som river Hovet som om en ångvält plöjt genom lokalen.
Konserten avslutas med Fucking Hostile som får folk (inklusive mig själv) att vilja gå berserk och välta närmsta jävla korvkoisk.
Det enda negativa med konserten är att den är för tok för kort. Jag förstår att det säkerligen är för att Phil inte orkar längre än så, men jag saknade verkligen Domination och Cemetery Gates.

Alla låtar som kördes:
1. A New Level 2. Mouth For War 3. Strength Beyond Strength 4. Becoming 5. I’m Broken 6. 5 Minutes Alone 7. This Love 8. Floods 9. Walk 10. (enligt setlist FM: Domination / Hollow, men det stämmer ej, ingen Domination och knappt något av Hollow) 11. Cowboys From Hell Extranummer: 12. Fucking Hostile.
Betyg:
