Albumaktuella rockikonerna Foo Fighters (frontade av tidigare Nirvana trummisen Dave Grohl) är ute på turné. Take Cover Tour inleddes redan den 10 januari 2026 i León (Mexiko) och beräknas avsluta den 25 januari 2027 i Perth (Australien). Nu till sommaren nådde turnén Europa och då började man den 10 juni i Oslo. Så sent som igårkväll (alltså 12 juni) var det dags för Sverige, närmare bestämt Stockholm och Strawberry Arena.
Bortsett från svaga vindar hade vi ändå tur med vädret när vi började gå den rätt långa promenaden från busshållplatsen till arenan, 17:00 öppnade portarna och ändå var det inte särskilt mycket folk som stod och köade vid entrén. Då hade man ganska svårt att känna av någon vidare konsertstämning i början, men så småningom började det komma in mer och mer folk i arenan. Foo Fighters var såklart inte ensamma denna kväll, man hade med sig två förband och förbanden i fråga den här gången blev Royel Otis och Otoboke Beaver.
Först ut på scen var japanska punk/riot grrrl-bandet Otoboke Beaver. Ett band jag aldrig tidigare hört talas om och jag var nog inte ensam om den saken då det var väldigt få åskådare nedanför scenen och tittade. Ljudet i sig var ganska okej, men ska jag vara helt ärlig så var jag inte särskilt imponerad av det jag hörde. Musiken kändes i mina öron som en halvkass blandning av Pussy Riot och Yoko Ono. Jag antar att Otoboke Beaver har sin publik, är säkert bra på sin grej och nånting måste man ha sett i bandet för att låta de agera förband till Foo Fighters. Men som sagt, jag blev inte imponerad och finner inte Otoboke Beaver tillräckligt intressanta för att lyssna in mig på dem.
Kvällens andra och sista förband var australiensiska indie rock/pop-duon Royel Otis som varit aktiva i drygt 6 år och har hittills endast två studioalbum i sin katalog. Trots detta har de hunnit skaffa sig en rätt stor publik och det märktes genom att de lockade till sig ganska många åskådare när de började spela. Royel Otis må vara en duo, men hade ändå med sig en trummis och en keyboardist som stödmedlemmar och även om musiken i sig kanske inte riktigt är min kopp kan jag konstatera att deras show var rätt lyckad. Ljudet var bra, de är onekligen rätt skickliga musiker som bjöd på en ganska varierad repertoar och trots att scenframträdandet var mestadels minimalistiskt var det ändå rätt kreativt tack vare scenljus i olika färger.
Strax efter att Royel Otis tackade för sig började publikhavet växa. Inte så konstigt med tanke på att det var dags för huvudakten att göra entré. I publiken fanns det människor i alla åldrar och alla var lika taggade i väntan på att lamporna slocknade på nytt och introt drog igång.
Det blev inte mycket till intro och så fort Foo Fighters tog plats på scenen inledde de långa kvällen som väntade med All My Life. Redan där visade Dave Grohl och kompani att de var i toppform och såg fram emot att ge allt och lite till i nästan tre timmar. Strax efter första låten gick man direkt över till The Pretender och faktum är att trots att de är albumaktuella hamnade nya albumet Your Favorite Toy i skymundan. Bara några få av de nya låtarna spelades medan man prioriterade stora hits som bland annat Monkey Wrench, Times Like These, I’ll Stick Around, Best Of You, Walk och My Hero.
En bit in i giget dök det upp ett akustiskt parti där man bjöd på låtar som Wheels (vilket överraskade mig), Marygold (en gammal låt med rötter i Nirvana-åren), Big Me, Under You (endast Dave Grohl på gitarr) och slutligen Times Like These som inleddes akustiskt men gick så småningom över till fullskaliga elektriska versionen. En väldigt frän övergång om jag får säga mitt. En annan överraskning värd att nämna är att när övriga bandmedlemmarna presenterades fick de lira partier från låtar med deras gamla band och då snackar vi om namn som The Wallflowers, Sunny Day Real Estate, No Use For A Name och legendariska punkgruppen Germs. När trummisen Ilan Rubin skulle presenteras bytte han och Grohl intstrument, vilket bevisade att Rubin lätt hade kunnat joina bandet som gitarrist och vi fick uppleva Grohl i sin gamla roll som Nirvana-trummis.
Strax efter sista låten Best Of You, kom det en encore som innehöll tre låtar. The Teacher med hyllningar till Grohls mamma Virginia samt avlidne trummisen Taylor Hawkins (båda dog år 2022), Exhausted och slutligen Everlong. Med tanke på att Foo Fighters spelade i nästan tre timmar kan man verkligen snacka om valuta för pengarna och bandmedlemmarna går verkligen all in för att inte göra åskådarna besvikna, de gav verkligen allt och lite till.
Såg att Aftonbladet beskrev Foo Fighters som Duracell-kaniner på kokain och det ligger sannerligen nånting i den beskrivningen, för det var precis så jag uppfattade bandet under spelningens gång. Energin bland medlemmarna varade verkligen från början till slut, nästan till den grad att man har svårt att ta in att de flesta medlemmar i bandet är medelåldersmän (kompgitarristen Pat Smear är till och med 66 år gammal). Halvvägs in i The Pretender gormade Dave Grohl I love rock ’n’ roll music! (tror inte någon har tvivlat på det en enda gång) och rätt ofta tog han i till den grad att rösten nästan sprack.
Ljudet kan ha svajat mellan varven, The Pretender och Best Of You lät kanske inte riktigt lika bra som jag hade hoppats och stundtals kunde jag tycka att scenljuset blev lite för skarpt, men jag har egentligen ingenting negativt att säga om giget. För mig som vuxit upp med många av bandets största hits blev det starka nostalgikänslor, det var sjukt tacksamt att alla hits var med i setlisten och tiden spelningen varade gick väldigt fort. Det är om något ett gott tecken.
De senaste raderna får avsluta denna liverecension. Jag hoppas att texten varit underhållande och vi får se vad jag kan ha att komma med resten av sommaren.
Lucas LMZ Zimmermann.