Guenna ifrån Skåne släpper nu sitt debutalbum med den spexiga titeln Peak of Jin’Arrah. Stilen bandet spelar är stoner rock och progressiv rock. Jag har ingen aning om vad albumtiteln betyder, men som på stoner vis får man väl tänka att det är en titel som man tagit ovanifrån ifall ni hajar? Guenna kommer ifrån Skåne och har i ryggen en EP släppt 2020. Bandet består av Oskar Johnsson (sång, bas), Robert Mattsson (trummor, sång), Viktor Tjernell (gitarr) och Albin Gustafsson (gitarr).
Som ovan nämnt är det stoner rock i grunden för bandet, men även inslag av progressiv rock, heavy rock och i min iakttagelse lite folkmusik och vissång här och var. Något annat som slagit mig är gruppens känsla för harmoni. Det gäller harmoni mellan lead – och kompgitarr och i sång insatserna. Tar vi gitarrerna känns det fuzz pedal i ena gitarren och distorsion i den andra. Gitarrerna kompletterar varandra väl igenom albumet och bidrar till fyllighet som är vanligt inom stoner rock. Sången är tydlig och melodiös. I en del låtar förekommer det körsång på ett fint sätt, ibland snudd på trallvänligt. Ska jag zooma ut det känns hela gruppen harmoniskt för efter att ha lyssnat igenom albumet upplever jag att helheten som väldigt synkat, genomtänkt och spännande att lyssna på från början till slut. Detta måste vara ett av de starkaste debuterna jag hört från ett svenskt band under hela 2020-talet.
Flera av låtarna på detta album är bra och intressanta. Bongsai är ett riktigt bra öppningsspår som har fylligheten ifrån gitarrerna. Gruppens progressiva sidor visas också upp redan här i mellanpartiet med både lite fritt basspel och flöjt. Dimension X är en progressiv låt som visar på psykedeliska inslag i riffen (finns inslag av djent), men framförallt trummans frekventa cymbalslag som skapar kaos i bakgrunden. Även här visas körsången för första gången upp. Kören låter nästan snudd på trallvänligt då man som lyssnare skulle kunna lära sig det. Glastonbury Grove är instrumentalt och kort, men även här finns det något att säga. Jag gillar melodierna som känns filmiska, denna låt skulle kunnat vara med på ett soundtrack till en actionkomedi eller westernfilm.
På Dark Descent är det sångerskan Elin Pålsson som tar micken och gör det fantastiskt. Något som visar gruppens känsla för folkmusik märks i introt där med både djup, moll och klingande känsla som Pålsson kompletterar med sina ljudtoner. Låten fortsätter sedan och drar upp sig ett hack. Pålssons stil är soul-artat (ungefär Adele-stil) då hon växlar tonarterna mellan högt och lågt men utan att ta ut sig för mycket. Själva musiken är på liknande vis i mid-tempo och gör mindre ryck i melodi och takt. En mycket bra låt som är både djup och berörande. Ordric Major är en längre och progressivare låt i mid-tempo. Återigen tydlig melodisk sång med körer som bidrar i bakgrunden. Vibbarna jag får av låten är att den är ”spaceig”, framförallt i refrängen som blir tyngre och där sången och kören skapar en känsla att man drar iväg sig ut mot oändligheten.
Låtarna Weedwacker och Wizery är båda singlar till albumet och påminner om varandra. Båda är ca 5:00 min långa, väldigt fylliga i gitarrerna och för albumet rätt raka låtar. Det som skiljer ut låtarna mest skulle jag säga är solopartierna. På Weedwacker drar solopartiet ut med att gitarren får dra ut svängarna i ett klassisk hårdrocks solo. På Wizery är solot pålagd med mer orgelljud som tillsammans med trummans klingande cymbaler ger en extra dimension. Båda låtarna är bra och en bra ingång till gruppen för nya lyssnare.
Den sista låten är även den speciell, Guenna`s Lullaby. Den är akustisk och har drag av både folkmusik och visa tycker jag. Har gruppen redan här skapat ett klassiskt outro som kan användas live framöver? Jag tror det, både finurligt och givande i ett och samma.
För att sammanfatta så har Guenna verkligen skapat ett toppenalbum till debut. Gruppen har en trygg identitet, trycker på rätt knappar när det skall göras, engagerar och fascinerar lyssnaren. Det är bara att gratulera Guenna som gör ett stor kliv in i värmen. Mitt betyg är högt, en nia. Varför inte en tia? Det är trots allt ett debutalbum och gruppen har framtiden för sig för att hitta ny energi och inspiration, så med lite eftertanke vill jag inte sätta ribban på högsta pall direkt. Men det är nära inpå, Peak of Jin’Arrah är ett formidabelt debutalbum.
Genre: Stoner Rock, Progressiv Rock
Skivbolag: The Sign Records
Betyg: 9/10
Bästa låtar: Dimension X, Dark Descent, Weedwacker, Wizery
Recension av: Anthony Ceylan
