Det tyska bandet Grave Digger är tillbaka med sitt 22:a album, Bone Collector. Grundat 1980, leds bandet fortfarande av sångaren Chris Boltendahl, den enda kvarvarande originalmedlemmen. Med nuvarande line-up bestående av Axel Ritt (gitarr), Jens Becker (bas) och Marcus Kniep (trummor) har bandet fortsatt att leverera sin unika blandning av heavy och power metal.
Bandet slog igenom med Heavy Metal Breakdown (1984) och har sedan dess släppt en lång rad album. Grave Digger är kända för att kombinera tunga riff med episka melodier och historiskt inspirerade texter, exemplifierat i album som Tunes of War (1996) och Excalibur (1999). De anses vara en hörnsten inom tysk metal, jämförbara med band som Accept och Helloween. Kritiker har dock ibland menat att deras musik kan bli förutsägbar, särskilt i senare album som Symbol of Eternity (2022) och Fields of Blood (2020). Samtidigt visade det experimentella The Living Dead (2018) att bandet vågar testa nya idéer, även om mottagandet var delat.
Efter en genomlyssning kan jag konstatera att albumet är typiskt för Grave Digger. Det är inte ett konceptalbum, men det har ett genomgående tema som kretsar kring mörker, skräck och underjorden. Musiken känns som en tillbakablick till framgångsrika eror, med fokus på gitarriff, tung bas och Chris Boltendahls distinkta sång. Även om Boltendahl inte når samma höga oktaver som under bandets storhetstid, kompenserar han med ett moget och skickligt framförande. På sina ställen påminner han om äldre versioner av Lemmy Kilmister eller Dave Mustaine i både röst och attityd.
De snabbare och aggressivare låtarna på albumet, som Bone Collector, The Rich, The Poor, The Dying, Kingdom of Skulls, Killing Is My Pleasure och Forever Evil & Buried Alive, är energiska men känns något repetitiva. Trots deras strikta struktur med inledning, vers, brygga och hook, förlorar de ibland känslan i den moderna produktionen. Titelspåret, som öppnar albumet, är ett bra exempel – starkt i början men mindre engagerande vid upprepning.
De mer intressanta låtarna på albumet är dock där Grave Digger glänser. The Devil’s Serenade är min personliga favorit – en heavy metal-låt med ett härligt sväng och en tydlig rock ’n’ roll-känsla. Här är brygga och hook väl sammanvävda, vilket gör låten medryckande. Lemmy-vibbarna är starka på denna låt. Mirror of Hate och Riders of Doom sticker också ut med sitt midtempo och berättande sångstil. Särskilt Mirror of Hate imponerar med en gnisslande pianoslinga som ger en extra dimension. Made of Madness erbjuder en symfonisk känsla och intressant text, medan Graveyard Kings har ett fint driv som påminner om klassiska Accept, även om refrängen kunde ha varit mer kreativ.
Avslutningsspåret Whispers of the Damned är en värdig final. Den inleds kusligt och bygger sedan upp till en midtempo-låt med berättande inslag. Här finns intressanta gitarrpartier och en text som inbjuder till eftertanke.
Sammanfattningsvis är Bone Collector ett ojämnt album som blandar starka, kreativa spår med låtar som känns något förutsägbara. När Grave Digger är som bäst levererar de med bravur, men vissa delar av albumet saknar det där lilla extra. Trots detta är det en värdig lyssning för alla Grave Digger-fans och för dem som älskar klassisk heavy metal.
Genre: Heavy Metal, Power Metal
Skivbolag: RPM ROAR
Betyg: 3/5
Bästa låtar: Bone Collector, The Devil’s Serenade, Mirror of Hate, Made of Madness
Recension av: Anthony Ceylan
