Svenska Blues Pills släpper nu sitt fjärde fullängdsalbum med Birthday. Blues Pills tillhör bland de svenska banden som gjort stor succé de senaste åren med bra album i ryggen, men framförallt regelbundna spelningar ute på de största rock – och metal festivalerna. Även under sommaren 2024 så kommer Blues Pills till stora festivaler såsom Hellfest och Wacken. Så deras höga status som liveband är odiskutabelt. Jag kan själv varmt rekommendera att se deras konserten på Graspop 2022 som finns i bra kvalitet på Youtube.

Blues Pills bildades år 2011 i kölvattnet av den våg som influerade band som blickade tillbaka mot framförallt band och artister från 1960 – och 1970-talets rock och dess undergenrer. Lite slarvigt kallad retro rock nu i efterhand men det finns en stor tendens att sätta saker och ting i fack för att göra det mer begripligt. Blues Pills register har legat inom hårdrock, blues, soul, psykedelia, funk och R&B. Inte minst soulen är en av sångerskan Elin Larssons stora kännetecken då hon har en väldigt djup och skärpt soulröst när hon tar ton. Blues Pills är med det sagt ett av Sveriges bästa band inom den här kategorin med ett brett musikaliskt register. Albumen Blues Pills (2014), Lady In Gold (2016) och Holy Moly! (2020) är tips för den nyfikne att kolla upp.
Nu är det 2024 och den musikaliska bredden är intakt hos Blues Pills, men det ska visa sig på ett väldigt radikalt annorlunda sätt! Musiken på Birthday är ett stort kliv från de tidigare albumen sett till musikens uppbyggnad. Låtarna på Birthday är mer uppbyggda som poplåtar, eller för att grädda till det är de mer catchiga. Men detta är ingenting som bandet har hållit hemligt utan man har varit helt öppet med den nya inriktningen sedan en tid tillbaka. Kolla bara på Elin Larssons intervju på Sweden Rock Festival 2023 där just detta tas upp. Något annat viktigt som tas upp i den intervjun är aspekten kring att Blues Pills tidigare legat på Nuclear Blast som är inriktade på heavy metal, och att de spelat på hårdrock – och metal festivaler mestadels som en trolig följd från skivbolagets muskler. Som jag var inne på ovanför så har detta funkat väldigt bra, men Elin Larsson uttrycker lite frågande i intervjun om att bandet ”får se hur metalvärlden tar emot den nya skivan?”.

Blues Pills har kallat Birthday för en nystart. Inslagen med hybridisering av rock, soul, blues, psykedelia och funk finns kvar i musiken, men hantverket blir annorlunda på det här albumet. En stor nyhet på Birthday är att Blues Pills bytt skivbolag till BMG i Tyskland. En annan betydande nyhet är att gruppen jobbat med en producent som heter Freddy Alexander. Alexander har haft stort inflytande då han har varit med och skrivit samtliga låtar jämte gruppens låtskrivarduo Elin Larsson och Zack Andersson (gitarr). Freddy Alexander är en producent som har jobbat mer åt popmusik, till exempel med grupper som The Chainsmokers och The Veronicas.
Det man kan säga om låtarna är att de flesta är mer uppbyggda som poplåtar med tydligt intro, vers, brygga, refräng, stick/solo och outro. Trummisen André Kvarnström och basisten Kristoffer Schander får i det här albumet en större roll då deras bidrag märks ännu mer i ljudbilden och låtarnas struktur. Kvarnströms trummar mer motoriskt och minimalistiskt och är väldigt viktig i taktbyten. Basgångarna och bas riffen tar över mestadels som leadinstrument framför gitarren i det här albumet. Så det är mestadels trummorna och basen som skapar rytmiken och groovet i det här albumet. Två inslag som är väldigt viktigt i popmusik för att få ett mer catchig sound. Gitarren kompar mer i det här albumet och får lite friare utrymme i stick och solon. Man kan kort sammanfatta det som att Blues Pills för första gången kommer in i alternativträsket. Jag vill ändå klassa dem mer som alternativ rock än pop då Blues Pills fortfarande i grunden är ett rockband och att de själva står för hantverket, sen kommer deras olika musikaliska rötter in i flera låtar. Sedan finns det dock exempel på låtar där jag tycker att de drunknar mer i mixen. Mer om det nedanför där jag kommer gå igenom låtarna.
Titelspåret Birthday är ett utmärkt exempel på vad jag redogjorde om det musikaliska hantverket. Motoriskt trumspel, mer framhävande basgång och kompande gitarr som skapar rytmik i låten. I sticket kommer gitarren in med en ackordföljd som är groovig (och visar det mer rockiga i låten). Låten är ganska rakt på och har en positiv vibe, vilket inte minst Elin Larsson bidrar med sin fantastiska röst. Jag gillar låten eftersom gruppens rötter märks trots att de gör den mer som en poplåt. Så redan här har vi bekantat oss med albumets signatursound när det är som bäst. Don’t You Love påminner mycket om föregående låt i rytmik, uppbyggnad, sångröst och stick. Även den är väldigt bra. Bad Choices är också en väldigt rytmisk låt och lite mer åt soul. Basgången kommer in från början, innan trumman entrar bryggan. Solot är något längre i den här låten där gitarren bidrar med groove och känsla. En annan viktigt detalj är att efter solot kommer ett stick med keyboard som ger ut psykedeliska toner. I det här albumet kommer detaljerna visa sig vara viktiga för att identifiera bandets rötter, i det här fallet bidrar keyboarden både till psykedelia och soul. I outrot kommer gitarren in igen och rockar. De tre inledande låtarna påminner om varandra och är i mina öron väldigt bra.
Top of the Sky är en ballad, men här kommer första dippen på albumet enligt mig. Jag tycker nästan att man på titeln kan räkna ut att inspirationen är ett sound från Adele som man vill åt i sång och musik. Jag blir egentligen mest besviken att en grupp med grund i soul och blues kan göra en betydligt bättre ballad eller en låt med djup. Ja låten känns väldigt tam för att vara Blues Pills. Like A Drug är en låt med mycket inspiration av R&B, Soul och psykedelia. Låten har bra taktslag från trumman och basgången som är leadinstrument över i stort sett hela låten är även den bra som ger fint groove. Gitarren kompar, men är ändå ett viktigt inslag eftersom den visar närvaro. Gitarren kommer in ännu mer i sticket och outrot med riff som stärker låtens avslutning. I outrot hörs även keyboard noter som plingar och som skänker en skopa till det psykedeliska. Som jag nämnt innan, de små detaljerna spelar roll. Ta den här låten i jämförelse med den föregående, så är Like A Drug betydligt närmare Blues Pills rötter och ger den här musikaliska djupet som jag tycker att den föregående sviktade i.
Piggyback Ride är en låt som andas alternativ rock och pop. Återigen är rytmen driven av trumma och bas, men gitarren har lite mer märkbar närvaro i den här låten. Låten överlag är ganska lekfull och glättig, möjligen därför jag tycker den är poppig. Solot senare i låten är brummande och psykedeliskt. De nedstämda kompande riffen och det tjocka lagret i solot är det som drar associationen till alternativ eftersom gitarren har en större frihet och plats i låten. Holding Me Back skulle jag också sett till låtens struktur dra till alternativ rock. Dels eftersom låten är mer rakt på, sen också texten. Jag hajade till rejält när Elin i refräng skriker ut ”f*cking drives me mad!”. Det såg jag verkligen inte komma från Blues Pills! I det instrumentala är grundbulten kvar men som föregående låt så är det mer närvaro med gitarren, som även levererar snyggt med riff i sticket och outrot. En bra låt, frigörande och uttömmande. Nästa låt, Somebody Better börjar speciellt. Av någon anledning så tycker jag att tonen hos Elin på de två första meningarna i introt låter kusligt likt den samma i U2:s låt ”One”, inspiration? Men efter det växlar Elin upp med sin soul stämma. Även här hajade jag till rejält när hon i refrängen pumpar ut ”You f*uck with my brain, making me go insane!” . Likt föregående låt såg jag inte detta komma, men för de små detaljernas skull så är detta en styrka när Blues Pills vill göra något nytt. Den här låten är väldigt mycket soul med bra groove, riktigt skön helt enkelt.
Shadows är en låt som känns mer åt modern pop, dels för de pålagda ljudeffekterna och den upphöjda basen i bakgrunden. Här känns det som att hela bandet kompar med till den pålagda bakgrund effekterna mer än att de dikterar själva. Låten känns som ett soundtrack från en serie eller film. Larsson sjunger bra, men det poppiga soundet tycker jag Blues Pills dränks ner för mycket sett till sin egentliga kapacitet. Det är liknande tongångar i nästa låt, Back On That Horse Again. Strukturellt liknar den den föregående låten men är lite mer en ballad, lite åt Adele om man vill vara sån. Denna och föregående låt tror jag att producenten haft väldigt stort inflytande på och det är nog ingen tillfällighet att de placerats långt bak i låtlistan. Jag tycker dessa två låtar tyvärr drar ner lite Blues Pills som band. Avslutningslåten, What Has This Life Done To You, är i alla fall en bättre avslutning. Låten är en ballad och lite mer åt R&B. Här kompar bandet bättre ihop och de pålagda effekterna i bakgrunden är nedsänkta, då blir det bättre för ett band som Blues Pills. Gitarren levererar också ett fint solo.

Den här recensionen har blivit extra lång eftersom det har varit så mycket att säga om Blues Pills. Ska vi ta aspekten med musiken och det nya soundet så tycker jag att Blues Pills till stor del har handskas väldigt bra med den biten och arbetet med en ny producent. De har i flera låtar jobbat med att bygga upp pop-aktiga låtar, men de har skött det väldigt bra musikaliskt och i flera låtar hör man spår från deras rötter. På ett sätt känns det lite old school också där t.e.x många artister inom soul (inte minst den psykedeliska soulen) från 1960- och 1970-talet fungerade mer som ett band och inte att det blir mycket sessionsmusiker som måste fylla i, så sett ur det perspektivet är jag väldigt imponerad. Det finns en enorm potential för Blues Pills med här albumet att nå ut till nya lyssnare och att kanske någon singel till och med kan leta sig in i radion. Baksidan skulle dock vara att en del äldre fans som lyssnar mer på rock och metal inte gillar den nya inriktningen och avfärdar det här albumet som att Blues Pills blivit alltför mainstream. Jag råkar nu själv gilla stilar som soul och R&B och det kan ha bidragit till att jag överlag är positiv i min recension många låtar, medan jag samtidigt vet att många andra inom rockvärlden inte gör det och kan ha en helt annan uppfattning. Så detta album kan bli en potentiell vattendelare. Men i mitt uppdrag som recensent så försöker jag dra slutsatsen på en nivå som till största del ska vila på saklighet och känsla. Jag tycker jag fått med båda de delarna på ett rättvist sätt då jag i recensionen även pekat på låtar där jag tycker det varit för mycket studio pålägg och helt annat tänk och där Blues Pills som band dränks ner för mycket i mixen vilket inte ska vara fallet i mitt tycke för ett kompetent rockband, och den slutsatsen baseras till stor del av mina känslor. Men som tur är så är de flesta av låtarna inte på det viset, och jag tror att Birthday i efterhand även kan bli en inflytelserik skiva då den kan komma att inspirera rock- och metalband från den här generationen att göra liknande arbeten men ändå behålla rötterna i sina stilar. Just det här visar Birthday till stora delar prov på under sina bästa stunder.
Genre: Alternativ Rock, Psykedelisk Rock, Soul, R&B
Skivbolag: BMG Rights Management
Betyg: 4/5
Bästa låtar: Birthday, Bad Choices, Like A Drug, Holding Me Back, Somebody Better
Recension av: Anthony Ceylan
