Det melodiska metalbandet The Ferrymen är tillbaka med sitt fjärde album Iron Will som släpptes via Frontiers Music Srl den 24:e januari 2025.
The Ferrymen bildades av den svenske gitarristen / låtskrivaren / producenten Magnus Karlsson (Primal Fear, Magnus Karlsson’s Free Fall), sångaren Ronnie Romero (Lords of Black, Sunstorm, Rainbow) och trummisen Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell, m.fl.).
Jag gillar Magnus Karlssons låtskrivande och framförallt hans gitarrspel. Det finns en stark melodisk ådra i hans gitarrspel, det är inte bara riffande eller enbart shredding, utan det finns en tydlig melodi som tar fokus i hans gitarrspel, som oftast leder hans låtar framåt. Jag gillar hans Free Fall-projekt och jobbet han gjort med Primal Fear, men jag ska vara helt transparent med att jag aldrig varit något större fan av just The Ferrymen projektetet på grund av att Ronnie Romero står vid mickstativet. Framförallt på grund att jag tycker att hans röst och sångteknik blir för mycket under en hel skiva, sedan tycker jag att han, i och med sin typ av röst och sångteknik, skjutit sig själv lite i foten då han ett tag var med i stort sett varenda projekt som Frontiers satte ihop. Allt lät likadant och man fick aldrig en känsla av vem Ronnie faktiskt är som sångare. Ingen positiv sådan, för mig i alla fall.
Men, jag tar mig an detta album, likt alla andra album jag lyssnar på, med ett öppet sinne och fräscha öron. Som den musikälskare jag är.
Först och främst vill jag slå en känga till omslaget. Det beskrivs som “fantastisk omslagskonst av Stan W. Decker”. I min preferens så känns det väldigt AI över omslaget. Det är såklart inte det, men det saknar en wow-faktor och jag finner det inte målande av vad denna platta vill återspegla. Jag tycker att de tidigare omslagen är mycket bättre. Det sitter nog mycket i färgvalen som går för mycket in i varandra och bildar en typ av anonym bakgrund, där rätt saker inte får ta fokus i omslaget och gör att det mestadels bara känns plastigt.
Albumet inleds med spåret Chokehold. Ett vackert och dynamiskt intro är det första vi möts av. Magnus melodiska shreddande sätter känslan när låten drar igång. Jag måste ge dem, att de i min bok lyckats bra med trumljudet. Det känns såklart som att kaggarna är ganska triggade och att dom ligger rätt högt i mix, vilket jag i vanliga fall skulle störa mig på, men tack vare att hans trumset låter som ett klassiskt stort trumset gjorde på 80-talet, à la trummisarna Cozy Powell eller Carmine Appice, blir det att jag gillar det. Mike Terrana har dessutom ett bra anslag i sitt trumspelande, han känns hårdslående med ett bra driv. Det händer mycket i just denna låt som i bakgrunden, både av synthar och gitarrer. Detta gör att låten känns stor och jag tycker att refrängen lyfter riktigt bra, just tack vare att de fått till en bra dynamik på denna låt. Jag känner mig också positivt överraskad av Ronnies röst på denna låt.. Jag upplever att den kommer till sin rätta här, då han sjunger lite annorlunda och mer dynamiskt, vilket såklart visar på att han besitter en större range, istället för att bara trycka på med edge i sången (som han gjort på tidigare Frontiers projekt). Gitarrsolot är läckert och bra tyngd i med gitarrkompet. Den har dessutom lite egyptisk känsla, vilket alltid faller mig i smaken.
Härnäst följer Mother Unholy. Stenhårt riff även här och pampigt intro med synth / körer som ligger i bakgrunden. Man hör på en gång att det är just Magnus som spelar / har skrivit riffen, vilket inte är något negativt, det är precis dessa melodiska och tyngre riff jag vill ha. Refrängen är pampig och till min förvåning, helt lagom lång! Precis som man bör skriva en refräng ibland, att man går ned på bryggan för att sedan leverera en riktigt stark refräng men som inte håller låda 30 sekunder för länge. Jag tycker även här att Ronnies röst kommer till sin rätta. Kanske är det detta album som gör att jag blir vän med hans röst? Jag tycker att de lyckas väldigt väl med texterna på detta album, de känns intelligenta och har en härlig finess.
In på tredje spåret, Iron Will, titelspåret. Versens riff faller mig direkt i smaken från början, det påminner om tidiga Ozzy Osbourne och Dokken. Refrängen är bra, men går mig tyvärr förbi. Detta känns både i strukturen och melodin som något jag tidigare hört från Magnus Karlsson’s Free Fall.
Jag uppskattar det vackra piano introt på det fjärde spåret, Above It All. Även om jag gillar riffen, tyngden, trumspelet och melodierna blir det likt förra spåret väldigt stöpt i samma form. Med volymen på samtliga instrument (det vill säga mixen) blir det väldigt wall of sound efter ett tag. Med volymen på trummorna och Mikes typ av trumspel, i kombination med det köttiga gitarrspelet och Ronnies kraftfulla sång upplevs det rätt tjatigt och för mycket efter ett tag. Orsaken till att jag får den känslan är på grund av mixen på skivan, det är en liknande struktur i hur man snickrar ihop låtarna med avsaknad av dynamik. Jag tycker att albumet började riktigt bra med de två första låtarna, men nu börjar spåren flyta ihop lite i varandra och då blir det bara ljud till slut.
Tyvärr fortsätter vi på samma spår med låten Adrenaline, MEN vi hittar tillbaka lite med spåret Darkest Storm, där verserna får andas och det ges en mycket större dynamik. Refrängen är bättre än tidigare spår men det är verkligen verserna som är höjdpunkterna på detta spår.
Dreams And Destiny tar ned tempot lite, vilket är väldigt välbehövligt på en skiva som denna. Låten är vackert ihopsnickrad och jag gillar verkligen de klassiska inslagen i verserna. Men jag tycker inte att Ronnie säljer in denna låt tillräckligt. Mycket beror på sången i denna låt, för som sångare behöver man kunna axla en känsla och förmedla detta till lyssnaren och det lyckas inte Ronnie med. Jag tror att mitt problem med Ronnie är att han lever för mycket i sin sångtekniska bubbla och mindre i känslorna. Som lyssnare vill man känna att sångaren tror på det han sjunger, att han känner det han sjunger. Med Ronnie känns det mer som en dag på jobbet. Tekniskt är han riktigt vass. Men det saknas den där äktheten.
Sist ut på plattan är Dust To Dust, The Darkness That Divides, Mind Games och You’re The Joker. Ingen av dessa låtar är dålig, men de följer den struktur och problematik som jag tidigare nämnde. Det låter helt enkelt likadant och ingen av låtarna sticker ut.
Sammanfattning: Problematiken på denna platta sammanfattas av ett flertal faktorer som tidigare benämnts. De två första spåren är riktigt bra, där man hittar rätt i dynamik och bredd mellan spåren. Allt annat som efterföljts låter i stort sett likadant, detta antingen på grund av en avsaknad av dynamik, Ronnies brist att förmedla en känsla, eller att det låter förutsägbart och med för mycket wall of sound. Det blir helt enkelt för mycket stöpt i samma form. Jag tycker det finns mycket mer inom genren Melodisk Heavy Metal, än ljudväggar och riff som ligger för högt och framkant i mixen. Det är inte dåliga låtar på plattan, men det blir för mycket av samma.
Band: The Ferrymen
Album: Iron Will
Release: 24 Januari 2025.
Skivbolag: Frontiers Records.
Betyg:
