Sebastian Bach är tillbaka med sitt fjärde studioalbum (femte om man räknar Bring ’Em Bach Alive! från 1999, men låt oss vara ärliga, det gör vi inte). Albumet heter Child Within The Man och är hans första studioalbum sedan Give ‘Em Hell från 2014. Plattan är producerad av Michael “Elvis” Baskette (MAMMOTH WVH, ALTER BRIDGE) och mastrad av Robert Ludwig (Led Zeppelin, Jimi Hendrix, Tool, Kiss, Donald Fagen, Eagles, Metallica). Titeln på albumet representerar Sebastians båge och, slutligen, hans resa hittills. Oavsett hur mycket världen runt honom har förändrats, har han aldrig tappat sikte på varför han började med musik från första början. Som en våg av outtömlig energi driver hans upphetsning upp albumet. Detta enligt hans egna ord:
”Ingenting får mig att känna mig mer som ett litet barn än bra rock ’n’ roll,” utropar han. ”Du kan sätta på en låt, och den får dig att känna dig som ett barn – oavsett hur gammal du är. Det är vad musik handlar om för mig. Det är en värdefull sak att ha i livet. Under åren av nedstängning på grund av pandemin påminde jag mig själv om hur roligt rock är. Det lägger till ljus i ditt liv. Det är kärntemat på albumet. Tillsammans med konstverket är det därför Child Within The Man är en så perfekt titel.” – Sebastian Bach. Konstverk skulle jag nog säga är en strech. Jag tyckte hans förra omslag var riktigt illa, men detta.. Jag förstår tanken och det är fint att involvera hans pappa igen, likt Slave To The Grind, Subhuman Race och Angel Down. Men detta omslag är lika oklart som de cameos han lägger ut på sin instagram, tyvärr.
Med det sagt är det med spänning jag tar mig an detta album för en recension. Jag har nog få gånger känt sådan glädje att få ta mig an ett album som detta. Sebastian Bach är en extremt viktig figur i mitt liv. Skid Row är mitt absoluta favoritband och Sebastian lika så min favoritsångare. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Skid Row. Det lär ha varit 18 & life videon på en blandad musik dvd, i liknelse med “best of VH1 eller dylikt”. Garanterat någon som bränt den till min mor och far. (Vänta, jag ska bara ducka för en trumpinne kastad av Lars Ulrich i ren ilska över Napster). Sedan upptäckte jag nog Skid Row´s debut på vinyl hemma hos mor och far. Jag kan inte ha varit mer än 8-9 år. Sedan dess har bandet följt mig och jag håller nog Slave To The Grind som kanske världens bästa platta. Men har Sebastian verkligen gjort något bra i musikväg sedan Skid Row då? Klart han har, hävdar du annat har du antingen inte koll på hans diskografi eller så har du inget musikaliskt öra.

Ta Angel Down från 2007 till exempel. Sinnes bra platta, starka låtar, bredd, allt från ballader till aggressiva och ösiga låtar i linje med Slave To The Grind, om inte hårdare. Och sedan duett med Axl Rose på hela tre låtar, på samma skiva? Vad mer kan man önska sig? Jo, man kan ju önska sig att Bach blev sångare när det begav sig i Velvet Revolver men Slash, Duff och Matt tyckte det skulle låta för mycket “Skid Roses”. Som att det är en dålig sak?!
Efter Angel Down har det svajat lite, kan jag tycka. Det finns både en drös bra låtar på både Kicking & Screaming från 2011 och från Give ’Em Hell från 2014. Dock tycker jag att det blev lite väl ”Frontiers Records polerat” i produktionen. Sången kändes inte riktigt rå utan lite mer “tillgjord”. På denna nya skiva tycker jag att man hittat tillbaka till den råhet som infunnits sig tidigare. Den är dock välproducerad, men på ett sätt som inte känns tillgjort eller för polerat.
Men låt oss hoppa in denna skiva, med 11 spår! (Äntligen någon som fattar att 10-11 spår på ett album är perfekt!).
Skivan öppnar med Everybody Bleeds, vilket var den andra singeln. Precis det man vill ha av en låt-öppnare på en skiva. Introt bygger snyggt och sedan åker vi. Det infinner sig hög energi, ett bra trumdriv samt trumljud, catchiga samt ösiga riff med gitarrmelodier. Sebastian låter riktigt viril, både i rena höga registret samt hans mer fry/falsett. Riktigt stark refräng med en tydlig hook som sätter sig på hjärnan. Det är en snygg struktur i låten vilket gör att den håller intresset uppe rakt igenom låten. Sebastian har inte låtit så här bra på länge och det låter inte speciellt tillgjort. En modern rocklåt, som både blandar 80/90-tals Sebastian med en modern produktion och låtskrivande. Det låter nytt, inspirerat och fräscht. Ett jävlar anamma helt enkelt.
Nästa låt är Freedom, där John 5 gästspelar. Återigen, Sebastian låter riktigt, riktigt bra i hela registret. Verserna driver på bra med rejäl attityd och refrängen lyfter rejält. “Now I’m kicking ass and taking names” sjunger Sebastian i refrängen och jag kan bara tolka det som att hungern är tillbaka. Kan det ha att göra med Skid Row och Erik Grönwalls framgång? Att man sadlar upp och visar var skåpet ska stå, likt Rob Halford med Resurrection gentemot Judas Priest.
(Hold On) To The Dream, kanske den bästa låten på skivan. Det infinner sig en sådan tydlig nerv här, som ger samma känsla för mig som när jag lyssnar på tex Wasted Time, In A Darkened Room eller Quicksand Jesus. Riktigt bra driv på verserna, med ett bra gung. Refrängen är stor och hockey körerna kompar Sebastians röst riktigt väl. Även här finns en lite annorlunda struktur med vad som faktiskt är refräng eller inte. Det händer mycket men med en tydlig röd tråd. Samtliga musiker levererar också rejält, på något sätt hörs det att det är yngre och hungriga musiker som lirar. Vilket är smart av Bach, det ger en ny energi till låtarna och även till honom själv, likt vad Faulkner gjorde för Judas Priest.
Sedan går vi in på vad som var första singeln från skivan, vilket är What Do I Got To Lose?. Detta är en mer renodlad party-rock låt. Straight up 80/90 talets Skid Row prime, men mer modernt. Löjligt stark brygga och refrängen lyfter så det bara skriker om det. Verserna får andas väl i hur det är uppbyggt och de tyngre riffen får ta bra plats då sången inte infinner sig. Musikvideon för denna dock, den behöver vi inte gå in på..

Hard Darkness, kraftiga Alter Bridge vibbar i denna, men med en Bach prägel. Modernt och aggressivt. När Bach lägger till sin mest aggressiva nerv här låter det nästan som att sången är hämtad från Angel Down skivan och det är väldigt imponerande i sig. Melodiös och något melankolisk refräng. Intressanta och tyngre instrumentala partier i mitten av låten. Solot är riktigt vasst, det går ner i något nästan Dream Theater liknande parti, vilket bryter av på ett logiskt sätt.
Future Of Youth kommer härnäst. Headbangar-vänligt intro. Denna låt kunde lätt ha varit med på Kicking And Screaming plattan, men den har en mer uppdaterad och modern tappning. Främst refrängen som känns som en klassisk Bach solo-låt, hämtad från Kicking And Screaming eller Give Em Hell. Stabil låt!
Vendetta härnäst. Bra introriff med ett tungt chugg. Versen är väldigt intressant och likaså resten av strukturen i låten. Man kan inte klaga på att Bach lever kvar i det förflutna när det kommer till musikskapande i alla fall. Det är modernt och jag glädjer mig över att det inte låter som varken Skid Row (mer än att Bach är the voice of Skid Row) eller överdrivet mycket av någon av hans tidigare soloplattor. Gitarrmelodierna är riktigt vassa också och jag gillar verkligen trumspelet på samtliga låtar.
F.U. gästas av Steve Stevens. Denna är lite mer straight up klassisk Bach, en bra köra-bil-låt. Steve spelar riktigt bra i vanlig ordning, bra driv i riffen. Solot likaså är kanon. Denna låt med titeln känns lite som en känga åt folk som klankat på Bach, som påpekat att han är avdankad och dylikt. Ett statement att “I´m still Sebastian motherfucking Bach”.
Crucify Me härnäst. Också väldigt modern, lite Mammoth WVH riff. Snyggt att sången får ta stor plats genom att hålla ut tonerna innan refrängen. Riffen får leda låten framåt här och jag gillar inslagen av de cleana melodierna här och där. Skulle nästan kunna ha varit en ny Ozzy låt, instrumentalt i alla fall.
About To Break. En lite lättare låt detta. Lite tillbaka till Kicking And Screaming känslan när det kommer till refrängen. Tyvärr kanske den enda låten på plattan som är lite intetsägande? Skön låt, absolut inte dålig men kontra alla tidigare låtar så går den tyvärr lite förbi.

To Live Again, plattans sista låt. Den gästas av Orianthi. Bach röst kommer fram riktigt bra här, framför allt i de högre cleana vibrato partierna. En bra semi ballad som avrundar plattan på ett bra sätt. Framför allt mittenpartiet på denna låt som tilltalar mig. Bach visar verkligen upp hela sitt register här och det är i behåll. Det är en fin låt och Orianthi gör sig riktigt bra här, det är även hon som varit med och skrivit själva låten.
Sammanfattning:
Sebastian Bach låter bättre än vad han har gjort på säkert 15 år. Det är virilt, registret är i behåll och det känns hungrigt. Låtarna är starka, refrängerna lyfter, det infinner sig en bra bredd och plattan är lagom lång. Tre riktigt bra gästspel på tre riktigt bra låtar dessutom. Samtliga musiker levererar rejält och produktionen är bättre och fräschare än vad det varit på hans två soloplattor innan dess. Jag vill säga att det helt klart är hans bästa soloplatta sedan Angel Down. Band som Mötley Crue kan verkligen söka inspiration här.. Omslaget dock, det kan vara bland det fulaste jag sett. Musikvideorna är också i vanlig ordning när det kommer till Bach och hans humor, lite oklara. Men låtarna och själva plattan, den är så nära en homerun vi kan komma. Det finns bara en Sebastian Bach och han är tillbaka med råge.
Artist: Sebastian Bach
Album: Child Within The Man
Release: 10/5-2024
Skivbolag: Reigning Phoenix Music (RPM)
Betyg:
