I fredags släppte Ronnie Atkins (Pretty Maids, Avantasia, At The Movies) sitt tredje soloalbum vid namn Trinity. Jag pratade tidigare med Mr. Ronnie Atkins om skivan, livet och annat. Intervjun kan ni läsa här:
Hur står sig då skivan mot de tidigare två albumen?
Vi börjar med första singeln Trinity, vilket är ett riktigt bra öppningsspår. Ett melodiöst spår med läckra och lite tyngre riff. En bra vers som bygger starkt mot refrängen. Refrängen i sig lyfter rejält med större körer som svävar i bakgrunden. En tydlig hook med mycket nerv i sången av Ronnie. Det finns mycket känsla i vanlig ordning, både i text och sång. Ronnie byter snyggt mellan den mer distade sången och hans clean sång.
Ode To A Madman kommer härnäst och här blir det genast lite tyngre. Snygga gitarrslingor i introt som möts av ett läckert riff som skulle kunna vara hämtat från Dokkens glansdagar. Ronnie fortsätter att leverera en snygg dynamik mellan den cleana sången och den mer aggressiva touchen. Även här kommer körerna till sin rätt, Linnea Vikström (Thundermother, QFT, Therion) kompletterar Ronnie väldigt väl i hennes klang. Hookig och riktigt stark refräng på denna. Verserna är väl strukturerade i dynamiken, bryggan får andas innan refrängen kommer. Välskrivet.
Paper Tiger är ännu ett löjligt starkt spår. Lite mer Pretty Maids vibbar i detta spår än solo Ronnie Atkins, vilket dock inte gör mig något. Det är inte bara för att det är Ronnie som sjunger utan hur låten är skriven. Refrängen är som sagt löjligt stark. Riktigt bra hook, bra tryck i körerna. En låt som man kommer på sig själv att gå och nynna på. Ronnie får till sin nerv och jag älskar hans typ av klang i rösten som kommer fram på verserna på denna, likt vissa Pretty Maids låtar, typ My Soul To Take. Det är en behaglig och vacker klang.
Soul Divine, plattans bästa spår och det spår som påverkar mig mest. Vid intervjun jag gjorde med Ronnie berättade han att han skrev denna till sitt barnbarn. Hur han blev så tagen och hur mycket han älskar sitt barnbarn. Han trodde inte att han någonsin skulle vara vid liv länge nog för att få se hans barnbarn komma till livet. Texten berör och nerven/känslan i låten sprider gåshud. När man vet bakgrunden till denna låt, kan man inte låta bli att fälla en liten tår när man hör denna, för att man blir så berörd. Lätt en av Ronnies topp fem låtar som han sjunger på och har skrivit.
Via Dolorosa, ett mellan spår på 1.30. Ett läckert instrumentalt spår som bygger snyggt inför kommande spår. Via Dolorosa är en pilgrimsvandring i Jerusalem. Ordet betyder Smärtans väg på latin. Säkerligen en anspelning till den pilgrimsvandring som Ronnie är/har varit på med hans cancer.
Godless kommer härnäst. Riktigt, riktigt tungt riff som driver låten. Bra driv av Allan Sørensen på trummorna (Pretty Maids, At The Movies). Stor och maffig refräng. Bra tyngd i låten och snygga tempo övergångar. En låt som har lite av en melankolisk nerv i sig, känns som den anspelar mycket på hur världen ser ut idag, med all den dynga som bara eskalerar.
Härnäst kommer låten Shine. Även här är det ett riktigt snyggt tyngre riff som möts av bra melodiska bitar. Snygg liten flört (?!) med övertonerna på gitarren i slutet på introt till Pretty Maids låten Loveshine från plattan Anything worth doing is worth overdoing. Även refrängen påminner lite kan jag tycka instrumentalt om Loveshine. Inte på ett sätt som är kopia/plagiat, men mer lite av en flört. Stark låt!
If You Can Dream It You Can Do It, en av singlarna detta också. En låt man blir peppad av textmässigt och en låt som sprider glädje. Den är upplyftande. Refrängen är riktigt stark och även här är det en hook som sätter sig på hjärnan. En riktigt sommardänga skulle jag säga. Samtliga musiker levererar i fortsatt ordning, Ronnie har ett extremt stadigt gäng bakom sig på denna skiva: Chris Laney (gitarr, keyboards) Marcus Sunesson (gitarr) Pontus Engberg (bas) Allan Sørensen (trummor) Linnéa Vikström Egg (bakgrundssång).
Sister Sinister, ett bra spår men denna går mig lite förbi. Inte för att det är ett dåligt spår, snarare bara för att den inte riktigt tilltalar mig och för att den tappar lite styrka mot de tidigare extremt starka spåren.
Raining Fire, ett längre spår med snygga gitarrslingor. Körerna är även här stora och Ronnies sjunger riktigt kraftfullt. 58 år och sjunger fortfarande såhär bra?! Sinnes.
Plattan avslutas med spåren The Unwanted och What If. Två stabila låtar, varav balladen What If sticker ut mest, den är stor, vacker och har mycket känsla i sig.
Sammanfattning:
Detta är en riktigt stark skiva av Ronnie Atkins. Jag har har gillat hans tidigare två soloskivor och de är alla bra på olika sätt. Ronnie levererar fortfarande på samtliga plan, rösten låter helt fantastisk och likt som Ronnie nämnde i intervjun vi gjorde, där han nämnde att han gillar sångare som har ett tydligt ID i rösten, ja det ID:et har Ronnie fortfarande kvar. Låtarna är starka och teamet på denna skiva lika så. Det finns en bredd och det känns som det finns något för alla typer av Ronnie Atkins/Pretty Maids fans. Man blir också väldigt glad att det fortsätter komma mer material från Ronnie Atkins. Varken han eller vi trodde väl kanske att det skulle komma såhär mycket material efter han gick ut med sin sjukdom. Men ack så glada är vi för att Ronnie mår bra idag och att vi nu fått ännu en soloskiva från Ronnie Atkins. Nu håller vi bara tummarna för att Pretty Maids ger sig ut på vägarna igen.
Artist: Ronnie Atkins.
Album: Trinity
Release: 2023-10-13.
Skivbolag: Frontiers Records.
Betyg:
