Vår alldeles egna rockorkester Europe är tillbaka med sitt tolfte studioalbum, Come This Madness. Att säga att förväntningarna på detta album har varit skyhöga är en underdrift. Med singlarna One on One, The Cult of Ignorance, Scandinavian Eyes och Come This Madness har Europe inte bara levererat en stark låt efter den andra, utan också skapat ett rejält sug efter att få höra hela albumalstret.
Come This Madness spelades in i RMV Studio, den Stockholmsbaserade inspelningsstudion som grundades av Benny Andersson och Ludvig Andersson. Albumet gästas av Tobias Forge (Ghost) och Mikael Åkerfeldt (Opeth) och producerades av den hyllade producenten Tom Dalgety (Ghost, Rammstein, Pixies, The Cult, Opeth), som blev en verklig kreativ kraft genom hela processen. Han var djupt involverad i bandets låtskrivande och inspelningar och formade albumets sound från grunden.
För att ta projektet till dess slutliga fas och fullända sin vision vände sig bandet till en av rockens mest respekterade inspelnings- och mixningslegender, Mike Fraser (AC/DC, Van Halen, Metallica, The Cult, Loverboy), för att mixa albumet.
Med de släppta singlarna har Europe inte bara gett en bild av och känsla för en lätt flört med 80- och 90-talets Europe, i kombination med det Europe som har förankrat sig i 2000-talet och framåt. De har också gett en tydlig känsla av att de återigen ”förnyar” sitt sound – på ett modernt, lätt nostalgiskt och hungrigt sätt.
Jag har gillat i stort sett allt som Europe har släppt sedan återföreningen. Jag har uppskattat att de vågat prova vingarna och röra sig i olika ljudlandskap. Givetvis sticker Start From The Dark och Last Look At Eden ut som favoriter i sin helhet när man tittar på perioden från återföreningen och framåt. Även om jag verkligen gillar plattorna Bag of Bones, War of Kings och Walk the Earth, kan jag tycka att man körde fast lite för länge i bluesrockträsket. Ljudbilden på exempelvis War of Kings och Walk the Earth var inte riktigt min bag (of bones) heller. Pun intended.
Men nu är albumet Come This Madness här.
Produktionen är piggare. Låtarna och bandet som helhet är piggare.
De tre första spåren på albumet är alla släppta singlar, det vill säga One on One, The Cult of Ignorance och Come This Madness. Det är tre väldigt, väldigt starka låtar med starka refränger som lyfter rejält.
Produktionen är top notch. Det infinner sig en påtaglig energi och lekfullhet, tillsammans med en erfarenhet av att skriva tydliga hooks. Det är verkligen Europe i sin toppform. Joey Tempests röst, så fyllig och stark som den är idag, har verkligen åldrats som ett fint vin. John Norum spelar med sedvanlig känsla och skicklighet. Det råder ett starkt samspel där alla tar den plats de bör ta, utan att någon tar mer plats än någon annan.
På Come This Madness smyger 80-talssynthen försiktigt tillbaka. Det blir aldrig övertydligt och Europe hamnar inte i H.E.A.T.– eller Nestor-facket. Inte heller känns det som att de försöker ”gå tillbaka till hur de lät på 80-talet”.
Med finess och skicklighet placerar de mig som lyssnare precis mellan det moderna Europe à la 2026 och det Europe jag växte upp med, det vill säga Europes 80-tals katalog. Det infinner sig gåshud och en stolthet över att ett av mina absoluta favoritband levererar så sjukt starkt, så långt in i karriären.
Sedan kommer This Time of Year.
När jag hörde den här låten för första gången satt jag bara och gapade. Tänk dig Prisoners in Paradise möter New Love in Town. Precis så bra är den här låten.
Alla ni som har önskat att Europe skulle låta som de gjorde på 80-talet – det här är det närmaste ni kommer. Och nära är det. Sedan kommer tonartshöjningen och jag vill bara till närmaste folkpark.
Det är vackert. Det är varmt. Det är Europe.
Tillbaka till mer tyngd och det moderna Europe i In a Different World. Plattan har verkligen dynamik och det är en fröjd att lyssna på den i sin helhet, precis som ett album ska lyssnas på. Löjligt vacker ton och ett gitarrsolo av Norum. Klangen och tonen har verkligen den där 80-talskänslan.
Det är en sådan stor finess i hur de har skrivit de här låtarna, eftersom det aldrig tippar över för mycket åt nostalgi, även om den definitivt finns där.
Scandinavian Eyes, som också var en av singlarna, är löjligt stark. Den är luftig, stor, melankolisk, stark och fartfylld.
Taking It Back bjuder på ännu en stark refräng. Något som skulle kunna ha funnits på Start From The Dark eller Last Look At Eden. Tankarna går också till John Norums solokatalog, speciellt Face the Truth.
Det är verkligen tydligt att produktionen på det här albumet är mer polerad och att låtarna som helhet är mer genomtänkta än på de två föregående albumen.
In the Absence of God står som ett melankoliskt introstycke som leder in till The Angels Must Have Flown. En låt som går att jämföra med ett Deep Purple-stycke, där Joey Tempest flyter över låten med sin fylliga och kraftfulla röst, à la Ian Gillan.
The Devil’s Back bjuder på ett skönt gallop-groove och Hammondorgeln sprider sin värme över låten. Jag får dessutom lite Great King Rat-vibbar. John Norum får ta ut svängarna i ett längre gitarrsolo.
Sist ut är Nothing Can Follow This. När Joey pratar i början av låten går tankarna direkt till ”Man, I Just Wanna Be Someone” från Prisoners in Paradise.
Det är en klockren titel och en klockren låt att avsluta albumet med.
Sammanfattning:
Det här är Europe.
Det här är Europe i absolut toppform.
Starka och genomtänkta låtar. Det är en platta som jag tror och hoppas tilltalar både dem som håller fast vid Europes sound från 80-talet och dem som har älskat vad Europe har format sig till att vara idag.
Det är få som kan slå Europe på fingrarna när det kommer till deras professionalism och hur de tar sitt yrke på absolut största allvar.
Det här är klart och tydligt Europes bästa album sedan Last Look At Eden. Det kan mycket väl vara en av de tre bästa plattorna som Europe har släppt sedan återföreningen.
Hatten av – och tack, Europe, för att ni fortsätter att utvecklas, både i produktion och låtskrivande.
Artist: Europe
Album: Come This Madness
Releasedatum: 25/09/26
Skivbolag: Silver Lining Music
Betyg:
