White Stones släpper sitt tredje album med Memoria Viva. Bandet leds av Opeths basist Martín Méndez. För Opeth fans så skulle White Stones låta väldigt bekant då de progressiva inslagen varieras med partier av extrem metal och en rad olika utsvävningar. Det som sticker ut är att bandet sjunger på spanska. Martín Méndez har Uruguayanska rötter, och resterande medlemmar i bandet har sin bas i Spanien. Jag kan verkligen redan här ge ett tips, och det är att om man gillar vissa band väldigt mycket så är det värt att kolla upp medlemmarna i bandet i fråga och om de är med i andra band eller olika sidoprojekt. Tendensen är att man kan uppskatta det som bandmedlemmar gjort på annat håll också.
Musiken på Memoria Vida är i sitt esse ett progressivt album då musicerandet är på hög nivå, och det blandas variation med utdragning. Min känsla är att alla instrument ligger på ungefär samma nivå, så gitarr, bas och trummor hörs väldigt tydligt vilket uppskattas. Partier med nedstämda gitarrmelodier och klassiska hårdrockssolon finns med. Det blandas med diaboliska inslag i form av grymtande sångröst (som är intakt), dissonanta toner och i sin spets lite black metal screams. Men ett progressivt band bjuder även på kontraster. Det finns inslag av mer harmoniskt spelande i snarast jazz fusion och skönare delar som snarast liknas vinjettmusik. Sedan finns folkliga inslag i form av folkliga toner och flöjt (latinska får vi förmoda). Det finns flera verser där gitarr och trumma i symbios snarast skapar dansanta takter, i min fantasi får jag det till magdansös som dansar runt en lägereld eller något totem. Detta är en sammanfattning av soundet som lyssnaren bjuds på i det här albumet.
Om man ska säga något om ett par låtar så är låtarna D-Generación och La Ira rätt så catchiga och lite mer paketerade. Det är inte så konstigt då de båda har släppts som singlar. D-Generación känns som en slags nedstämd rock n roll i travande tempo, en stor dos riffande och taktbyten. La Ira påminner om den låten men är mer dansant i sina melodier, ja det blir lite groove över låten som att någon skulle dansa i en tribal dance. Vencedores Vencidos känns nästan som en nedstämd och nedtrappad Iron Maiden låt eftersom den är väldigt melodiös och driven i verserna. Grito al Silencio som är en av de längsta och mest proggiga låtarna och kanske den bästa av det slaget i albumet enligt mig.
För att sammanfatta så är detta ett väldigt intressant album av White Stones. Det är lätt att lyssna igenom då spellängden är ca 38 min. Variationen finns men likaså ett signatur sound som man vet är White Stones.
Genre: Progressiv metal
Skivbolag: Reigning Phoenix Music
Betyg: 8/10
Bästa låtar: D-Generación, La Ira, Vencedores Vencidos, Grito al Silencio
Recension av: Anthony Ceylan
