I dessa svåra tider där vi bland annat är tvungna att ge upp sommarens festivalplaner är det dags för ännu ett legendariskt band att göra entré med nytt album. Brittiska Paradise Lost har idag släppt Obsidian som är deras sextonde studioalbum. Paradise Lost är både älskade och hatade för sin långa resa där dom provat på många olika musikgenrer, från att vara pionjärer inom subgenren death/doom går dom så småningom över till att bli pionjärer inom gothic metal (Gothic från 1991 blev dessutom ett av albumen där man skapade så kallade beauty and the beast-effekten där mörk growl kombineras med ljus sopranröst) och mitt i alltihopa provar dom andra stilar som mörkrock och syntpop. Personligen kan jag hitta guldklimpar inom alla epoker. Okej, syntpopalbumet Host från 1999 blev rätt så mediokert och på den tiden kunde man märka att bandmedlemmarna var rätt så vilsna, men på det stora hela finner jag diskografin rätt så intressant. Sedan The Plague Within (2015) har Paradise Lost tagit tillbaka death/doom-inslagen från första tiden och kombinerat dom med inslag från alla andra epoker (*minus syntpop-eran). Även om klassiker som Icon (1993) och Gothic (1991) lär fortsätta ligga på topp gillar jag bandets nya sound och Obsidian tycks fortsätta på ungefär samma linje, vilket är en positiv nyhet.
Darker Thoughts är första spåret på albumet känns i början som en lugn gothic rock-låt men som så småningom bjuder på growl och tunga gitarrer. En lyckad öppning där Nick Holmes återigen visar vilken komplett sångare han är. Fall From Grace känner jag redan till från tidigare och det är en rätt standard death/doom-låt men ändå godkänd. Som första singel passar den utmärkt då strukturen är rätt för det. Ghosts ökar tempot en aning och känns lite mer gothic metal-orienterad, den kände jag också redan till då den också presenterats som singel. Helt okej den också men inte jättespännande. Däremot höjs nivån en aning i The Devil Embraced som växlar flitigt mellan gothic metal och death/doom. Rätt så lång är den också så det hinner hända mycket. En klar favorit. Forsaken känns som en blandning av Darker Thoughts och Ghosts. Strukturen i sig är intressant men jag tycker refrängen varit lite för enformig.
Rent generellt är Obsidian ungefär det jag förväntade mig. Inget musikaliskt mästerverk men en ganska godkänd platta. Det märks att Paradise Lost är ganska bekväma i sitt nuvarande sound och blandningen av både gammalt och nyare album ger både nostalgikänslor och bjuder på nånting nytt och rätt så äkta. Bästa spåren är Darker Thoughts, Serenity, Hear The Night, The Devil Embraced, Ravenghast och Ending Days. Även om allt det andra inte känns lika intressant så finns det ingenting jag tyckte var dåligt eller mediokert. Produktionen är dessutom ganska lyckad.
Första tiden med Paradise Lost fortsätter än idag att vara deras bästa epok i mitt tycke, men jag upprepar.. den här nya linjen passar bandet alldeles utmärkt och det är bra att Nick Holmes har kvar nånting vid sidan av Bloodbath där han utnyttjar sin fulla potential som sångare. Både nya och gamla fans lär vara relativt nöjda med det här albumet kan jag tycka, men förstår att åsikterna kan gå isär och det är fullt respektabelt.
Band: Paradise Lost.
Titel: Obsidian.
Genre: Gothic/death/doom metal.
Skivbolag: Nuclear Blast.
Releasedatum: 15 maj 2020.
Bästa spår: Darker Thoughts, Serenity, Hear The Night, The Devil Embraced, Ravenghast, Ending Days.
Betyg: 8/10.
Av Lucas LMZ Zimmermann.
