Då var det dags för mig att skriva min första skivrecension för i år, och först ut har vi lite gothic rock/metal från grannlandet Finland. For My Pain… är nämligen tillbaka, över 20 år senare, med sitt andra studioalbum Buried Blue som släpptes i förrgår. For My Pain… är ett namn som kanske inte låter allt för bekant eller så har de helt enkelt blivit bortglömda efter så lång tid, men bandet grundades i Oulu år 1999 som en supergrupp. Basisten Altti Veteläinen och trummisen Petri Sankala i Eternal Tears Of Sorrow fick lust att starta ett lite mer radiovänligt gothic metal-orienterat projekt, därefter anslöt sig Nightwish-keyboardisten Tuomas Holopainen och gitarristen Lauri Tuohimaa (Embraze, senare Charon). Bristen på tid bland dåvarande medlemmar gjorde att projektet inte kom igång förrän år 2001 och det var då gitarristen Olli-Pekka Törrö (Eternal Tears Of Sorrow) samt sångaren Juha Kylmänen (Reflexion) anslöt sig.
Skivdebuten Fallen släpptes år 2003 (lite av ett sammanträffande att Evanescences kändaste album med samma namn släpptes precis samma månad det året) via skivbolagsjätten Spinefarm som har sitt högkvartér i Finland men ägs av Universal Music Group. Bandet blev då relativt stora, antagligen tack vare att keyboardisten Tuomas Holopainen som redan då var ett tungt namn i branschen med alla nödvändiga kontakter (vi snackar trots allt om keyboardisten och grundaren i Nightwish). Året därpå släpptes singeln Killing Romance som lyckades ta sig upp till plats sju på Finlands officiella hitlista. For My Pain… lades på is år 2005, antagligen på grund av tidsbrist, men uppfattades bandets sound som attraktivt fanns även sångaren Kylmänens andra band Reflexion, vars sound är rätt så identiskt. Saknaden var säkerligen inte särskilt påtaglig på grund av det.
Först i december 2023 (strax över 20 år efter skivdebuten Fallen) blev återföreningen ett faktum, dock utan Tuomas Holopainen och Petri Sankala som ersattes av Ari-Matti Pohjola (Reflexion) på trummor och Marco Sneck (Poisonblack, Afterworld, Serpent Fire, fd. The Man-Eating Tree osv.) på keyboard. Samtidigt som det planerades nya spelningar till året därpå gjorde man tydligt att det här var allt annat än en tillfällig nostalgi-återförening då man hade för avsikt att släppa ny musik. 2024 släpptes singlarna Recoil Into Darkness och WitchBitch Elite, och året därpå släpptes Tehosekoitin-covern Hetken Tie On Kevyt samt singlarna Time Will Heal Our Wounds och Windows Are Weeping. Alla dessa låtar (förutom covern) visade sig i slutändan vara smakprov på nya studioalbumet Buried Blue som planerades att släppas i början av 2026. Som rubriken lyder är det precis det albumet jag ska prata om nu, så låt oss (efter den här lite väl långa introduktionen) ta reda på om det var värt väntan.
Albumet går rakt på sak direkt med första spåret Hungry For Desire, en låt med rätt högt tempo där man skalat ner lite på mörkret och melankolin den här genren brukar förmedla för att istället lägga lite mer fokus på inslag som kan påminna lite om AOR/melodisk hårdrock. Det känns nästan lite som en crossover mellan The 69 Eyes, To/Die/For och kanske H.E.A.T. och till och med Ghost. Ingen dålig början och jag kan tänka mig att det här blir en potentiell livefavorit, men det kom ändå som en udda överraskning och är kanske inte riktigt vad jag förväntar mig av bandet. På plats två och tre har vi låtar som tidigare släppts som singlar, nämligen Windows Are Weeping och därefter WitchBitch Elite. Första låten av dessa två sänker tempot och känns lite mer melankolisk, sorgsen och introspektiv i texten. Troy Donockleys (Nightwish) medverkan på flöjter och säckpipa ger låten folk/symphonic metal-vibbar som påminner om senaste alstren med Nightwish. WitchBitch Elite däremot känns självsäkrare och tuffare i sitt smått bluesrockiga tempo och seduktiva text med tydliga inslag av mörk sexuell fantasi (ett typiskt goth-tema). Båda låtarna är ganska bra, speciellt den sistnämnda som är så katchig att den lätt fastnar på hjärnan direkt.
Hittills har bandets vanliga mörka och melankoliska atmosfär inte riktigt blommat ut helt, men då kommer fjärde låten Child Of The Fallen in i bilden och ger en tydlig påminnelse om det bandet varit mellan 2001 och 2005. Pianomelodin i början och ljudlandskapet som byggs upp under låtens gång är läckert och gör Child Of The Fallen till albumets första skarpa höjdpunkt. I ungefär samma anda går även femte låten Gone Tomorrow som också är rätt lyckad men känns lite mer genomsnittlig och därför inte riktigt lika skarp. Såhär långt skulle man kunna uppfatta de tre första låtarna som ett försök att experimentera och prova något nytt, medan de två senaste är en återgång till säker mark. På sjätte plats har vi Time Will Heal Our Wounds som likt andra och tredje låten tidigare släppts som singel och det här skulle mycket väl kunna vara singeln jag uppskattade mest då den, likt de två förra låtarna, påminner om soundet i Fallen och Killing Romance. Låten är melankolisk, sorgsen och ångerfull i texten, men samtidigt smått hoppfull, vilket kan vara ganska tydligt redan i titeln.
Mot slutet har vi fem låtar till. På plats nio har vi bandets första singel sedan återföreningen Recoil Into Darkness som i mitt tycke är helt okej och bjuder på ungefär samma atmosfär som Windows Are Weeping, både musik och textmässigt. Innan den har vi Tether där Riina Rinkinen (Silentium, Vanguard) medverkar som gästsångerska och Isle Of Solitude. Förstnämnda kändes genomsnittlig och en aning långrandig, tyvärr en av albumets svagaste punkter, och sistnämnda hade kunnat ses som en potentiell höjdpunkt om det inte vore för att melodierna i refrängen känns lite för bekanta. Kommer inte riktigt på varifrån jag känner igen dem i skrivande stund men som sagt, någonstans har jag hört liknande eller identiska melodier. Sist ut har vi Black Calla Lilies och slutligen Burnt-Out Sun. Förstnämnda har några intressanta stunder i början men känns ungefär lika långrandig och enformig som Tether, sista är lite mer händelserik och känns som ett rätt värdigt slut på albumet. Helt okej, men kanske inte tillräckligt bra för att ses som en av albumets höjdpunkter.
Kan börja med att säga att jag diggar For My Pain… och även Reflexion för den delen då soundet är (som sagt) identiskt. Musiken i sig skiljer sig inte så mycket från andra finska band i samma subgenre som The 69 Eyes, To/Die/For, Charon, Entwine, tidiga Poisonblack eller senaste Sentenced. Men musiken är ändå skickligt skapad och Juha Kylmänens sångröst passar musiken som handen i handsken. Det är en glädjande nyhet att For My Pain… är tillbaka, än mer med tanke på att Reflexion pausats år 2010. Likt For My Pain… är även Reflexion aktiva igen sedan 2023, men hittills har man inte hört planer därifrån på att släppa ny musik.
Med allt det här sagt, är Buried Blue en värdig comeback? Spontana svaret är ja då albumet är godkänt och innehåller några nya bra låtar som kan ses som nya favoriter med bandet, men jag kan inte riktigt påstå att vi snackar om något vidare mästerverk då det finns tydliga svackor mot slutet plus låtar som i min mening är helt okej men icke minnesvärda. Kan samtidigt förstå att det kanske inte riktigt är den typen av comeback fansen gått och väntat på då innehållet är en blandning av låtar som påminner om soundet i äldre alster och låtar med inslag av andra musikstilar man aldrig förknippat strikt med just For My Pain…, det sistnämnda borde inte ha varit mycket till överraskning då singlarna gav en tydlig bild på hur ett framtida nytt studioalbum skulle se ut. Försöken att experimentera och blanda in inslag av andra stilar kändes dessutom varken fräscht eller särskilt nyskapande. Produktionen kan uppfattas som smått obalanserad här och där i den instrumentala delen, men är ändå ganska korrekt.
Jag vet inte vilken typ av comeback jag vågade förvänta mig, trodde till och med att tanken på en comeback var näst intill utesluten och allt i det här albumet är inte helt inte helt övertygande för min del, men Burried Blue är ändå ett godkänt album och tillräckligt bra för att hålla mitt intresse för bandets aktiviteter vid liv. Om du som läser gillar gothic rock/metal och har av någon anledning missat For My Pain… kan jag passa på att rekommendera bandet, albumet i fråga och självklart äldre materialet. Kan även rekommendera Reflexion när jag ändå håller på. Tror i övrigt att Buried Blue även kan locka lyssnare av andra stilar eller subgenrer som inte är särskilt bekanta med gothic rock/metal då det, som sagt, finns inslag av andra subgenrer. Lyssnar du på Nightwish och liknande band lär du hitta referenser därifrån. Tror även att du som lyssnar på Ghost kan uppskatta ett och annat här, men det får du som läser avgöra. Lyssna gärna på Buried Blue och ge bandet lite kärlek på sociala medier om du anser att de är värda det.
Band: For My Pain…
Titel: Buried Blue.
Genre: Gothic metal/rock.
Skivbolag: Rainheart Productions.
Releasedatum: 9 januari 2026.
Lucas LMZ Zimmermann.