När Joe Satriani släppte sin solodebut 1986 Not of This Earth var det nog ingen som kunde ana att han skulle bli en av de största inom instrumental gitarrmusik. Hans styrka är förmågan att skriva melodier. När Joe Satriani slog sig ihop med Chad Smith, Michael Anthony och Sammy Hagar för att bilda Chickenfoot uttryckte Satriani sig ungefär som att han uppskattade att få spela i ett band där det gick ut på att hålla det hyggligt enkelt och låta riffen och melodierna tala.
Men det är väl just det som är Satrianis styrka även som instrumentalist, melodierna. Även om det på varje platta visas upp komplexitet, teknik och innovativt tänk är det trots allt melodierna som gör att Satriani sticker ut gentemot samtida gitarrinstrumentalister.
The Elephants of Mars, som det 19:e! albumet heter, håller samma formel som alltid. Mestadels fokus på melodier och mindre fusionflum. Det är naturligtvis oftast gitarren som snackar men även basen och keyboarden har då och då en tydlig framtoning. Bryan Beller som ofta spelar på Satrianis skivor grovar loss med ett solo på E 104th St NYC 1973 . Eller i låten Pumpin där vi bjuds på ett keyboardsolo. Pumpin som för övrigt har ett outro som känns som ett väldigt tydligt Jimi Hendix homage där tankarna förs till dennes Third Stone From The Sun.
Med ovan nämnda låtar är vi på låt åtta och nio i ordningen utav den 14 spår långa skivan, så om vi backar tillbaka till starten där du kan hitta första singeln Sahara som visar upp just det melodiska tänket med en mystisk bakgrundsslinga som gör att låten känns spännande inte minst i de lite orientaliska percussionvibbarna spelade av Kenny Aronoff.
Titelspåret The Elephants of Mars ger en mer dance känsla främst i valet av trumsound som är av mer elektronisk art.
Faceless är första lugna mer meditativa låten på skivan, något som Satriani alltid leverera snyggt och smakfullt.
I Blue Foot Groovy säger titeln det mesta där kompgitarren ihop med bas och trummor ger just en groovy känsla, lite soul/funk sådär.
Halvvägs in i plattan smyger sig det lite mer svåra in i låtarna. Det är fortfarande melodiskt men inte lika lättnynnat i catchyskapandet som Satriani ofta presenterar. Och andra sidan bjuder varje platta också på denna typ av lirande.
The Elephants on Mars avslutas lika starkt som den börjar där 22 Memory Lane står för det snygga och mer meditativa liret och sista låten Desolation står för det mer filmiska och stora med stråkarr bakom gitarrliret.
Jag kommer nog alltid hålla Satrianis tidiga 90-tal som hans peak men jag kommer förmodligen också alltid hålla Joe Satriani som överlägsen när det kommer till gitarrmusik från 80-talet och framåt.
Artist: Joe Satriani
Titel: The Elephants on Mars
Bästa spår: Sahara, Faceless, Blue Foot Groovy, Pumpin, 22 Memory Lane, Desolation
Skivbolag: Ear Music
Releasedatum: 2022-04-08
Betyg:
