Skribent: Sally Steampunkers
Inget är som Ingbofestivalen i Tärnsjö
Hur lockas en skribent från Umeå i Västerbotten att åka till en liten och på sätt och vis okänd festival i Uppland? Jo de hade bokat bland annat Mangrove, Torch och Abramis brama. Tanken var att att jag skulle skriva om en sorts musikalisk resa inspirerad från 70-talet och 80-talet till nutid, men efter att ha varit i Tärnsjö är jag inte så säker på att jag kommer kunna hålla mig till grundidén, så jag skippar det. För Ingbofestivalen är en lokal festlighet med grymt stor dos familjär känsla, blandade åldrar och blandat musikutbud. Ett trevligt inslag var att de hade hängt upp alla affischer från de tidigare åren på en vägg, som en sorts utomhus utställning där folk kunde gå och strötitta. Ingbofestivalen är helt enkelt en svensk liten festivalidyll med massor med skratt och leenden. Lätt att känna sig allmänt välkommen även som en utsocknes.
Triving Malice från Stockholm bestående av en kantor, jazztrummis och en musikproducent blev en positiv överraskning jag inte hade räknat med. De är ett band som startade 2019 och som lirar Progressiv Death metal. Önskar dock att de får lira på någon mer passande lokal än i en liten lada i Uppländska inlandet.
Mangrove, bandet som enligt vissa fans inte är ett riktigt band. De är tydligen mer kompisar som träffas för att spela som på till exempel Ingbofestivalen, alltså inte träffas innan för att direkt repa. Inget man fick missa och missade man dem så fick man korkat nog skylla sig själv enligt de tvärsäkra fansens åsikter. Jag missade dem inte tack och lov.
Torch, bandet som avgjorde att jag faktiskt åkte till Ingbofestivalen. Det märks att de inte är några nykomlingar då de är både hyfsat avslappnade utan trötthet i sitt framträdande på scenen och tighta som band, när de framför sin så kallade Heavy metal. För de som mot förmodan inte vet så är de från Eskilstuna. Började med sitt motto faster, heavier & louder på tidigt 80-tal och visar att gamla rävar inte behöver uppfattas som gamla när de kör låtar från förr. De drog tillräckligt mycket folk in i ladan. Lagom trångt, hyfsad värme och stämning på topp med en stor dos mysig rockkänsla, men de körde inte bara gamla låtar utan även singlar från nya plattan som de enligt dem själv har jobbat med i typ 300 år om jag hörde rätt? Lasse Gudmundssons sång gjorde i alla fall att jag ryste av välbehag. Ärligt talat så föredrar jag Lasse mot förra sångaren Dan Darks röst till de här låtarna.Setlisten var garanterat klockren med låtar från deras början till nutid och satt som en smäck.
- Det var:
- Knuckle Duster
- Mercenary
- Trail Of The Damned
- Wages of Sin
- Elektrikiss
- Collateral Damage
- Beauty and the Beast
- Watcher of the Night
- Warlock
- Raise Your Horns (To Rock)
- Fireraiser
- Fire Raiser som sista extranummer
Avslutningsvis på den så kallade utomhusscenen var inga mindre än Abramis brama. Bandet som får dig som lyssnare att fyllas av medryckande 70-tals gung influerat tydligt av amerikanska Kyuss låtar och tempoväxlingar, men även av proggrock. De kör varken för lite eller för mycket, utan snarare precis lagom med cowbell. Bandet funkar som en energifylld sammansvetsad enhet där basen gav en härlig tyngd till låtarna. Att sången är på svenska, är pricken över i. De fick mig att göra en personlig resa tillbaka i tiden och blev därmed det barn jag är av min tid – det vill säga samstämmigt med 70-talet.
Personligen är jag nog så nöjd med de banden jag redan nämnt men det bandet som står mig mitt hjärta närmast från festivalen pga deras låtar/låttexter är nog ändå caVin från Uppsala.
Med detta sagt och om de fortsättningsvis bokar så här bra band så kan jag tänka mig att återkomma. Det är lätt att ta sig dit med tåg samt buss till världsmetropolen Tärnsjö med sin Ingbofestival.