Tio minuter innan bandet går på spelas deras cover av Fight for your right to party. Nytt för denna gången är Vince röst som säger något i stil ”Tommy, SIXX, Five its time to party” innan den börjar. Och även om man vet om det så suger det till lite i magen att Mars inte är med.
Sköna gäng far i drivor förbi mig mot Festival Scenen där spektaklet strax drar igång. Och så drar klassisk musik igång för mesta möjliga dramatiska effekt. Men det tar liiite för lång tid… Den explosiva känslan som man väntar på kommer liksom inte. Det övergår i opera och man ser hur folk sneglar på varandra…
Men enligt schemat ska de börja om 3 minuter så vi får se vad som händer.
Nu händer det! Publiken jublar och det spelas upp ett Sweden Rock intro innan bandet öser på med Wild Side och det är som att området helt tappar det. Det är så mycket folk att det knappt blivit kallt trots att mörkret lagt sig.
Det är ljusshow och det är ös. De driver vidare med Shout At The Devil. Det känns självklart. Det känns som att ljudet var bättre för Def Leppard men det kan naturligtvis vara att Mötley har ett skitigare och tyngre ljud vilket gör att det inte känns lika klart. To Fast For Love landar bra hos publiken men jag personligen saknar Mars. Det känns som att det skaver lite med John5s stil när man är van vid något annat. Inget illa menat alls, det är bra! Det känns bara lite avigt.
Dont Go Away Mad tar ner tempot något utan att sänka energin. Och publiken älskar det! Är det något de är bra på så är det att fria till sin publik. Och de svarar ja, varje gång! Saints Of Los Angeles har inte alltid varit ett självklart val när man frågar folk om favoriter men ikväll verkar det finnas en ganska rejäl skara fans som älskar den!
Livewire speedar upp och det bubblar i luften. Jag tror att publiken jublar och sjunger med men det är så pass hög volym att det är lite svårt att avgöra. Här känns det som att John5 lagt ner manken i det för att låta så mycket original som möjligt, uppskattas.
Looks That Kill är vad den är. Vince håller sig på en nivå som känns safe och även om man kan sakna det lite skrikigare så känns det roligare att få höra en röst som håller. Vince nämner att de gjort en film för ett tag sedan som introduktion till The Dirt. Och det här låter riktigt bra. Men även här känner jag att gitarren skaver lite. Det jag gillar med The Dirt är känslan av ett modernt Mötley Crüe som med sin skitiga stil får fram ett modernt rocktrack. John5 gör det lite för modernt men åter igen. Inte dåligt! Bara annorlunda. (Jag kan vara lite konservativ och förtjust i Mick Mars, jag erkänner/Pauline)
John5 får sin stund med gitarren på scenen. Spela kan han men mer underhållande var de delar av publiken som försökte dansa till hans sololir. Det var inga enkla takter att jobba med!
Den klassiska covern Smoking In The Boysroom är självklart med på listan! Vad annars? Och är det något som får igång Sweden Rock Festivalen är det den! Plötsligt övergår de till Helter Skelter.. Cover Medley? Jamen visst! Det följer upp med Anarchy in UK och det var nog en och annat not som flög sin kos i Vince sång där… Blitzkrieg Bop följer efter och tyvärr låter Vince lite trött nu. Men publiken jublar!
Tommy Lee ber om bröst och får bröst. Sen spelar han piano och där kommer den… Home Sweet Home. Det blir en fin stämning i Norje direkt. John5 behåller mycket av originalet i sitt spel här. Han lyckas behålla stämningen.
Dr Feelgood. Bas deluxe men Sorry, det håller inte ihop. Halva meningar försvinner och det grötar ihop sig. Inte ens publiken sjunger med riktigt omkring oss. Förvirring uppstår.
Till Same Old Situation vaknar publiken till och hörs igen! Frågan är om det beror enbart på låten eller på de duktiga GoGo dansarna de har på scenen? Kan vara både och!
Förlåt men att starta upp Girls Girls Girls med ett samplat klipp av Donald Trump som säger grab them by the pussy upprepade gånger kändes ganska avtändande. Visst de är ett provokativt band men neeeej…
Vi väljer att smita efter det. Det var inte en jättebra spelning och vi ville slippa folkmassorna vid utgången. Det var inte uselt men jag är glad att jag sett dom i Globen på den där sista turnen dom gjorde, med Mötley Crüe.
