Malmö Melodic 2026 24-26 juli.
Helgen omformar Plan B till en internationell smältdegel. Jag har pratat med människor från olika delar av världen. Tyskland, England, Wales, Skottland, Irland, Spanien, Schweiz, Danmark och USA finns representerade bland besökarna är några exempel. Jag pratade även med två från Argentina och Peru. Tre japaner försökte jag samtala med fastän jag inte förstod deras knaggliga engelska, fast det berodde nog mer på mig än på dem.
Det var ett kärt återseende när jag sprang på Martin Stark från Tyskland skribent för (Pride and Joy Music) och Neil Demers från USA.
Jag tog med Neil till Skivesset på Nobelvägen 103 för en sk ”cd-hunt” där vi sprang på Truls Möregård, ett trevligt samtal om vårt favoritämne musik och vinylskivor. Jag fick även informera min bordtennisokunnige vän , Neil om att det var en OS-silvermedaljör vi hade framför oss.
Precis som förra året 2025 då vi svenskar var i minoritet där övriga länder var representerade av inte mindre än 26 länder, så var det besökare från 30 länder i år. Så känns stäminngen mer internationell än andra festivaler.
FREDAG
Festivalen inleds med Caught in Action. De drar igång först med Shot in the dark, vilket är ett höjdarspår. I tätt följd och med ett jäkligt snyggt framträdande levererar Malmöbandet. En perfekt start på Malmö Melodic.
Lokalen är tyvärr inte fotovänlig, såvida man inte står i diket. Ljudet däremot levererar fullt ut, stor eloge till ljudteknikern Matthias Törngren och Ljusteknikern Viktoria Andersson. Magnifikt ljud och väldigt bra ljussättning. Dessutom har de placerat satellithögtalare på uteserveringarna så man kan höra överallt.
Emotional Fire intar scenen, och som de äger den. Skynket faller och backdropen fullkomligt glöder, riktigt snyggt. Bandet levererar både energi och glädje på scenen.
Jag recenserade deras platta här på rockbloggen, jag måste påstå att de är lika briljanta live, men så är det, bra musik blir bättre live. Det beror såklart på mina förväntningar men även på att de är skickliga musiker.
Sarayasign,
En explosion av melodiös, pampig hårdrock. Sången ligger där precis. Dessa killar trivs med att spela inför publik och det påstods att det var första gången de lirade live och om så är fallet så det märks absolut inte. Worlds apart känns redan som en AOR-klassiker.
Art Nation
En explosion av känslor far igenom kroppen när killarna drar i gång.Det är mäktigt och de levererar verkligen. Alexander Strandell kan verkligen charma sin publik.
Midnite City, från Nottingham med Rob Wylde I spetsen smällde av låtar som Atomic och Heaven in this hell. Kommer inte riktigt igång känns det som, eller så är det jag som inte dricker te utan kaffe.
Innan de två sista banden skulle lira satte tyvärr artrosen punkt för dagen och jag var tvungen att ta mig till hemorten, där jag vid ankomst fick en bekväm stol i parken en öl i näven och lyssnade på ljuva toner av Peter Jöback, ännu en lyckad gratiskonsert i Teaterparken i hemstaden Landskrona. Väl hemma fick jag fotmassage av min älskade sambo och kröp ner i bingen för en natts god sömn.
Eclipse
Enligt de många människor jag pratade med dagen efter hur Eclipse hade varit så fick jag berättat för mig både att de varit magiska och somliga sa att de kunde bättre men var helt ok. Så kan det vara, vi har olika förväntningar och därefter kommer tycke och smak.
Tyketto
Lirade med fullt manskap efter fadäsen på Time To Rock där trumslagarpojken missade ett flyg efter att ha fastnat på autobahn.
LÖRDAG
Lördagen Sparkas i gång med VIP-framträdandet av Constancia. Grabbarna fullkomligt glöder av energi och deras leende är alligatorbreda. Klockren sång och tajta riff. Härlig energi på scenen. Janne Stark, Stefan Rosqvist, Patrik Svärd, Jonas Erixon, TrumPeter Svensson och Marcus Zerath levererar,
Mother Mersy, lokalt band från Malmö, Härliga killar med en Jack Black kopia på bas, strömlinjeformad trummis, ett energiknippe på sång och en gitarrist som verkligen älskar att spela. Emil Starbrandt iklädd päls studsar på scenen och står inte still 2 sekunder. Underbart att se. Emmanuels gitarrspel ger mig lite gåshud längs ryggraden, ett band som detta ser jag gärna fler gånger.
Saffire
Karismatisk sångare i Tobbe Jansson som för tankarna till både Praying Mantis och Dio i ett och samma tanketag. Inleder med Broken Crown från plattan Where Monsters Dwell från 2018. Bandet från Göteborg kör ett stilrent och snyggt set.
Fighter V, Schweiz representeras härmed utan choklad och Rolexklockor men med ösig och pampig melodiös hårdrock. Dock när de kör en cover på Worlds apart (separate ways) så känns det så där, de kunde dragit någon egen låt i stället, de gör den helt ok musikaliskt. De har låtar i katalogen.
Boulevard intar scenen med kompletterande med saxofon, snyggt och stilrent. Två rågblonda rutinerade gubbar i David Forbes och Mark Holden, bandet levererar och flera i publiken får nostalgiska vibbar genom hela giget.
Alien, Tony Borg och Jim Jidhed, eller som ett av de senare banden kallade honom Jim Godhed. Med betoning på GOD, dvs Gud. Vilken jäkla pipa mannen ligger inne med. Hela framträdandet var helt fantastiskt, personligen har jag bara minnen från balladen ”Only One Woman” som på sin tid var fullkomligt excellent. Låt efter låt trummades ut och publiken älskade det. De andra banden stod och såg på och såg ut som fågelholkar. Fenomenalt. Hardline avslutar lördagskvällen, när jag senare satt på tåget hem vara jag lyrisk. En euforisk känsla går igenom kroppen, jag är trött och har ont i kroppen men jag är lycklig. Rutinerat band som verkligen kan spela live.
Hardline avslutar lördagskvällen, när jag senare satt på tåget hem vara jag lyrisk. En euforisk känsla går igenom kroppen, jag är trött och har ont i kroppen men jag är lycklig. Rutinerat band som verkligen kan spela live.
Sista bilden summerar hela kvällen !!!
Söndagen drar igång, när Creye intar scenen så sitter jag på tåget fortfarande, obehöriga på spåren någonstans. Lägg av å ränn på spåren möghunnar! Det ställer till så mycket oreda för så många människor, inte bara för mig och sambon som brukligt hänger med sista dagen på festivalen. Jag hann dock komma in och få min nyinköpta skiva signerad.
Proud, bandet myten legenden. Jag har träffat grabbarna i bandet flertalet gånger. Vet om att de har ett band, men aldrig hört dem lira och det är inte så konstigt, de har inte lirat live sedan en spelning i Köpenhamn 1985. Detta till trots känns det som om killarna inte har gjort något annat, fulla av energi, låtar som Got to get back, Fly like an eagle och Dangerous levereras med bravur.
Alicate, där vi än en gång får stifta bekanskap med Jonas Erixon och Marcus Zerath som lirade med Constancia dagen innan. Alicate lirar tight och komplett. De gör sig bättre live än på platta. Jag fick förmånen att snacka lite med pågarna dagen innan och de är sköna och avslappnade. It’s something in the water” sa min amerikanske väl Neil Demers som rest hit tredje året angående varför det finns så många svenska bra band. Jag skulle vilja påstå att det är något i den skånska myllan, för tusan var många bra skånska band det finns, Alicate är ett av dem. Done for the weekend, höjdarspår, men vi är långt ifrån klara.
Michael Bormann’s Jaded Hard
När det var dags för dem att inta scenen var jag skeptisk, ännu ett band som jag aldrig hört, dock har jag hört talas om andra band Mr. Bormann varit med i tidigare(ex Bonfire, Bloodband) men jag blev överrumplad. Det som imponerade mest på detta gig var att Stefan Rosqvist (Basist i Constancia) fick hoppa in på leadgitarr, aldrig repat ett enda ackord med bandet och han går in och chefar på scen.
Det andra som överraskade mig var Michael Bormann’s röst, sjuhelvetes kapacitet och vilket register. Ännu en skiva införskaffad. (dyr helg)
White Widdow, hitresta från Down Under intar bröderna Jules och Xaviel Mills tillsammans med övriga i bandet scenen och sparkar nervöst igång. Tankarna far genast till Survivor och Journey. De lirade senast i Sverige för över tio år sedan och det märktes att det var nervöst, men efter ett par låtar var nervositeten som bortblåst. Helt okej i mina öron, dock något enformigt men det renderade ändå i ännu ett skivköp. (puh!)
WigWam
En febrig och förkyld Åge-Sten Nilsen, frontman i bandet intar scenen som om han ägde hela Plan B. När refrängen till Kill my Rock’n’roll drar igång så är publiken med och allsång på Plan B är ett faktum.
Wig Wam som slog igenom i eurovision 2005 med låten In my dreams, har haft flera år med framgångar, deras musik används i både film och Tv-serier. Spelningen innan Malmö Melodic var på anrika Whisky a Go-Go i Hollywood.
Brother Firetribe avslutar Malmö Melodic och jag själv var tyvärr tvungen att avlägsna mig lite tidigare så jag missade detta band.
Men frontman Pekka Heino hade avslutat spelningen med ”I’ll be back”
Jag kan inte annat än att hålla med !!
Malmö Melodic och alla medarbetare, publik och band. Vi är en stor familj. TACK ALLA !!
Malmö Melodic – Where the heart is!
Nästa år känner jag att jag vill ta plats på scen och få folket att sjunga me i refrängen till ”King for a day” med Thompson Twins, out of genre but anyways:
”If I was King for just one day, I would give it all away, Give it all away to be with you”
Jonas JK73 Karlsson