Kvällen är så regnig och mörk som bara en novemberkväll kan vara. Utanför Stadsgårdsterminalens stora fönster syns ljusen från Gröna Lunds Halloweenöppna attraktioner, och Djurgårdsfärjan som går i skytteltrafik över vattnet. Jag befinner mig i en av Stockholms nyare konsertlokaler, och i ärlighetens namn var den svår att hitta till, tack vare Slussens eviga ombyggnation, men väl på plats är det en luftig och fräsch lokal med trivsamma soffor längs väggarna och bra utrymme framför scenen.
Först ut denna lördagskväll är Velvet Insane; en bra matchning till kvällens huvudakter, då de ligger någonstans mellan Tears’ poppiga glam, och Diamond Dogs’ grooviga rock’n’roll. Östersundgänget inleder med sitt starkaste spår ”Backstreet Liberace”, men får igång publiken ordentligt först till Beatles-covern ”When I Saw Her Standing There” när spontandans utbryter lite här och där. En saxofonist är ett fint komplement till ordinarie lineup och tillför ett djup till ljudbilden.
Härnäst är det platåskor som kliver in på scengolvet, och Tears drar igång med ”The Ballot Band”. Det här är glamrock i sin allra renaste form, men det är inte bara dansant rock och show, utan vi bjuds också på ett lugnare segment, där ”I Will Follow” är den stämningsfulla höjdpunkten. Mestadels bjuds det på låtar från det självbetitlade, och nyligen återutgivna, debutalbumet, men på setlistan finns även ett par spår från Rocky T (1975), samt den bara ett par månader gamla ”Gold Digger”. Överlag präglas Tears av en genuin spelglädje och kärlek till musiken. Det märks att de fortfarande, efter 54 år som band, trivs i varandras sällskap, och skämten haglar tätt från scenen, vilket gör att det tekniska strulet är lätt att ha överseende med. Det senaste året har det varit mycket snack om sångare som Bon Jovi och Vince Neil fortfarande håller måttet, men med Lars Fubbe Furberg är det ingen tvekan. Det är uppenbart att det är en sångare som har vårdat sitt instrument genom årens lopp. Tears bevisar att de är långt ifrån en dammig nostalgiakt; än har de mycket kvar att ge.
Sist ut har vi Diamond Dogs med sin svängiga rock’n’roll. Det är omöjligt att inte åtminstone stampa takten till de grooviga riffen, det vassa pianot och Sulos hesa stämma. Gruppens senaste tillskott: Janne Borgh är inte bara som en kompetent basist, utan också en begåvad andre sångare. Han gör ett mycket bra jobb på backings, men tar också över leadsången för en cover av Paul McCartney’s ”Maybe I’m Amazed”. Hela kalaset avslutas med att Velvet Insane ansluter till extranumret, och feststämningen når sin kulmen.
