The Gems släppte plattan Year Of The Snake precis (Ni kan läsa Marcus recension här) och jag fick möjligheten att prata med Guernica om allt mellan himmel och jord, och Dee Snider. Så läs här om att kliva av scenen på Sweden Rock Festivalen och hur viktigt det är att tänka framåt som kulturarbetare!
Pauline:
Så! Vi kör på direkt. Jag hade så jäkla kul när jag intervjuade er när ni spelade på Sweden Rock för ett par år sedan. Det var så jäkla roligt.
Guernica:
Vad härligt att du minns det så! Vi har varit lite så där — haft lite småpanik efteråt, haha. Vi skojar om det ofta, om att vi inte gav dig en syl i vädret och bara körde helt brutalt. Men det var också kul!
Pauline:
Jo, men det var väldigt roligt. Jag uppskattade det så mycket, för det sa verkligen mycket om hur ni mådde när ni hade kommit av scenen. Även om ni är ett nytt band och har hållit på i tre år så har ni alla väldigt god erfarenhet av att stå på scen. Men ni kändes fortfarande som “det nya bandet” som hade fått spela på Sweden Rock. Man fick den feelingen ändå.
Guernica:
Det var verkligen så.
Pauline:
Men nu sedan dess — jag har ju sett er på Skogsröjet och tillsammans med Swedish Erotica. Det måste ju ha varit skitcoolt.
Guernica:
Det var det. Jättekul att få frågan. Och efteråt, på Mias (Crucified Barbara) releasefest, var det någon som sa: “Kan ni inte spela in den där med dig?” Det var en jättefin komplimang. Det är alltid kul att bli inbjuden till såna coola grejer.
Pauline:
The Gems — speciellt på den nya skivan — upplever jag verkligen ha gått tillbaka till rockens rötter. Min favoritlåt är Hot Bate, och den börjar nästan bluesrockigt.
Pauline:
Är det något ni har vuxit in i?
Guernica:
Nej. Vi har alltid haft det i oss. Det är det vi verkligen gillar. I vårt förflutna var det också det vi bidrog med väldigt starkt i det bandet. Vi skriver musik som vi själva vill höra. På den här plattan var fokuset att skriva låtar vi saknade live — vi hade kört samma set länge, så vi ville ha mer snabba låtar och piggare midtempo. Vi vill vara ett bra liveband.
Pauline:
Har ni skrivit mycket ute på turné?
Guernica:
Nej. Det enda riffet som faktiskt kommer därifrån är ett Mona alltid körde på soundcheck — det blev Diamonds in the Rough. Resten har vi mest skrivit i studion med visioner om publik som sjunger med. Vi har storslagna visioner om vad publiken ska göra.
Pauline:
Ni är ju verkligen bra live — publiken ler alltid efteråt.
Guernica:
Det gör mig så glad att du säger det. Vi är väldigt lyckliga när vi spelar, och man vill förmedla den energin. Sen matar publiken tillbaka — det blir en cirkel.
Pauline:
Rock’n’roll har ju ett annat driv än mörkare metal.
Guernica:
Ja, absolut. Vi är glada och energiska, och på något sätt känns det nästan mer rebelliskt idag. Folk blir provocerade av att vi är glada, pepp och inte ser ut som ett “typiskt” hårdrocksband.
Pauline:
Det är ju eran estetik också — vissa tjejband är hårda, andra sexiga. Ni är kroppsnära men inte uppenbart sexualiserade.
Guernica:
Det är bodysuits för att kunna röra sig. Och för att visa att vi är vanliga kvinnor. Det provocerar vissa, men de flesta tycker det är inspirerande. På scen är jag mitt alter ego — typ Freddie Mercury-energi.
Pauline:
Det är något att sträva efter.
Guernica:
Jag ser inte så många kvinnor som gör det. I början kände jag att jag måste vara hård och mystisk. Men det är inte jag. Det hade blivit falskt.
Jag tror inte någon i bandet är så privat egentligen — vi gillar att skratta, fula oss och driva med varandra. Det är vår jargong. Van Halen har varit en ledstjärna på plattan — vi har sagt “vi vill skriva nya Jump, nya Hot for Teacher”. De hade humor, fula danser, glimten i ögat. Kvinnor har inte riktigt fått ta den platsen, så vi hoppas inspirera fler att våga vara stora och kaxiga med humor.
Pauline:
Ni jobbar ju också med att inspirera tjejer.
Guernica:
Ja, det är viktigt.
Vi har haft clinics för ungdomar, föreläsningar och varit ute i skolor. Emelie jobbar som musiklärare, så vi hade rock på schemat. Mona kunde inte vara med då, hon hade precis fått barn. Jag och Emelie höll lektioner, pratade rockhistoria med fokus på kvinnor. Barnen fick välja låtar — Cherry Bomb, I Love Rock ’n’ Roll, Highway to Hell. Tre veckor senare kom vi tillbaka och körde konsert i gympasalen i full scenkostym. Barnen gav oss high-fives när vi sprang ut. Det var helt fantastiskt.
Vi vill inspirera och också hjälpa unga band med business-delen. Mona har till exempel löst föräldrapenning genom att starta AB — sånt tänker vi prata om på framtida clinics, även om det låter osexigt. Det är jätteviktigt om man ska kunna leva som musiker och ha familj.
Pauline:
Det är tufft att leva som kulturarbetare.
Guernica:
Men visst är det så. Jag tror att alla har upplevt det inom sina egna familjer, att folk är lite så här. De kanske inte menar att vara dömande, men man känner ju definitivt av det. Att hade man varit med i Mello så kanske de hade varit mer… du vet, om du har mer så här tydliga saker. Typ: ja, men nu ska du spela på Allsång på Skansen. Ja, men då får du respekt istället för “vi har precis spelat på Sweden…” Alltså folk fattar liksom.
Pauline:
Sen för att överleva på det så finns det ju risken att man väljer att göra saker som man kanske inte står för själv, bara för att få det att gå runt. Och jag tycker att det ligger en styrka i att inte göra det, utan att hitta de här andra vägarna istället och kolla på vilka möjligheter har jag att faktiskt överleva. Och där tror ju jag att ni har hittat en bra väg genom att göra de här clinicen och föredragen, för det finns ju en helt annan värld inom musiken också — det är ju publiken och de blivande musikerna.
Guernica:
Exakt, exakt. Men jag ska vara helt ärlig — jag menar inte att dissa Mello. Vi har ju sökt, men bara inte fått det. Och ja, det blev lite tydligt nu med vår låt Gravity. Jag vet inte om du har hört den?
Många är ju så där: “Ja, Mello känns lite B” och hit och dit, men för vår del när vi startade The Gems har vi mest sett det som att det skulle kunna vara en möjlighet att bli lite mer etablerade på hemmaplan. Vi har ju ändå störst publik i Tyskland, så för oss spelar det inte så stor roll egentligen. Hade vi varit med eller inte — det skulle inte make or break. Men det skulle potentiellt ge oss en plattform i Sverige, vilket hade varit fantastiskt, för det är jobbigt att resa jättelångt hela tiden. Logistiken är inte helt lätt.
Och det känns också tragiskt nog som att det nästan är det enda sättet för band att få en ordentlig plattform i Sverige i dagsläget, för det finns inga program som tar upp nya akter. Man blir inte bokad på Allsång på Skansen om man inte är med i det där programmet, vilket jag tycker är orättvist. Jag hade önskat att det fanns fler program som främjar musik. Men vi har sökt mest för att vi tänkte att det skulle kunna vara fett i Sverige — inte för att vi tror att vi skulle vinna eller gå till Eurovision.
Pauline:
Det ÄR ju en plattform, precis som allt annat. Kolla — vi har ju haft Scarlett, Smash Into Pieces, Crucified Barbara, Lordi och Daniel Gildenlöw från Pain of Salvation var ju med också. Det är ju väldigt många som kanske leder in en helt ny publik till att lyssna på både ens egen och andras hårdrock och tyngre musik.
Guernica:
Ja, men precis. Mia (Crucified Barbara) sa faktiskt att det var en av de roligaste sakerna hon har gjort. Och att höra henne berätta om det gör ju att man också blir sugen. Jag skulle gärna vara med i den karusellen bara för att få uppleva det.
Pauline:
Ni har haft Mia med som basist mycket.
Guernica:
Ja, hon är en av mina favoritpersoner. Sjukt grym och passar perfekt hos oss. Samma humor — vi skrattar konstant. Jag önskar hon kunde vara permanent, men hon har inte tiden. Vi är bara glada att hon kan vara med när hon kan. Men vi kommer nog leta en mer permanent hired gun framöver.
Pauline:
Ni får göra audition som Skid Row.
Guernica:
Ja, jag funderar faktiskt på att skicka in en audition själv, haha. Jag jämförs mycket med Lzzy Hale, och Sebastian Bach var en av mina stora idoler. Men just nu lär jag mig turnématerial. Sen kanske jag kollar på 18 and Life och Monkey Business.
Pauline:
Jag håller tummarna.
Guernica:
Tack!
Pauline:
Vad tror du om Sebastian Bach i Twisted Sister?
Guernica:
Sångmässigt fantastiskt. Personlighetsmässigt vet jag inte — han verkar vara “extra allt”. Men jag känner folk som jobbar med honom nu och de säger att det funkar jättebra.
Pauline:
Svårt att ersätta Dee Snider.
Guernica:
Ja. Vad har hänt med honom egentligen?
Pauline:
Han är ju kring 70 och orkar inte ge 100 % längre.
Guernica:
Ja, då har man levt life!
Pauline:
Vad händer 2026 då?
Guernica:
Ja, men nu är det ju skivsläppet den 13 mars nummer ett, och sen kommer vi ju försöka spela så mycket som möjligt. Det är ju — vad ska man säga — det är inte en fullsmackad sommar som jag hade önskat, men jag tror det kommer bli toppen ändå, för man vet ju aldrig, det sker förändringar hela tiden, så jag tror det blir en lagom sommar. Och sen håller vi på att boka höstturné — Europa då, och även gig i Sverige. För vi vill ju såklart göra en release-turné i Sverige, så det håller bokade Martin på med också, och vi får se, det kanske blir något samarbete med något annat roligt band i just Sverige, för vi har snackat med lite olika. Vi har ju lite så här — dröm-samarbetsband, du vet — så jag tror det kommer bli ett toppenår. Men det kommer ju ske förändringar, så som det gör, och de kommer hanteras därefter, och vi har ändå blivit rätt duktiga på det, tycker jag, att pivota liksom: att “nu blev det så”. Nej, men du vet, nu fick jag sparken — ja, då startar vi nytt. Ja, det här händer nu — nej, men då gör vi det här. Alltså, saker och ting händer hela tiden.
Och sen — ja Mona blev ju mamma, och hon är ju musiker på heltid, så vi planerar också väldigt… ja, det har liksom varit en toppengrej, vilket kanske inte förväntas av folk att höra, men det har blivit mer organiserat. Vi är mer strukturerade, vi är mer — vad heter det — ledsen, jag säger det på engelska för jag kommer inte på hur man säger på svenska — men lite mer mindful över vad vi bokar, hur vi väljer saker och så.
Vi har i och för sig en fet bokning — de har inte gått ut med det än — i höst, eller ja, i höst i Sverige, så det känns ju kul, men det kommer när det kommer.
Pauline:
Spännande!
Guernica:
Ja, det blir ett toppenår.
Pauline:
Så kul att prata igen. Hälsa de andra att jag bara tyckte det var kul sist!
Guernica:
Vi pratar ofta om den där intervjun, haha.
Pauline:
Ha en fantastisk helg. Hoppas vi ses i sommar!
Guernica:
Det hoppas jag också. Vi hörs!
