Med anledning av att Steve Vai släpper nytt soloalbum i Januari och att den recenseras på the maloik rock blog kommer här en liten artikel som uppmanar till diskussion. Ämnet är instrumentala plattor och då gitarrplattor.
Så vad är det då som gör att vi blivit fascinerade av gitarrer? Tidigare hade fiolen en framskjuten plats eller olika blåsinstrument som fick solospotten. Förmodligen har det att göra med gitarrens mångsidiga sätt att presentera sig, en mångsidighet både i hur den kan låta rent ljudmässigt med hjälp av förstärkare och pedaler men också hur melodier framförs.
Med gitarrgrupperna i början av 60-talet (The Ventures, The Surfsafaris, The Shadows och Spotniks m. fl) blev det populärt med instrumental gitarrmusik som dessutom hade listframgångar.
Det fanns ju i och för sig tidigare gitarrmusik i Django Reinhardt och Chet Atkins men jag ställer mig osäker till om de hade så stora framgångar på listorna (det är ju bara en googling bort i och för sig).
Förutom dessa gitarrband har väldigt få gitarrister och deras instrumentala plattor haft listframgångar och ännu färre statistiskt sett lyckats bli klassiker. Nu är jag i och för sig inte någon självutnämnd expert i området men har min bild av det tycker dessutom det är ett kul ämne för diskussion.
Den kanske första gitarrist i helt instrumentala sammanhang som satt avtryck hos mig var Ritchie Blackmore som inkluderade en del instrumentalt på framförallt sina Rainbowplattor men om jag ska nämna en gitarrist som figurerar på helt instrumentala plattor är det Janne Schaffer i sina samarbeten med Björn J:son Lind. Inte så att jag plöjde allt som Schaffer släppt utan tvärtom ganska få låtar som satte sig. Men det är ändå han som var först för mig där jag kan komma ihåg att en instrumental låt kunde göra så pass avtryck.
Nästa gång intresset för enbart instrumental musik uppenbarades var med Joe Satriani och hans Not of this Earth som var den första skivan jag lyssnade på i helhet. Skivan införskaffades av min pappa efter att ha sett hans videos ifrån Flying in a Blue Dream (1989) men eftersom butiken inte hade skivan inne köptes debuten.
Steve Vais Passion and Warfare (en besvikelse när det begav sig, idag håller jag den högre) blev nästa album att lyssna in sig på. Vai hade med sitt intåg i Whitesnake också skapat dealen för sig själv att få marknadsföra sitt soloalbum samtidigt som han spelade med bandet. För mig var Passion and Warfare för hysterisk med en intensivitet som inte passade min smak helt enkelt.
Vai vars namn som gitarrist vuxit sakta men säkert ifrån sin tid med Frank Zappa, David Lee Roth och Whitesnake skulle härifrån och fram bli sin egen och fortsätta släppa instrumental musik fram till dags datum, dock utan riktigt samma framgång.
Mellan 1996 och 2006 lyssnade jag nästan aldrig på instrumentala plattor men när jag började som skribent 2006 på metalshrine fick vi som recensenter fortfarande fysiska exemplar av skivorna, många av dem var instrumentalare där kanske en tredjedel recenserades och anledningen var enkelt den att det mesta inte var intressant nog.
Några av de artister som jag fortfarande kommer ihåg och lyssnar på vid enstaka tillfällen är Kanadensaren Dave Martone samt Italienaren Marco Sfogli som båda fick bra betyg med plattor som båda står sig i mitt tycke.
Jag skulle kanske inte hävda att jag lyssnar på instrumentala plattor jätteofta, men det händer, inte minst när det dyker upp en artist som Steve Vai. Må hända att han kan krångla till det lite väl mycket, men spela gitarr kan han ju och när ett sådant släpp kommer går jag ofta tillbaka för att lyssna på skivor som jag verkligen gillar.
Men ska jag vara helt ärlig så är de flesta instrumentala plattor och framförallt gitarrplattor av musiker för musiker, därav att de inte fångar den breda massan tillräckligt. Det går inte att vara tillräckligt nyskapande för att genomsnittslyssnaren ska stanna upp och det är alltför få som kommit fram som kan lyfta personen och musiken till kultnivå. Det finns såklart undantag.
Ett par exempel på gitarrister som den breda massan ofta missat och kan vara kul att kolla upp är Guthrie Govan som är något utöver det vanliga i sitt sätt att hantera gitarren. De flesta, om inte alla gitarrister har koll på honom. Ett annat namn som skulle kunna vara kul att kolla upp är Brett Garsed som kanske mest är känd för för sina samarbeten med amerikanska pudelrockarna Nelson eller sin landsman John Farnham. Garsed har släppt två soloalbum och har även han ett fantastiskt sätt att spela.
Jag ska avsluta dessa funderingar med att tipsa om tre plattor som jag tycker ingen ska missa. Har du inte hört följande bör du kolla dessa.
Joe Satriani – The Extremist
Är den överlägset bästa plattan för mig med honom. Melodierna blandas allt från det hårda till det vackra . Skivan har allt och borde få kultstatus. Istället är det Surfing With The Alien som lyfts fram när det kommer till Satriani
Janne Schaffer – Av ren lust. Har i och för sig tre spår med sång men de är de minst intressanta väljer därför att fuska lite och ha med denna, för den är genuint bra.
Schaffer har ett ganska försiktigt gitarrsound när det kommer till dist och det är snarare reverb och delay som blir typiskt för flertalet av hans produktioner. Denna skiva är vacker med folkmusikinslag låten Norrland är en svensk klassiker.
Marty Friedman – Scenes
Den gamle Megadeth gitarristens soloalbum är ofta vackra och i min mening är detta det snyggaste albumet. Med en mix av meditativt lir, blues och snygg ton visar Marty att han behärskar mycket på sina sex strängar.
Vilka är dina favoriter? Diskutera gärna på vår Facebook.
