När man som ung upptäckte musik så upptäckte man efter hand även skivomslag. I vissa fall köpte man rent av skivor för dess coola omslag. Hade man tur upptäckte man en artist eller ett band som var fantastiskt, hade man otur satt man där med ett för en tonåring fräckt konvolut till en platta som var fullständigt olyssningsbar (läs Keel, bland andra).
Det första omslag jag verkligen fascinerades av i pappas skivsamling var Wish You Were Here med Pink Floyd. Tio år gammal satt jag oftare och tittade på omslaget än att spela själva skivan (som jag idag verkligen älskar).
Några år senare upptäckte jag Thin Lizzy, som än idag är mitt absoluta favoritband. Omslaget till Black Rose var så förtrollande att musiken omöjligt kunde vara dålig. Och jag hade rätt. Jim Fitzpatrick, som tecknade majoriteten av Lizzys omslag och som skapade sig ett namn med sin legendariska silhuettbild av Che Guevara, blev en ny favorit.
Och några år senare upptäckte jag mina andra husgudar UFO. De gjorde inte bara magisk musik, deras skivomslag var dessutom något utöver de vanliga. Så makalöst egna och coola. Och det visade sig vara samma designgrupp, Hipognisis, som hade gjort omslaget till Wish You Were Here, och även fler av Pink Floyds plattor (plus bland andra Led Zeppelin, Rainbow, Styx, Black Sabbath, Scorpions och 10 CC).
Men strax innan upptäckten av UFO fick jag Destroyer med Kiss och Rising med Rainbow i min ägo, och återigen var musiken i ett närmast magiskt samspel med omslagen. Konstnären hette Ken Kelly, och det var något helt annat än Fitzpatrick och Hipognisis. Kellys omslag var konstverk åt fantasyhållet, men de representerade musiken på ett lika solklart sätt. Kelly målade även omslaget till Love Gun, och fortsatte sedan med att göra Manowar-omslag som i princip var kopior på de två Kiss-omslagen, och tecknade även Conan. Men Rising och Destroyer skojar man inte bort.
I fredags gick däremot Kelly själv bort, 76 år ung, och kvar på min vinylvägg sitter Rising och Destroyer (tillsammans med Black Rose, Wish You Were Here och UFO:s Obsession) som en varm och vacker påminnelse om när både paketering och innehåll betydde något, till skillnad från mycket av dagens musik som saknar båda.
Hade jag varit lagd åt det hållet hade Rising varit den mest självklara ryggtatueringen genom tiderna. Med klipporna på skulderbladen och näven med regnbågen däremellan. Men jag har nöjt mig med att ”bara” samla på skivan som jag numera har i 18 ex i fem olika ljudformat. Och det är inte bara Ritchie Blackmores och Ronnie James Dios förtjänst, Ken Kelly har tveklöst en stor del i denna ”besatthet”. Så skål och tack för allt. Du var mer än en konstnär, du var en musikens barndomsvän.
Av Tony Johansson
