Som trogen läsare av The Maloik har du de senaste veckorna kunnat läsa flera intressanta sommarkrönikor av oss skribenter. Här är den tredje och avslutande delen av ”Ett liv i musikens tjänst” som handlar om min osläckbara nyfikenhet för musik och vilka vägar musiken tagit med mig på i vuxen ålder!
Om du vill läsa del 1 och 2 finns de arkiverade under ”Krönikor” på vår hemsida.
Trevlig läsning!
Ett liv i musikens tjänst. Kapitel 3 ”Jakten på det perfekta bandet!”
Naturligtvis fortsatte mitt sökande efter ”det perfekta bandet” även under 00 talet. 2003 blev jag ”headhuntad” att gå med i ett pop/rockband som till att börja med hette ”New Spirits”. Det visade sig att ett frikyrkligt sydstatsband hette likadant varför namnet på min inrådan ändrades till ”Vivid inc.”. Ytterligare en gammal paradorkesterkompis vid namn Kalle, som jag stötte på av en slump, övertalade mig att komma till ett rep. Jag hade lagt trumstockarna på hyllan en tid då jag gjort flera misslyckade försök att starta upp Whip på nytt med nya medlemmar. Således var jag efter femton års harvande en smula trött på de vedermödor det innebär att spela i ett band och åkte motvilligt och en smula skeptiskt till repet. Jag insåg dock efter bara en kort stund att bandet faktiskt hade en hel del potential och snart satt jag bakom trumsetet igen. För en gångs skull fanns inga förväntningar på mig att leverera material eller att ta kommandot och leda bandet. Här kunde jag ”bara vara trummis” vilket jag tyckte var riktigt skönt. Vivid inc. repade och spelade samtidigt in material till ett helt album. På under ett halvår var elva låtar inrepade, inspelade, mixade och mastrade och vi var också snubblande nära att få kontrakt med Edel-Mega records i Danmark. Ace of Base A&R, Claes Cornelius, hade under en period fått demos skickade till sig av vår keyboardist och sångare, till lika huvudsaklige låtskrivare och producent David. Claes bjöd ner oss till Köpenhamn till sitt kombinerade kontor, studio och konstgalleri (!). Vi hade vid tillfället med oss två nyinspelade låtar. Han blev eld och lågor och gestikulerade vilt bakom sitt mixerbord med ett glas portvin i högsta hugg. Han proklamerade att han älskade svensk musik, att han älskade Göteborg och att vi lät som en blandning av Melody Club och Blink 182. Vi var däremot tvungna att bestämma oss om vi ville vara ett retroband eller ett nyskapande band. Vi kom överens om att mötas upp några månader senare i Göteborg där Ace of Base skulle ha en stor mässa för specialinbjudna fans från hela världen. Meningen var att där presentera två nya låtar. Om de höll samma klass som de vi dittills presenterat skulle det minsann bli kontrakt. Tyvärr upplöste David bandet strax dessförinnan då han fått plats som turnerande keyboardist i sin syster Iris band. Iris fick nämligen sommaren 2003 kontrakt med Universal och skulle ut på marknadsföringsturné. Keep it in the family heter det ju.
Två personer som betytt mycket och följt med mig i flera band sedan nittiotalet är min ”ständiga” gitarrist Mikael och basisten Viktor. Tillsammans hade vi Partybandet Trekant. Ett renodlat coverband som lite blygsamt startade hösten 2005. Mellan 2007 och 2010 fick vi successivt fler och fler spelningar, både privat och på olika krogar. Verksamheten gick så bra under en period att vi bildade handelsbolag. Under några år drog vi in sexsiffriga belopp på att spela runtomkring, mestadels utmed västkusten. Partybandet gick skilda vägar som vänner 2010, men återuppstår ibland med ojämna mellanrum vid förfrågan. 2012 bildade jag och Stefan, ytterligare en kompis från nämnda Mölndals Paradorkester, AOR/Melodic rock bandet Amber Lynxx. Idén var att försöka ta det bästa med åttiotalets glam, pudel och AOR scen och föra in det i modern tid. Stefans ultimatum var att jag skulle fronta bandet istället för att som vanligt sitta på trumpallen. Jag hade på nittiotalet fått samma ultimatum ställt av en annan kompis i det kortlivade bandet Brass Bar och hade förutom det alltid varit en sjungande trummis i samtliga andra band. Lite ringrostigt och nervöst var det ändå till en början. Vi gav det ett försök. Några demos och ett par livespelningar senare lades bandet ner 2015 efter en tids osämja mellan olika bandmedlemmar. Känslomässigt var detta en turbulent period då jag också skiljde mig 2013 vilket avspeglade sig i ett antal av låttexterna. Amber Lynxx var ett band som tog musiken på allvar. Vi lade ner mycket tid på att finslipa låtmaterialet till perfektion. Det vi också tog på allvar var publiken. Det skulle vara kul att titta på oss live och det innebar att vi inte drog oss för att sätta på oss flamboyanta eller rentav klyschiga kläder. Så seriösa vi nu var med musiken så måste det också finnas en humor och glimt i ögat med vad vi gör, resonerade vi. Det avspeglade sig också på våra artistnamn där jag antog namnet och personan ”Amber St. Pete”. En pseudonym som lever kvar på The Maloik i mina artiklar. Några av de låtar vi spelade in blev faktiskt rätt ok och finns fortfarande kvar på soundcloud om någon är intresserad.
Under 00 och 10 talen har The Ark, Hardcore Superstar, Avantasia, The Darkness, Eclipse, H.E.A.T., Brother Firetribe, Art Nation, Crashdiet, Confess, The Night Flight Orchestra, Reach, Cats in Space, Gathering of Kings och en hel skrälldus med andra band fortsatt forma mig. Efter att ha spelat i en uppsjö band i olika genrer, och dessutom ha arbetat som DJ under drygt tio år och kört både företagsgig och privata tillställningar, kändes cirkeln sluten på något sätt. Självklart är livespelningar med band fortfarande det roligaste som finns, men för min del måste det vara luststyrt och inte styras av ekonomiska aspekter i första hand. Band är också sköra mekanismer med många starka viljor och egon vilket många gånger tyvärr leder till meningsskiljaktigheter och osämja, något jag varken vill eller har tid till att lägga energi på just nu i mitt liv. Man ska dock aldrig säga aldrig. Skulle rätt tillfälle i ”rätt” band dyka upp är dock en comeback inte helt att utesluta.
2017 blir jag av min gamle gode vän Magnus Blomqvist tillfrågad att börja skriva recensioner för Den melodiösa bloggen. Jag tvekar först men låter mig till slut efter många om och men övertalas. Vi tycker båda efter en tid att Den melodiösa bloggens ramar blir för snäva. Vi älskar båda melodiös hårdrock och AOR men även mycket annat inom hårdrockens rika universum av band och subgenrer. Ambitionen var därför att skapa en bred rockblog där det finns plats för ”all sorts rock”. 2018 skapar vi därför tillsammans med vår gemensamma gamla arbetskamrat och gode vän Ulf Romedahl The Maloik Rock Blog. Strax därefter blir jag också tillfrågad av Ron Dahlgren att även börja skriva för Rocknytt.
Min osläckbara nyfikenhet för underbar musik har absolut inte minskat med åren. Numera har jag ju det stora privilegiet att få tycka till om nya skivor och se många fantastiska band live, samtidigt som det ibland ges tillfälle att få intervjua gamla idoler såsom t ex Conny Bloom, Bosse ”Zinny J Zan” Stagman och Kee Marcello. Det finns i min bok bara två sorters musik: Bra och dålig. Den enda som kan avgöra skillnaden är du själv. Och ja, jag lyssnar fortfarande både på ABBA och KISS och är fortfarande både synthare och hårdrockare och allt däremellan!
Tack för uppmärksamheten, trevlig sommar!
Peter ”Amber St. Pete” Johansson