Då var det dags att summera årets tio bästa album enligt chefredaktören. Vi börjar naturligtvis på plats tio.
10: Joakim Thåström – ”Dom Som Skiner”.
Släpper man årets bästa album på svenska förtjänar man också en plats på tio i topp listan. Även om herr Thåström i sin långa karriär har släppt starkare alster räcker det med att lyssna på inledande trion ”Södra Korset”, ”Papperstunna Väggar” samt ”Isbergen” för att vara fast i vemodet återigen. Det är inte glatt. Passar inte till förfesten. Inte heller en varm sommardag med en kall öl på en uteservering. Men det spelar ingen roll. Njut i stället av en av Sveriges kanske bästa kompositör och textförfattare och börja längta efter en svettig inomhushall tillsammans igen.
9: Proud – ”Second Act”.
Note to self: hur stressad du än är och hur full inkorgen än kan bli lyssna iallafall på en låt. Även när ett gäng medelålders män som inte släppt ett album ihop på 37 år hör av sig. För det var allt som räckte. ”Sail Away” kanske inte kommer göra ett stort avtryck i Melodic Rock historieböckerna men satan det är en riktigt riktigt bra låt! En fjäder gör dock ingen höna så när promon för fullängdaren ”Second Act” nådde inkorgen var dock en viss skepsis kvar. Helt i onödan visade det sig för det här är rakt igenom ett fantastiskt bra Melodic Rock album! Sail Away, Broken Dreams, Magic, Born For Your Love är en av de starkaste öppningarna på år och dag. Och det dippar aldrig neråt särskilt mycket heller. Det här är ett album du spelar från första till sista spår och njuter av varenda sekund!
8: Chez Kane – ”s/t”.
När Chez Kane tog ton på första singeln ”Too Late For Love” var det alldeles självklart. Här är hon. Kvinnan med en utstrålning och energi som skulle kunna hålla igång hela nedstängda Ringhals och en röst som fick oss alla att drömma tillbaka till 80-talet och alla de klassiska sångerskorna vi älskade. Danny Rexon från Crazy Lixx hade letat länge efter en sångerska till ett nytt projekt och när han såg Chez på hennes Youtube kanal bestämde han sig direkt. Tillsammans skapade de ett album med såväl rena tuggummi hits men också fantastiska melodiska rock dängor som Bon Jovi inte hade skämts för i sina fornstora dagar. Well done miss Kane! En åttondeplats på min lista blev det till slut.
7: The Dead Daises – ”Holy Ground”.
Ännu en ”supergrupp” på årets lista. Denna gången från USA och Australien skapad av David Lowy. Likt Avantasia är listan lång på medlemmar som kommit och gått men uppställningen på detta album lyder iallafall som följer. David Lowy, Glenn Hughes, Tommy Cluefetos samt Doug Aldrich. Många var nyfikna på hur Glenn Hughes skulle axla rollen som ny sångare och såhär i efterhand är det bara att säga. Jodå. Som handen i handsken. Klassisk enkel rak rock med fantastiska musiker och en produktion i världsklass gör att man aldrig vill stänga av utan bara lyssna lite till. Ett album alla borde ha i sin samling.
6: Electric Boys – ”Ups!de Down”.
Electric Boys skämde bort oss totalt med ”The Ghost Ward Diaries”. Hur skulle de egentligen leva upp till förväntningarna nu? Ja de gjorde det inte lättare för sig genom att öppna albumet med titelspåret som är en instrumental låt på över 7 minuter! Helt ärligt har jag skippat det spåret de flesta gångerna albumet spelats. Men sen är resten bara godis! 8 fantastiska rocklåtar med det där speciella soundet bara de elektriska pojkarna har. Unikt! 8+1 är dock bara nio men ”Tumblin’ Dominoes” förtjänar att nämnas separat. Här visar de att de inte bara kan snickra ihop rocklåtar med ett eget sound utan även skriva fantastiska texter. Låten kommer absolut finnas med på min lista över årets bästa låtar framöver. En sjätteplats blev det iallafall för albumet.
5: Reach – ”The Promise Of A Life”.
Första smakprovet av vad som skulle bli uppföljaren till magiska ”The Great Divine” fick vi backstage på Trädgår’n Göteborg när gänget lirade förband till H.E.A.T och Crashdiët. Det lät spännande men väldigt mystiskt. Sedan började singlarna släppas. Men till skillnad från förra albumet hände det inte så mycket i hjärtat. Det var bra men väldigt experimentellt. Efter fem singlar började man fundera lite på hur man egentligen skulle berätta för grabbarna som även blivit goda vänner att nä, den här gången blev det inte så bra tyvär. Men sen fick jag hem hela albumet i mailkorgen och efter en genomlyssning så förstod jag precis vad jag missat. Det här är ett album som sitter ihop. Däri ligger dess styrka. Ju mer du lyssnar från start till slut desto mer sätter sig låtarna. Så ge det här albumet din tid så kommer det belöna dig. Reach är här för att leda andra band in i framtiden. Jag är glad att jag får vara med på resan.
4: Nestor – ”Kids In A Ghost Town”.
Plötsligt började ryktet gå. Överallt. Det finns en helt ny galen video ute från ett band som kallar sig Nestor? ”On The Run” var titeln och är en helt makalöst välsnickrad rocklåt. Men det var ändå videon alla pratade om. Och bandet. Från Falköping? Ingen visste något. Sedan kom ”1989” och ”Tomorrow” och plötsligt var de inget one hit wonder. De var istället ett band som från ingenstans på allvar höll på att släppa årets bästa album. Till slut föll alla bitarna på plats, vi fick alla fakta och ett album som bara spottade ur sig singlar. För det är vad det här albumet är. En urladdning av fantastiska låtar som inte tillsammans utan var för sig lyfter debuten ända upp till fjärde plats på årets lista. Jag bugar och bockar för uppvisningen och lovar att finnas på plats i ett publikhav nästa sommar redo att skrika ”Call the police…”
3: Mammoth WVH – ”s/t.
Eddie Van Halen var ett musikaliskt geni världen miste alldeles för tidigt. Äpplet verkar dock inte ha fallit alldeles för långt ifrån från trädet då sonen Wolfgang bjuder oss på ett debutalbum jag inte hört maken till sedan Dave Grohl 1995 presenterade Foo Fighters för världen. Likt Dave gjorde arbetar Wolfgang här ensam namnet till trots. Och låtmässigt låter det också väldigt lika. Det här är kreativt, experimentellt, och imponerande på alla sätt. 58 minuter och 14 sekunder av rock när det är som allra bäst.
2: The Night Flight Orchestra – ”Aeromantic ll”.
Alltså helt ärligt. Det är något fel på de här gubbarna. Det ska inte gå. Någonstans måste det ta stopp? Vi hyllar och hyllar övertygande om att nu kom det där mästerverket vi har väntat på. Det där albumet alla artister/grupper ville släppa en gång i karriären. Så går det ett år och lik fan slår de oss med häpnad igen. Alltså lyssna på ”White Jeans”, ”Midnight Marvelous”, ”How Long” och ”You Belong To The Night”. Mer behövs inte för att motivera andraplatsen på min lista.
1: Jason Bieler And The Von Bielski Orchestra – ”Songs For The Apocalypse”.
Årets bästa album var också årets lättaste att utse. Iallafall för mig. Jag förstår verkligen om du inte håller med mig. För när alla adjektiv nästan är slut hittar vi ett sista. Galenskap. Ren och skär galenskap. Jag hade redan lyssnat igenom en drös med bra album och Jason var det enda i högen som blivit liggandes. Utan prioritet. Men så under en promenad tänkte jag att äsch, vi lyssnar på de två inledande spåren iallafall så har jag åtminstone lyssnat. 56 minuter och 48 sekunder senare blev jag ståendes med tom blick. Vad var det egentligen jag hade lyssnat på? Men en nyfikenhet hade väckts. Jag visste att det fanns något där. Till slut ramlade också polleten ner och allt sedan dess har nya album jämförts och kommit upp kort. Stort grattis till Jason Bieler! Årets bästa album enligt chefredaktören!
Och stort tack till dig som läst!
