Hej allihopa. Lucas Zimmermann här. Julafton är över och det vankas årsskifte. Hoppas att du som läser haft en bra jul med dina nära och kära och innan året är slut ska jag passa på att komma med en liten årssammanfattning. 2024 har precis som tidigare år varit fullt av nya releaser, vissa av dem väldigt bra och vissa mindre bra, men vi börjar här med vad som i mitt tycke är årets 10 bästa album. Låt oss börja med en gång:
- Darkest Hour – Perpetual | Terminal.
Efter nästan sju års väntan släppte amerikanska Darkest Hour äntligen sitt tionde studioalbum Perpetual | Terminal ganska tidigt på året. Och här kan man lugnt konstatera att vi snackar om en comeback med stil. En klockren kombination av metalcore och melodisk dödsmetal som bjuder på varierat innehåll, skickliga insatser och råa känslor. Riktigt bra och kanske till och med kandidat till årets bästa album.
- Judas Priest – Invincible Shield.
Trots en lång karriär på över 50 år, visade brittiska heavy metal-veteranerna Judas Priest tydligt att de har inga planer på att lägga ner och har fortfarande mycket mer krut att ge. Gubbarna är fortfarande i toppform och bjöd på 11 nya riviga låtar som visar att de är mycket bättre på att röja skiten ur en än många andra band i samma genre (nya som gamla).
- Saxon – Hell, Fire And Damnation.
Från brittiska heavy metal-veteraner till andra brittiska heavy metal-veteraner som inte heller har några som helst planer på att lägga av. Saxon presenterade i år sitt tjugofjärde studioalbum (!!) Hell, Fire And Damnation som är högklassig new wave of british heavy metal på gammalt vis. 9 nya välarbetade och genomtänkta låtar (plus ett passande intro) med catchiga riff och härliga melodier. Ett sånt här album borde till och med få nya generationer hårdrockare att uppskatta det klassiska.
- Aphonnic – Crema.
Vi lägger till lite spanskspråkig musik den här gången. Aphonnic från norra Spanien har jobbat ganska länge på sin rätt så unika variant av metalcore/modern metal med episka melodier samt tydliga politiska budskap. Stundtals har de bjudit på rätt skarpa guldkorn, men i sjunde albumet Crema faller alla bitar på plats och de har lyckats bjuda på ett utsökt album med en massa härliga melodier och minnesvärda refränger. Jag förstår att språket kan innebära ett hinder för dig som läser, men ge gärna Crema en chans.
- Bruce Dickinson – The Mandrake Project.
Nu har vi hunnit halvvägs in i listan och då passar det utmärkt att klämma in Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinsons sjunde soloalbum The Mandrake Project. Det märks tydligt att han verkligen längtade efter att släppa det här albumet och att han lagt all sin tid och passion i det hela. Ett enastående heavy metal-album med progressiva inslag som bjuder på variation och gott om skarpa stunder. Jag må vara Maiden-fan över allt annat, men har absolut inga problem med att konstatera att The Mandrake Project golvar det senaste med Iron Maiden.
- Nile – The Underworld Awaits Us All.
Självklart finns det plats för lite dödsmetal i listan. Amerikanska Nile (säkert veteraner i sin genre) bjöd i år på deras tionde studioalbum The Underworld Awaits Us All och det visade sig vara ännu en klockren kombination av teknik och brutalitet av råaste sorten. Låtar i standardlängd kombineras med kortare låtar, rätt långa låtar samt två instrumentala spår. Man växlar på tempot rätt flitigt och här och där kan det dyka upp någon oväntad överraskning. Riktigt bra.
- Dark Tranquillity – Endtime Signals.
Svenska melodic death metal-pionjärerna Dark Tranquillity släppte sitt trettonde studioalbum Endtime Signals det här året och bevisade ännu en gång att de troligen har en av de mest stabila diskografier bland band i samma genre. Endtime Signals bjuder på ännu en ganska klockren dos mörk och smått melankolisk melodisk dödsmetal. Bortsett från ös och aggressivitet finns det även utrymme för lite lugnare stunder och till och med nån ballad där emellan.
- Fleshgod Apocalypse – Opera.
Italienska Fleshgod Apocalypse må ha blivit allt mer symfoniska på sistone och kanske blivit lite för tama bland vissa death metal-fans, men i sjätte studioalbumet Opera har man lyckats hitta en perfekt balans av brutalitet, elegans, smått pampiga symfoniska drag som inte dominerar allt för mycket och teknik. Sopranen Veronica Bordacchini (som är fast medlem i bandet sedan 2020) bytte ut dramatiska sopranstämma mot en lite mer konventionell och stundtals punkig sångröst, och den dyker enbart upp där den verkligen passar. Det märks att bandet tänkt igenom det här albumet väldigt noga.
- Vola – Friend Of A Phantom.
Grannlandet Danmark står för årets upptäckt i min mening. Vola är ett band som sedan starten svajat flitigt mellan klassiskt och modernt inom rock och metal av progressiva sorten. År 2024 släpptes fjärde studioalbumet Friend Of A Phantom som bjuder på en utsökt kombination av djentiga gitarrer, härliga melodier, ett ljudlandskap som varierar ganska flitigt och flera minnesvärda låtar. Det här bandet kan komma långt i framtiden och förtjänar verkligen att uppmärksammas lite extra. Friend Of A Phantom är ett klart måste för musikälskare överhuvudtaget.
- Opeth – The Last Will And Testament.
Bara ett album kvar i den här listan och det kunde inte vara något annat än albumet som troligen orsakat mest hype av alla, nämligen The Last Will And Testament med svenska Opeth. Vi var nog många som såg fram emot att få höra Mikael Åkerfeldt growla igen och bortsett från att death metal-inslagen är tillbaka finns det även gått om inslag från senaste tidens Opeth. Jag njöt verkligen från början till slut. Produktionen är klockren, alla låtar genomtänkta in i minsta detalj, ljudlandskapet varierar en hel del, instrumentala insatserna (och då snackar vi många typer av instrument) är skickliga och i stort sett allt är rakt av perfekt. En strålande kombination av mörker, aggressivitet, elegans och teknik värd namnet. Om inte det här är årets bästa album så ligger det väldigt högt upp.
Där var den listan färdig och innan vi avslutar det här inlägget tänker jag nämna åtta releaser som jag tyckt varit från mediokra till dåliga. Vissa val må vara smått kontroversiella, men låt oss sätta igång:
- Falling In Reverse – Popular Monster.
Popular Monster med amerikanska Falling In Reverse må ha varit rätt hyllat av många och någon låt tycker jag till och med är bra. Men det finns saker som får albumet på fall och en av dem är produktionen, den känns slarvig, för komprimerad och artificiell till den grad att man knappt märker av mänskliga faktorn. Vissa melodier känns som nånting Taylor Swift skulle kunna få ur sig och i övrigt stör jag mig rejält på frontmannen Ronnie Radkes uttjatade narrativ om att han är någon sorts ond skurk som ständigt faller offer för svek, censur och ett orättvist samhälle. Det här är ett narrativ som upprepas i princip i alla album med Falling In Reverse. Covern på Last Resort med Papa Roach är både onödig och ett typexempel på hur man slaktar en låt. Nu är originalet inget musikaliskt mästerverk direkt, men ändå.
- Cemetery Skyline – Nordic Gothic.
Cemetery Skyline är en supergrupp med medlemmar av Dark Tranquillity, Insomnium, Amorphis och Dimmu Borgir. Som titeln på debutalbumet lyder spelar bandet någon typ av gothic metal/rock och med tanke på medlemmarnas bakgrunder var man beredd på nånting rätt så högklassigt. Jag kan inte säga att albumet är direkt dåligt, men jag förstår inte riktigt vitsen med det här projektet. Det låter bokstavligen som Dark Tranquillity utan growl (inte så konstigt då sångaren råkar vara Mikael Stanne i Dark Tranquillity) och man tillför ingenting nytt eller annorlunda. Jag kan dessutom komma på många band i samma genre (nya som gamla) som är mycket bättre och mer originella. Det skulle inte alls förvåna mig om Cemetery Skyline faller i glömska väldigt fort. Jag har i alla fall ingen lust att följa bandet aktivt.
- Static-X – Project Regeneration Vol. 2.
Trots vissa negativa reaktioner var jag inte helt negativ till att amerikanska Static-X skulle återförenas och hedra avlidne ledaren Wayne Statics minne genom att släppa två skivor med bland annat Waynes ofärdiga demoinspelningar. Dock kunde jag tycka att tanken på att värva en anonym sångare (som visade sig vara Dope-sångaren Edsel Dope) och klä ut honom till Wayne Static kändes en aning skum. Man skulle kunna tro att motivationen till återföreningen var bara pengar, men Project Regeneration Vol.1 (2020) visade sig ändå vara ett intressant album med många bra låtar. Däremot Project Regeneration Vol.2 var inte lika övertygande, det mesta känns ogenomtänkt, ofärdigt och hastigt skapat.
- Blood Stain Child – Cyberia & Metalia.
Japanska Blood Stain Child, som började kombinera melodisk dödsmetal med eurotrance långt innan bland annat Amaranthe blev ett faktum, var aktuella det här året med två studioalbum. Nämligen Cyberia och Metalia. Bandet har varit rätt så tysta sedan senaste albumet Amateras (2019) blev ett faktum, det enda värt att nämna där emellan är tvåsidiga singeln 2045 (2021). Med tanke på åren som gått kan man förvänta sig två album med välarbetade låtar, men tyvärr känns allting som filler, ofärdiga demon eller hastigt skapade låtar som egentligen inte förmedlar nånting. Alltså står vi inför ett typexempel på att man valt kvantitet före kvalité och då snackar vi om en rejäl underprestation.
- Six Feet Under – Killing For Revenge.
Six Feet Under (med tidigare Cannibal Corpse sångaren Chris Barnes i spetsen) har aldrig varit ett band jag tyckt varit särskilt märkvärdigt och förra albumet Nightmares Of The Decomposed (2020) kändes som spiken i kistan då det är bland det värsta jag någonsin hört i hela mitt liv. Men ändå valde bandet att släppa nya albumet Killing For Revenge cirka fyra år senare och jag kan börja med att säga att det låter självklart bättre än förra albumet. Vissa instrumentala insatser är till och med rätt lyckade. Vad är då problemet? Jo, Chris Barnes själv. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker dölja det i postproduktionen, den mannen kan inte growla längre och varje nutida försök känns bara patetiskt.
- Mushroomhead – Call The Devil.
Amerikanska Mushroomhead (troligen mest kända för sitt bråk med Slipknot) invigde ny line-up (igen) och släppte nionde albumet Call The Devil år 2024. Har länge diggat bandet och även om förra albumet A Wonderful Life (2020) var ratat av många kunde jag hitta några nya guldkorn där. Det finns de som säger att bandet är dött och när man tar sig igenom Call The Devil skulle man faktiskt kunna tro det. Ett album som är längre än vad det borde vara och de flesta låtarna är enformiga och långtråkiga.
- Mister Misery – Mister Misery.
Svenska bandet Mister Misery hade jag aldrig hört talas om tidigare och som jag sa i recensionen på det här självbetitlade albumet var musiken inte ett dugg övertygande och den gör inte bandets mörka image eller horror metal-taggen någon rättvisa alls. Har försökt ge det här albumet några chanser till, men jag är fortfarande ganska långt ifrån övertygad. De är fortfarande nånstans i början av sin karriär och har tid att jobba vidare på sitt sound, men fortsätter man i den här linjen kommer man aldrig lyckas fånga mitt intresse.
- Mötley Crüe – Cancelled (EP).
Egentligen är det kanske inte värt att kommentera det här eftersom det bara är en EP på två nya låtar och en cover på klassikern Fight For Your Right med hiphop-pionjärerna Beastie Boys. Men jag uppmärksammar Cancelled med Mötley Crüe ändå med tanke på hur skräckinjagande dålig den är. Låtarna är mediokra och hastigt skapade, produktionen är bedrövlig, Vince Neil kan knappt sjunga längre och covern i fråga är bara skrattretande. Det blir bara tydligare att motivationen bakom återföreningen bara är pengar, det finns ingen direkt musikalisk iver bland medlemmarna och de verkar tro att bara nånting har Mötley Crüe-loggan på, spelar det ingen roll om det är bra eller dåligt för det kommer vara omtyckt ändå. Vad tidigare Marilyn Manson och Rob Zombie-gitarristen John 5 gör i bandet förblir en gåta. Gå med i Mötley Crüe i dagsläget borde vara en musikalisk dödsdom för vem som helst.
Det var allt jag hade för den här gången. Hoppas att du som läser haft ork att ta dig enda hit och med allt det här sagt återstår det för mig att önska er alla ett riktigt gott nytt år. Från och med årsskiftet tar vi nya tag då nya spännande releaser väntar. Rock on!
Lucas LMZ Zimmermann.
