Vi tjuvstartar årets Best of listor med en kort tio i topp bland alla låtar som släpptes under året. Utan inbördes ordning och utan prestige bara tio låtar som på ett eller annat sätt stack ut och som spelats extra ofta i bilstereon och Sonos systemet hos chefredaktör Blomqvist.
- Judas Priest – ”Panic Attack”
En käftsmäll som heter duga! Rob Halford fyllde 72 under året men sjunger fortfarande som om han är 27. Möjligtvis skulle jag vilja bryta loss det långa introt till ett separat spår men det är egentligen petitesser. Resten är en ren uppvisning från The Metal God och resten av bandet. Skulle jag tvingas välja en låt bland samtliga att lyssna på repeat skulle det bli den här. Låter resten av albumet såhär är nog snacket om årets bästa album 2024 redan avgjort innan det började. P
- Jason Bieler And The Baron Von Bielski Orchestra – ”Mexico”.
Ett av årets allra bästa album måste ju också innehålla en av årets bästa låtar! Mexico är Bon Jovi balladen han aldrig skrev. Men vad gör det när Jason plockar upp tråden och bjuder på en egen Dry County av alla högsta kvalitet. Stort, episkt och pompöst och jag älskar varje sekund.
- Winger – ”Tears Of Blood”
Tänk att jag envisades med att negligera Kip Winger där i början av nittiotalet. Jag hade ju till och med ”In The Heart Of The Young” på kassettband. Och det var ju en stor buzz kring bandet. Men jag hade precis upptäckt Bon Jovi, Def Leppard, Guns N’ Roses, Cinderella och Poison och det blev aldrig någon kärlek oas emellan. Med album nummer sju smart betitlat ”Seven” uppstod dock ljuv musik 33 år senare. Det är aldrig för sent att bekänna sitt misstag och numera är jag ett stort fan.
- Ronnie Atkins – ”Soul Divine”.
Första soloalbumet ”One Shot” var riktigt bra. Uppföljaren ”Make It Count” likaså. Men tredje studioalbumet ”Trinity” som kom i år slår båda två. Soul Divine var spåret som direkt satte sig hos mig och när jag fick reda på att texten faktiskt hade en väldigt djup mening så gick den rakt in i hjärtat. Enda låten på listan som faktiskt rör mig till tårar varje gång jag lyssnar på den.
- Mammoth WVH – ”Take A Bow”.
En tio i topp utan en låt från en av musikvärldens största genier kan vi ju inte ha. Men det är en sak att vara genialisk och en sak att kunna skriva en hit. ”Take A Bow” är dock en hybrid med det bästa från båda lägren. Refrängen sitter som ett smäck på första lyssningen och gitarrsolot får dig att gråta tårar av musikalisk glädje. Du behöver inte buga Wolfgang Van Halen, det är vi som ska buga för dig!
- Sebastian Bach – ”What Do I Got To Lose”.
Bara några dagar gammal men redan med på listan. Jag har kanske inte varit Sebastians största fan genom åren men har gillat det mesta han bjudit på såväl med Skid Row som soloartist. Det här är dock en riktig kioskvältare till hit och i min mening bättre än samtliga spår från Skid Row senaste giv med Erik Grönwall på sång. Det ska bli väldigt spännande att se vad ett helt studioalbum kan erbjuda nästa år.
- Ghost – ”Phantom Of The Opera”.
Att ta sig an Genesis gamla brottarhit ”Jesus He Knows Me” och släppa den på Påskdagen var ett genidrag värdigt ett Nobelpris. Att dessutom musikvideon var årets klart bästa och fick alla att prata om låten var bara ännu ett i raden av alla beslut som gjort att Ghost nu på allvar är där uppe tillsammans med de största av de största. Men även om jag älskar låten så är en upphottad variant med chagga chagga riff och ett tyngre trum och basspel ingenting mot den monumentala uppgiften att göra en cover på en Iron Maiden sång. Något så idiotiskt att vad jag vet ingen vågat sig på något liknande tidigare. Att dessutom ringa upp Steve Harris och be om att få ändra i texten får mig att tro att Tobias ibland är spritt språngande galen. Man gör helt enkelt inte så. Men Tobias bryr sig tydligen inte om regler och tur är väl det för oss. Att jag skulle älska denna version är väl kanske inte en högoddsare men när jag pratar med en vän som är medlem i Iron Maiden:s officiella svenska fan club och får höra att till och med dem gör tummen upp då vet man att han lyckats. Jag vill förutom Tobias fantastiska basspel även nämna Fredrik Åkesson, Lasse Johansson och Matt Chamberlain som samtliga gör en heroisk insats. Tillsammans skriver de historia genom att ta en fyrtio år gammal låt hela vägen till amerikanska Grammy Awards och även om de inte vinner för det gör nog Metallica så visar det att ingenting är omöjligt hur dum uppgiften än ser sig från början.
- Velveteen Queen – ”Take Me Higher”.
Hårdrocken är död! Länge leve hårdrocken! Ett gäng unga grabbar från Göteborg visar här att den faktiskt aldrig mått bättre. Eller här och här, snacket gick redan i branschen efter att bandet gjort ett antal uppmärksammade konserter genom året att någonting extra var på gång. Och när första singeln väl kom infriades allas förväntningar redan från första riffet. En enig mediakår lyfte unisont på hattarna och utbrast ”Hurra” och resten är nog redan historia in the making. De har fortfarande en lång väg att vandra men håller de ihop och kan utvecklas tillsammans har vi nog ytterligare ett band som en dag fyller arenorna på andra sidan pölen Atlanten.
- REACH – ”Little Dreams”
Little Dreams – ja man skulle kunna tro att låten faktiskt handlar om bandet själva. Ja ni kan historian redan om hur en förfrågan om en recension av ett för mig helt okänt band för fem år nästan faktiskt aldrig blev av. Och små drömmar hade de nog då att en dag vara ett band som spelades på rockradio och fick hyllningar i pressen. Men i dag får de nog drömma större då de nu plockats upp av såväl svenska som europeiska rockradiokanaler och redan tilldelats högsta betyg av oss för förra studioalbumet ”The Promise Of A Life”. Faktum är att jag nu fem år senare håller bandet som Sveriges bästa och mest intressanta rockband av dem alla och tittar man på siffrorna så ger dom mig alldeles rätt. Mer än 80000 lyssnare i månaden och flera av låtarna har passerat en miljon streams. Så dream big boys för den här singeln visar återigen hur unika och fantastiska ni är och en placering bland årets tio bästa låtar var klart redan när jag glatt sjöng med i refrängen efter bara en lyssning.
- The Rolling Stones – ”Whole Wide World”.
Gammal är äldst heter det ju och i det här fallet stämmer det alldeles utmärkt. Men ålder är bara en siffra och här visar gubbarna verkligen alla ungdomar hur man ställer ett skåp. Albumet ”Hackney Diamonds” kommer att ligga högt på mångas årsbästa listor och det med all rätt. Min favorit från det fantastiska albumet är dock inte första singeln ”Angry” utan istället den ganska enkla Whole Wide World ”. Keith Richards är en mästare på enkla men ändå medryckande riff och om vi tidigare hyllat Rob Halford vad ska vi då säga om Mick Jagger som sjunger bättre än någonsin vid 80 års ålder. Njut bara njut säger jag för här tar nog sagan slut men herregud ett sådant vackert avsked det blev. Tack för allt!
- Hedersomnämnande: Ghost – ”Zenith”.
Egentligen är det här årets bästa låt men ni som kan Ghost vet ju att den skrevs redan till ”Meliora”. Och den finns med både som singel till boxen och har gått att streama för oss svenskar i många år. Men nu har den alltså äntligen fått en officiell release för hela världen och reaktionerna på Youtube låter likadant som när jag fick höra den för första gången. Det här är helt enkelt en av Ghost bästa låtar genom hela karriären och även om vi inte vet säkert hur mycket Martin Persner egentligen skrivit av låten finns här massor av dna från Magna Carta Cartel som gör den både hård och mystisk på samma gång. Riffet i bryggan får även den mest stela nacke at gå i gång på högvarv och piano riffet bjuder in alla dem som växte upp med Blue Öyester Cult och 70 tals rocken att spinna som en katt. Lägg därtill en fantastisk text som får dig att verkligen tänka till. Det här är perfektion på alla sätt och vis och jag är så glad att den äntligen får den upprättelse den förtjänar!
Spotify Playlist:
God Jul och Gott Nytt Musikår och stort tack för att ni väljer att hänga med oss! Vi ses 2024.
