År 2023 är snart över och det vankas en sammanfattning. Det är alltid en lika svår uppgift att välja ut 10 album man tyckt varit bra, men efter mycket om och män har jag äntligen lyckats få ihop en lista på 10 album från i år som i min mening är värda att uppmärksammas lite extra.
Som vanligt spelar ordningen i listan ingen roll. Personligen har jag väldigt svårt att välja ut ett specifikt album som skulle bara årets bästa, så man skulle kunna utgå ifrån att alla albumen här är lika bra eller är bra på sitt sätt. Nu kör vi:
- Delain – Dark Waters.

** Jag som varit lite av ett Delain-fan senaste tiden var väldigt skraj inför den här releasen. Det är nämligen första albumet med en helt ny line-up (bortsett från vissa tidigare medlemmar som återvänt) och utan sångerskan Charlotte Wessels som jag tycker är väldigt bra. Ett Delain utan Wessels på sång var otänkbart, men i det här fallet har man lyckats hitta en värdig ersättare i Diana Leah och få ihop ett klockrent symphonic metal-album som låter precis som Delain alltid gjort. Dark Waters är ett självklart val att ha med i listan och hur mycket jag än saknar Wessels, ser jag fram emot att höra mer av Delain med Leah på sång.
- Kamelot – The Awakening.

** Amerikanska Kamelot är ett sånt där band där kvalitén är så gott som garanterad och The Awakening är definitivt inget undantag. Symphonic metal av högsta möjliga kvalité och lägger man till att sångaren Tommy Karevik blir bättre och allt mer inspirerad i sina insatser, går det bara inte att ogilla. Visst, Roy Khan är fortfarande den bästa sångaren Kamelot någonsin haft, men ser man Karevik eran som någonting helt annat går det att acceptera på annat sätt.
- Sleep Token – Take Me Back To Eden.

** Vi fortsätter med vad som i min mening är årets upptäckt och kanske ett av albumen som mest gått på repeat hemma hos mig. Brittiska Sleep Token har från start varit modiga nog att innovera och leverera otänkbara blandningar. Men eftersom ledaren Vessel har en bred musiksmak (metal, djent, pop, ambient, trap, r’n’b…) och känner mycket väl till strukturerna i musiken han gillar blir blandningen ärlig och naturlig. Vessel har dessutom en enastående talang att förmedla känslor. I tredje albumet Take Me Back To Eden har alla pusselbitarna fallit på plats och slutresultatet är ett händelserikt och känsloladdat album som fångar ens uppmärksamhet från början till slut.
- Rise To Fall – The Fifth Dimension.

** Rise To Fall har i början betraktats som inget annat än en spansk klon av Soilwork eller In Flames och mycket riktigt påminner de två eller tre första albumet väldigt starkt om dessa två band. Men jag måste ändå säga att Rise To Fall lyckats hitta lite av en egen identitet på sistone och även om musiken i The Fifth Dimension fortfarande är rakt av Göteborginspirerad modern melodic death metal så är det av bästa sorten. Troligen det bästa albumet Rise To Fall någonsin levererat.
- Sevendust – Truth Killer.

** När det kommer till amerikansk alternative/nu metal tänker man väldigt ofta på band som Linkin Park, Limp Bizkit, Staind, Papa Roach, Korn, Slipknot etc. men jag har aldrig upplevt att Sevendust fått lika mycket utrymme, vilket jag kan tycka är väldigt synd men samtidigt skulle det kunna vara en anledning till att jag uppfattat Sevendust som ett bättre band (det kanske lönar sig ibland att vara en skugga av största banden i en genre). Truth Killer är ett typexempel på en klockren balans mellan ens gamla jag och uppdatering inom soundet. Här är det jättesvårt att avgöra vilken av låtarna som är bäst, så man skulle kunna säga att Truth Killer enbart består av guldkorn.
- Kataklysm – Goliath.

** Visste inte riktigt vad jag vågade förvänta mig vid det här laget av kanadensiska death metal-jättarna Kataklysm. Baserat på senaste releaserna kunde det antingen bli jättebra eller ingenting märkvärdigt, men Goliath har verkligen överraskat mig. Ett händelserikt och välgjort studioalbum och med all sannolikhet det bästa av bandets tre senaste alster. Det var nog ett tag sedan jag hörde nånting så prickfritt inom den här genren.
- Marc Hudson – Starbound Stories.

** DragonForce-sångaren Marc Hudson gjorde solodebut i år med Starbound Stories och man skulle kunna säga att han kokat ihop någon slags power metal-variant av Weezer. Musiken i sig är väldigt nördig, ibland på gränsen till fånig och det märks att Japan och gamingvärlden är två saker som Marc Hudson verkligen brinner för. Första reaktionen när man börjar lyssna på skivan är vad i helv….!?, men ger man skivan en ordentlig chans, analyserar alla inblandade musikers insatser och vilken passion Hudson sjunger med kan man faktiskt gilla och kanske till och med älska Starbound Stories. Jag är själv lite av en gamer och var väldigt intresserad av anime/japansk kultur som yngre, så för mig var det ganska enkelt att uppskatta det här albumet.
- Saliva – Revelation.

** Ännu mer amerikansk alternative/nu metal. I år nåddes vi av tragiska nyheten om att Salivas gitarrist och sista originalmedlem Wayne Swinny hade avlidit på grund av en hjärnblödning, 59 år gammal. Då trodde nog många att Saliva skulle lägga ner, men resterande bandmedlemmar valde att fortsätta i hans ära och överraskade oss med nya studioalbumet Revelation. Trots att nuvarande bandmedlemmarna inte var med när Saliva var som störst (sångaren Bobby Amaru som värvades år 2011 har varit med längst) har de lyckats få Saliva att fortfarande låta som Saliva i Revelation och många av låtarna är rakt av mumma för öronen. Väldigt starkt gjort!
- Mercenary – Soundtrack For The End Times.

** Danskarna i Mercenary gjorde comeback i år med nytt studioalbum, ett decennium efter att Through Our Darkest Days publicerades. Det sistnämnda albumet kan ha varit en aning kontroversiellt då den slutförde bandets utveckling från deras kombination av melodic death metal, progressive metal och power metal till en mer Soilwork-aktig modern melodic death metal, men Soundtrack For The End Times är i mitt tycke lite av en återgång till det gamla samtidigt som man inte lämnat det nya åt sidan. Albumet är händelserikt, välgjort och en bra balans mellan progressivt och melodiskt. Nu hoppas jag att Mercenary är tillbaka på riktigt och är villiga att producera ny musik lite oftare.
- Iron Savior – Firestar.

** Listan avslutas den här gången med tyska Iron Savior och deras senaste album Firestar. Old school speed/power metal när den är som allra bäst är en mening som sammanfattar det här albumet väldigt bra. Firestar är ett typexempel på att man inte alltid behöver förnya sig för att få till ett musikaliskt mästerverk. Riktigt bra!
Då var den listan färdig. Men som du (eller ni) som läser vet, så är allting inte guld och gröna skogar. Samtidigt som det släppts klockrena studioalbum värda att uppmärksammas finns det andra album som är värda att uppmärksammas av fel anledning. Här kommer tre studioalbum från i år som gjort mig besviken:
- Avenged Sevenfold – Life Is But A Dream…

** Vara pretentiös och vilja blanda ihop all musik man gillar är oftast väldigt riskabelt. Lyckas det så kan det bli jättebra, men för att göra det möjligt krävs det kunskap om all musik man blandar och garanti på musikalisk sammanhållning. Amerikanska Avenged Sevenfold lyckades få till det någorlunda i förra albumet The Stage, men i Life Is But A Dream… har det verkligen spårat ur. Det märks att kunskaperna om musikstilarna man blandat i det här fallet är begränsade, man har inte riktigt lyckats binda samman alltihopa på ett smart sätt och därför blir Life Is But A Dream… en plåga för öronen. Troligen det värsta och mest kaotiska Avenged Sevenfold någonsin gjort.
- Sirenia – 1977.

** Sirenia är ett band jag diggat skarpt en gång i tiden, men som på senare år gjort mig så besviken att jag inte förväntar mig nånting vettigt av de längre. Nya albumet 1977 har knappats fått mig som lyssnare att ändra min inställning. Detta är ett album som presenterats som nånting revolutionerande, välarbetat och i sann 70/80-talsanda, men mediokra och ogenomtänkta innehållet får hela grejen att floppa rejält. Jag får en känsla av att Morten Veland helt och hållet tappat lusten att jobba, vilket är väldigt tragiskt med tanke på det musikaliska geniet han visat sig vara en gång i tiden.
- Puddle Of Mudd – Ubiquitous.

** Amerikanska grungerockarna Puddle Of Mudd var i början av 2000-talet väldigt stora, troligen på grund av låten Blurry som än idag är bandets största hit och Limp Bizkits sångare Fred Durst som trodde på bandet från första början och gav dem förutsättningarna för att bli stora. Men som ni kanske vet blev Puddle Of Mudd objekt för hån på grund av en massa skandaler sångaren/ledaren Wes Scantlin varit inblandad i. Det såg ut som om bandet var på väg att lyfta igen i förra albumet Welcome To Galvania och att Scantlin skulle ta tag i sina problem och bli en bättre människa, men nu verkar det som att Scantlin trillat tillbaka i gamla destruktiva manier och nya albumet Ubiquitous består till 100% av medioker och själlös alternative rock/post-grunge som till och med skulle kunna få Nickelbacks sämsta låtar att framstå som mästerverk. Puddle Of Mudd är nog dömda att förbli objekt för hån och memes.
Det var allt för mig. Tack för att du läst ända hit och nu vill jag passa på att önska dig (eller er) ett gott nytt år. 2024 är på ingång, låt oss hoppas på nya spännande releaser.
Lucas LMZ Zimmmermann.