Datumet var 29 juni 2026 och en skoningslös sommarhetta svepte över Stockholm. Bortsett från det betydde datumet i fråga att ytterligare ett stort evenemang skulle inträffa, nämligen var det dags för amerikanska Grammy-belönade jättarna System Of A Down (vars medlemmar har rötter i Armenien) att besöka Stockholm och Strawberry Arena. Efter en utsåld arenaturné i Nordamerika sommaren innan samt en lyckad stadionturné i Latinamerika i början på det här året (där man sålde totalt 500 000 biljetter!) stod ytterligare en stadioturné på schemat. Den här gången i Europa och det hela inleddes den här gången i Stockholm och Strawberry Arena, vilket faktiskt var turnéns enda i Norden. Som förband hade man med sig Queens Of The Stone Age och Acid Bath.
System Of A Down är ett band som länge varit på min bucket-list. Har lyssnat på dem sedan tonåren då jag hade lite av en nu metal-period (okej, klassa just System Of A Down som nu metal känns en aning orättvist och missvisande) och med tanke på att evenemanget blev slutsålt (förståeligt när det som sagt var den enda spelningen i Norden) hade jag helt gett upp hoppet om att närvara den här gången. Men livet kan vara fullt av oväntade överraskningar, en god vän till mig hade ett inträde över och då skulle man kunna säga att jag halkade in på ett bananskal i sista stund. Att evenemanget var slutsålt märktes rejält, både runt arenan och ute i trafiken som var lite mer kaotisk än vanligt.
Man började ta in folk i arenan runt 17:00 nån timme senare var det dags för första förbandet att inta scenen. Kvällen inleddes med legendariska sludge/doom-metalbandet Acid Bath. Ett band som är kända för att vara pionjärer inom sludge metal-genren, har rötter i Louisiana och var aktiva mellan 1991 och 1997, men återförenades 2024. Det här visade sig vara deras första gig någonsin i Sverige och med tanke på detta var det rätt synd att de inte lockat till sig lika mycket publik som de två andra akterna. Spelningen var ganska minimalistisk (bortsett från vissa skärmbilder som poppade upp då och då), ljudet kunde svaja mellan varven och det var inte mycket till mellansnack låtarna emellan, men annars var det ett ganska korrekt gig. Det märktes att det var snack om erfarna musiker som varit aktiva sedan början på 90-talet. Dessvärre blev giget mycket kortare än förväntat. Det kändes nästan som att Acid Bath avbröt efter att bara ha hunnit igenom halva setlisten.
Efter en kort paus var det dags för kvällens andra och sista förband som var Kalifornien-baserade ökenrockarna Queens Of The Stone Age. Ett band som varit aktiva sedan år 1996 och är kända för att kombinera olika subgenrer som bland annat alternativ rock, stonerrock, hårdrock, post-grunge och till och med metal. Det var nog många i publiken som såg fram emot deras spelning då publikhavet växte markant och stämningen blev mer livad. Må hända att Queens Of The Stone Age inte riktigt är min kopp, det känns som ett band jag rent tekniskt borde gilla men av någon anledning lyckas jag inte göra det, men spelningen var ändå lyckad och vi snackar definitivt om erfarna och skickliga musiker som vet vad de gör. Tyvärr var ljudet inte riktigt det bästa och det tror jag har att göra med akustiken i arenan, men i sin enkelhet var det ett ganska färglatt och händelserikt gig som fick igång publiken, uppmuntrade till circle pits och det blev även en wall of death mot slutet.
Strax efter att Queens Of The Stone Age klev av scenen och lamporna i arenan tändes på nytt vankades ytterligare en paus. Därefter var det bara huvudakten System Of A Down kvar och då vill jag lova att det var fullt på både läktare och publikhavet nedanför scenen. Att just System Of A Down blivit så stora som de är och dessutom blivit belönade med en Grammy är lite av en gåta då musiken är spretig, komplex, oförutsägbar och borde rent logiskt vara lite för kaotisk för den breda folkmassan. Alternative metal kombineras med bland annat thrash metal, funk, jazz, hip hop, proggrock och österländsk folkmusik. Därutöver kombinerar man dada och knasigheter med hårda riff, poetiska drag, ren sång, growl och vass samhällskritik. Ändå har System Of A Down klassats flitigt som nu metal i alla tider och det har naturligtvis uppmuntrat till (i min mening orättvis) kritik och hat mot bandet från elitister.
Bandet har inte släppt ett nytt album på över 20 år och bortsett från dubbelsidiga singeln Protect The Land/Genocidal Humanoidz som släpptes 2020 med avsikt att öka medvetenheten och samla in medel till Armenien och den icke-erkända republiken Artsach under det andra Nagorno-Karabach-kriget, har man valt i princip att leva på gamla meriter. Sedan återföreningen 2010 (efter ett uppehåll på fyra år) har bandets framtid varit rätt oviss då bandmedlemmarna varit fokuserade på andra saker, det ryktades även flera gånger att sångaren Serj Tankian varit på väg att lämna bandet och allt det här gör att det blir väldigt enkelt att dra slutsatsen att motivationen bakom återföreningen är pengar. Men giget i sig fick mig att tveka om den saken.
Man inledde spelningen med Soldier Side Intro/B.Y.O.B. och redan där var stämningen i topp inne i arenan. Bandet utstrålade hög energi och klockren inlevelse från början till slut, samtidigt som publiken gick igång direkt och bidrog med bland annat flitig allsång, dans, ljus från mobilficklampor när det var som mörkast och en hel del circle pits. När första låten var över proklamerade gitarristen och ibland sångaren Daron Malakian we are System Of A Down and this is System Of A Down style rock n’ roll! Därefter bjöd man på en generös mängd låtar från hela bandets diskografi, dock mest från Toxicity-plattan (2001). Låtar som Deer Dance, Aerials, Prison Song, Bounce, Lonely Day och i synnerhet megahiten Chop Suey! togs väl emot av euforiska åskådare. Kvällen avslutades med Sugar och konstigt nog valde man att skippa extranummer efter det.
Ljudet svajade lite i början och personligen hade jag gärna velat höra Kill Rock N’ Roll, det kändes surt att man valde att inte inkludera den låten i setlisten. Men på det stora hela har jag inte så mycket negativt att säga om giget. Har tidigare hört rykten om att System Of A Down ska vara väldigt bra live, och jag kan definitivt hålla med om den saken. De var väldigt tajta från början till slut, otroligt skickliga musiker (Serj Tankian är en otrolig sångare) och trots att man bara räknar med en gitarrist låter det ändå väldigt fläskigt och inte ett dugg tomt när gitarrsolon kommer in. Bara det där är en konst som långt ifrån alla lyckas bemästra. Showen var i övrigt rätt minimalistisk och nästan helt utan märkvärdiga visuella effekter eller överdrivna gester från bandmedlemmarna, men det behövdes inte mycket mer. Publiken var som sagt igång hela tiden och alla var nöjda när man lämnade arenan och gick ut i friska kvällsluften.
Mer än så har jag inte att säga den här gången. Det hör nog inte till vanligheterna att jag lägger ut två liverecensioner efter varandra och bara det är ett rent nöje för mig. Om du som läser varit på plats får du gärna säga vad du tyckte om evenemanget i kommentarsfältet, hoppas läsningen varit intressant och jag har säkert fler spännande saker att komma med resten av sommaren.
Lucas LMZ Zimmermann.