På den här dagen 1979 släppte Thin Lizzy sitt nionde studioalbum ”Black Rose: A Rock Legend”.
Efter att Brian Robertson hade lämnat bandet kom Philip Lynotts gamle vapendragare Gary Moore tillbaka en tredje gång efter kortare inhopp 1974 och 1977, denna gång tillräckligt länge för att vara med och spela in ett helt album. Resultatet blev inget mindre än magnifikt. Mottagandet var vid releasen delat, men idag är de flesta rörande överens om albumets storhet.
Både ”Waiting for an Alibi” och ”S&M” spelades redan på sommarturnén 1978, då Brian Robertson fortfarande var med i bandet, och ”Get Out of Here” var den första låten där Lynott fick med Midge Ure (sedermera sångare i Ultravox) som låtskrivarpartner, och Ure hoppade även in som gitarrist i bandet på den efterföljande USA-turnén efter Gary Moores abrupta avsked från bandet.
Det drygt sju minuter långa, avslutande titelspåret, ”Roísín Dubh (Black Rose): A Rock Legend”, anses av många vara kronjuvelen i bandets katalog, och enligt mig musikhistoriens bästa låt. Låten är uppdelad i fyra akter, varav tre är nya arrangemang av traditionella folksånger.
Det ikoniska skivomslaget målades som så ofta av Jim Fitzpatrick (för icke Thin Lizzy-fans mest känd för sitt lika ikoniska porträtt av Che Guevara 1968), och när Philip Lynott gick bort 4 januari 1986 var det naturligt att det var Fitzpatrick som fick designa gravstenen.
Den gaeliska inskriptionen på gravstenen på Saint Fintains kyrkogård norr om Dublin löd ”Go dtuga Dia suaimhneas da anam, Roísín Dubh.”, vilket i översättning blir ”Må gud ge frid åt hans själ, Black Rose”. Den är dock numera är utbytt mot en gemensam gravsten tillsammans med hans mor Philomena.
Och när Lizzy-familjen 2023 lanserade ett whiskeymärke var det lika givet att flaskan skulle prydas av Fitzpatricks svarta ros. Så dagen till ära är det bara att hälla upp ett glas av whiskeyn, sätta på detta mästerverk och dra upp volymen på en nivå som får grannarna att sjunga med.
Av Tony Johansson
