Del 2. Plats 10-1.
Då släpper vi lös dem. De tio bästa albumen från året som gick. Varsågoda.
10: Crashdiët – ”Automaton”.
Men seriöst vi kan väl inte har en Topp 20 albumlista utan lite good old sleaze? Några tappra krigare kämpar fortfarande på och längst fram står fortfarande efter över 20 år svenska Crashdiët. Första singeln No Mans Land var så ruskigt jäkla bra att förväntningarna steg till max. Som tur var levererade bandet verkligen på alla plan. Den som står still när hen lyssnar på detta album är antingen döv eller har gått hädan. Jag hoppas att gitarristen Martin Sweet kommer att spela åtminstone någon låt från albumet när han kommer till min hemstad Vara om knappt en månad för sin första Storytelling spelning i karriären. Jag längtar konstigt nog faktiskt mer till 28 januari än 24 december om jag ska vara ärlig. Det kommer att bli en helt fantastisk upplevelse. Hoppas att vi ses där!
9: Treat – The End Game
Mitt första minne av Treat är från slutet av åttiotalet när en kompis spelade in albumet Organized Crime på sidan A tillsammans med 220 Volt och albumet Eye To Eye på sida B på ett BASF C90 Kassettband till mig. Sedan är det ganska blankt fram till Tunguska 2018 då jag även upptäckte Coup De Grace från 2016 när jag backcheckade på Spotify. Två fantastiska album. Men The End Game är till och med ännu lite bättre. Det här är ett album där man helt enkelt bara lägger ner nålen, höjer volymen och sedan bara njuter. Nästa år firar bandet 40 år och jag hoppas verkligen att jag kommer att få kunna se dem live för första gången och kanske kunna knyta ihop säcken med gamla minnen tillsammans med några spår från detta fantastiska album. Hörde jag Rabbit Hole?
8: Zinny Zan – Lullabies For The Masses
En gång i tiden sparkade Zinny in kontorsdörrarna till cheferna på de mäktigaste skivbolagen i USA beväpnad med endast en kasse vinyler av vad som kom att bli Shotgun Messiah:s debutalbum. Några månader senare hade han tillsammans med gruppen signat ett exklusivt World Deal avtal och sålt en halv miljon exemplar vinyler samtidigt som senaste musikvideon snurrade på MTV och turnébussen gick från stad till stad. Ja det må låta som en skröna men det var ungefär så det gick till. Och om ni nu tror att karln bara för att det gått 30 år inte har kvar det drivet längre tror ni gruveligt fel. Tillsammans med Stefan Bergström som också lyckades slå igenom stort med sitt band Skintrade innan grungen tog över har han snickrat ihop nio spår som tar energin och jävlar anamman från förr och gett den en modern produktion vilket resulterat i ett album som inte bara får dig att höja volymen till max. Nej här finns även en helt fantastisk cover på Depeche Mode:s It’s No Good som totalt golvade mig när jag hörde den i en iskall bil uppspelad via Bluetooth från en mobiltelefon till bilhögtalarna direkt från den färdiga mixen och dessutom helt sagolika balladen Heal The Pain. Som Zinny själv brukar säga. Hatten av.
7: Gathering Of Kings – Enigmatic
Tredje studioalbumet signerat herrarna Victor Olsson & Alexander Frisborg tillsammans med hela projektet GoK. Nu är ”gruppen” satt och de första livespelningarna gjorda vilket också reflekteras i albumet. Trots toppbetyg till de två första albumen är Enigmatic helt enkelt ännu ett steg framåt och uppåt för gruppen. Utan att veta om några framtidsplaner tror jag att kungarna nu är redo att ta över såväl festivaler som konsertlokaler 2023. Nästa år den 20 Januari kommer äntligen vinylen. Jag längtar så jag nästan blir galen.
6: Stryper – The Final Battle
Jesaja Kapitel 53 Vers 5. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Efter att ha räknat upp fjorton album om synd är det nu dags för bot och bättring. Och vilket band passar då bättre än de som skapade en hel genre till Guds ära? Stryper levererar ett stenhårt album där de faktiskt låter bättre än någonsin tidigare. Oavsett om du köper budskapet eller inte måste du hålla med om att herrarna Sweet/Fox vet hur man skriver en riktig dänga som får dig att headbanga och ta fram luftgitarren. Utan tvekan gruppens starkaste giv genom en väldigt lång karriär!
5: The Ferrymen – One More River To Cross
Det är både med glädje och sorg jag presenterar mitt femteval till årets bästa album. Glädje för att återigen belönats med ett helt fantastiskt album från färjekarlarna. Sorg för att jag aldrig kommer få höra den spelas live. För trots att vi nu är inne på album nummer tre är det här ett projekt där Magnus Karlsson skriver låtarna och spelar gitarr, Ronnie Romero sjunger och Mike Terrana lirar trummor i varsin studio och sedan inte mer. Vilket är otroligt beklagligt med tanke på vilken fantastisk kvalitet albumen de släpper håller. Vi får helt enkelt hålla till godo med det vi får och hoppas att de en dag inser vad de om man ska vara helt ärlig bara slänger bort. Jag hade utan tvekan köpt såväl biljetter till såväl konserter som merchandise och stolthet burit en t-shirt. Årets bästa album från Frontiers Music är tyvärr redan bortglömt av många men jag hyllar det en sista gång. Plats nummer fem på min lista.
4: H.E.A.T – Force Majeure
Bara en kan vara bäst! Eller kan det vara två? I det här fallet måste jag luta åt det senare då jag som i den tidigare krönikan nämnt att jag älskar Erik Grönwall och hans fantastiska röst. Kenny Leckremo vill dock inte vara sämre, H.E.A.T är ju ändå ”hans” band från början och sjunger på Force Majeure som om det gällde livet. Det räcker hela vägen till en fjärdeplats på min lista och jag utnämner även albumet till Årets Bästa Melodic Rock album. Grattis!
3: Magna Carta Cartel – The Dying Option
Det är tydligen Linköping som gäller för mig i år. Jag fick nämligen äran att träffa såväl Martin som Arvid Persner i samband med releasefesten i Göteborg. Och dialekten som inte hörs på engelska kom fram ganska så tydligt. Lite kul när en västgöte och två östgötar ska försöka förstå varandra. Det gick dock väldigt bra. Något som också gick bra var när vi recenserades albumet. Vår recensent delade nämligen ut högsta betyg. Något som jag inte har så mycket att invända emot även om mitt betyg stannade vid 9. Magna Carta Cartel fick 2010 när Ghost tog fart ta en paus och även om en EP och någon singel släppts hann det gå tretton år innan The Dying Option släpptes som album nummer två från bandet. Jag hade ärligt inga större förhoppningar alls när vi fick promon utan var egentligen mest nyfiken på hur Martin nu skulle låta när han äntligen fick chansen att visa upp sin egen musik och inte bara vara en maskerad gitarrist. Annorlunda, filmiskt och jävligt bra var svaret på den frågan. Tredje platsen var självklar och hade det inte varit för en gammal vän och en fladdermus käkare hade det nog räckt hela vägen. Så bra är det här.
2: Ozzy Osbourne – Patient Number 9
Jag gillade verkligen singlarna som släpptes innan albumet. Så mycket att jag köpte hela albumet på vinyl samma dag som det kom ut. Men det blev liggandes några veckor och även om jag lyssnade igenom det via Spotify några gånger så var det så mycket annat som kom in hela tiden så jag hann inte riktigt hitta den där rätta känslan. Till slut åkte albumet ändå på vinylspelaren hemma som jag just nu har på mitt kontor och medans jag plussade och minskade siffror i min bokföring fick det mer och mer speltid i mina hörlurar. Ja jag har alltså Bluetooth direkt från den och behöver ingen förstärkare eller högtalare. Helt plötsligt började albumet ge mig den där magiska känslan. Jag kom på mig själv med att verkligen njuta av låtarna och fick nya favoriter allt eftersom. Sakta men säkert blev jag till slut helt tokförälskad och trots att jag förstår att Ozzy får digitala hjälpmedel för att låta som han gör älskar jag verkligen det här albumet. Om det här är det sista vi får höra på album från herr Ozzy är iallafall jag så otroligt glad att det slutar såhär.
1: Ghost – Impera
Vad ska man egentligen säga om Tobias Forge som redan inte är sagt? Killen hämtar ut priser i tid och otid, fyller arenor i USA och får en brakhit med en tre år gammal låt. Däremellan hyllas han av kollegor, toppar Billboard och säljer mer fysiska album än något rockband gjort de senaste trettio åren. Jag kan iallafall konstatera att om Prequelle var albumet som tog gruppen från konserthus till arenor är Impera albumet som cementerar dem bland jättarna i branschen. Det är också konstigt nog det enda album jag ger en tia till i år. Det är ett fulländat mästerverk med så mycket tanke och sinne för detaljer så jag blir nästan helt matt. Ta bara Spillways som exempel där Tobias helt plötsligt byter tonart i refrängen. Inte för att han måste men för att det faktiskt tillför något till låten. Eller försök hitta det dolda budskapet i Twenties. Detta geniala stycke till sång. För det finns en liten nod i texten. Eller njut av hur Imperium kommer tillbaka i slutet av Respite On The Spitalfields för att symbolisera ett slut och en ny början vilket ger ett helt nytt djup till hela albumet. Jag skulle kunna hålla på såhär hela dagen, kvällen och natten men väljer ändå att göra på ett annat sätt för att beskriva hur mycket jag älskar det här albumet. För när jag får frågan vi själva ställer i intervjuer i bland om att man bara får ta med sig ett album till en öde ö har mitt svar alltid varit Appetite For Destruction. Världens bästa album genom tiderna i min lilla värld. Det är det inte längre. Från den 11 Mars 2022 heter årets bästa album och tillika världens bästa album genom tiderna och det enda album jag skulle behöva ta med mig till en öde ö…. Impera.
