Jag är ingen sångare, jag är gitarrist! Orden kommer från Martin Sweet under en privat middag undertecknad var inbjuden till dagen före konserten. Men det här är inte sant. Martin Sweet är inte bara en gitarrist. Han är faktiskt en riktigt bra sångare, underhållare och med lite mer erfarenhet även en blivande frontman. Se upp världen, här kommer Martin!
Mycket kan skrivas och har skrivits om Glam/Sleaze bandet Crashdiët. I min mening ett av de mest otursdrabbade banden i modern tid. De har varit precis på gränsen till att slå stort ett flertal gånger när saker och ting helt plötsligt har ställts på ända. Nu skiter vi i det här har uttalats flertalet gånger när sångare tragiskt gått bort, hoppat av eller tappat sugen. Faktum är att dagens sångare Gabriel Keys är bandets fjärde i ordning. Ändå har de hela tiden under de tjugo år bandet existerat inte bara fortsatt utan på något sätt bara blivit bättre och bättre för varje albumsläpp. Senaste albumet Automaton som kom under förra året belönades med åtta av tio här på bloggen och tog sig in på mångas årsbästa listor. En av dem som varit med på i stort sett hela resan är bandets gitarrist Martin Sweet som nu i helgen tog sina första stapplande steg även som soloartist när han äntrade scenen på Kronan Resturang i Vara för en akustisk Storytelling spelning.
Tillsammans med Jesper Lindgren (gitarr) och Jonas Eriksson (Trummor) från Velvet Insane inleder Martin för första gången en spelning som frontman och sångare. Han berättar om sitt liv och spelar upp speciellt utvalda låtar som betyder något extra för honom som person. Vi får följa med på en resa som tar oss tur och retur Atlanten, några första stapplade steg i olika skolband och vidare till bandet som de senaste tjugo åren var en så stor del av hans liv. Han berättar om kärleken till Kiss som än idag betyder så otroligt mycket för honom. Hur det var att vara fast i åttiotalsbanden under mitten av nittiotalet när det var töntigt att lyssna på band som Dokken och Poison. Hur jobbigt det var med alla motgångar för Crashdiët och om hur de trots att de gjorde ont och fick honom att begrunda om inte ett hederligt kontorsarbete kanske var ett bättre val i livet ändå aldrig lyckades släcka den låga som brann inne i bröstet. Lågan som brann och som fortfarande brinner för musiken lika starkt som när han började för över tjugofem år sedan.
En skillnad bjuder dock just den här kvällen på. För just här i kväll är det Martin som står i fokus. Som står längst fram. För trots den starka kärleken till musiken och sin fascination för framförallt Paul Stanley har han själv aldrig sökt strålkastarljuset. Han har trivts som gitarrist och låtskrivare utan att själv förstå att det kanske finns en plats längst fram även för honom. Han börjar även lite trevande. Det märks att han inte är van vid sin nya position. De utvalda låtarna framförs fantastiskt tillsammans med Jesper och Jonas som ackompanjerar och står för bakgrundssång med briljans. Men det går lite långsamt med berättelsen. Undan för undan blir det dock bättre och jag har inga problem med det utan inser att även för en person som turnerat världen runt och spelat inför tiotusentals fans så finns det en startsträcka nu när han inte kan gömma sig bakom någon annan.
Två timmar senare är inte bara denna premiär över. Det är också tidpunkten för vad som kan bli något väldigt intressant att följa framöver. Martin visar när han blir lite varmare i kläderna att här finns potential för någonting helt nytt. Han är inte alls bara en gitarrist. Han är faktiskt även en sångare. Och en riktigt duktig sådan. Dessutom med mer erfarenhet och självförtroende en framtida showman och frontperson som även utan en berättelse att luta sig emot kommer att ta publiken med storm. För det är så jag ser honom i framtiden. Berättelsen i sig är rolig och intressant att ta del av. Den behöver visserligen tightas till och kanske framföras som två akter och visst tror jag att det finns publik där ute i många svenska städer som verkligen skulle uppskatta hans berättelse men det jag såg under kvällen var mer något så unikt som födelsen av en ny artist.
Konserten gav mig nämligen verkligen mersmak och istället för att riktigt komma ihåg alla låtar och hela berättelsen kan jag inte hjälpa att jag istället börjar tänka framåt. Tänk vad fränt med ett studioalbum i ryggen med låtar bara signerade herr Sweet samt ett helt band i ryggen. Jag vet inte om det är en väg Martin själv är intresserad av att vandra men jag lovar redan här och nu att om så blir kommer jag stå först i kön för att köpa en biljett! Tack för berättelsen, den var intressant och underhållande att lyssna till. Men tills nästa gång: raise your fists high, children of the night because we are the generation wild, och då välter vi stället!
Betyg:
Stort tack till The Madmen Events, Kronan Resturang Bed & Breakfast, Martin Sweet, Jesper Lindgren samt Jonas Eriksson för en helt fantastisk trevlig helg. Dessutom tack till Walter Hamilton för att vi fick ta del av alla korten.
Fotogalleri: Alla foton © Walter Hamilton.
