Ja jag erkänner. Jag har inte riktigt kunnat hålla mig. Har sett såväl setlist:s som Youtube klipp från både USA turnén i början av året och den nu pågående Europa turnén. Så jag hade rätt stor koll innan. Men! Det är något helt annat att verkligen stå där själv. Och denna gången med Golden Circle biljett vilket blev en extra dimension till upplevelsen.
Tobias berättade i en intervju tidigare i år att han alltid på en ny turné för en nytt album börjar med de två första spåren från sagda album. Enligt honom var det också så planen låg för valet av singel från albumet. Men skivbolaget gick emot och släppte istället ”Call Me Little Sunshine” som singel. Nu fick dock Tobias bestämma själv och efter de inledande ”Klara Stjärnor” som går i gång 15 minuter före showstart och den långa långa ”Miserere Mei, Deus” drog så ”Imperium” i gång från högtalarna. Scenen var fortfarande täckt av ett stort vitt täcke och när sista tonen från det korta introt ekade ut framträdde silhuetten av Fire Ghoul bakom medans han drog igång riffet till ”Kaisarion”. (För er som undrar så är det alltså Per Eriksson som spelar den vita sologitarren). Snabbt faller dock skynket och samtliga fem Ghouls och tre Ghoulettes framträder i sina nya scenkläder och masker med inspiration från steampunk och den viktorianska eran. Per går tillsammans med sina två scenkamrater Chris Catalyst (Aether svart kompgitarr) samt Cosmo Sylwan (Water, Bas) ut på den förlängda delen ut i publikhavet och drar igång publiken innan Tobias själv efter en kraftfull eterbomb smällt av skickar tillbaka dem till scenen och själv tar full fokus från publiken. Kvällen är i gång!
Innan vi går vidare så tar vi elefanten i rummet på en gång. Ni ser att jag nämner namn på musikerna på scenen. Det är lite märkligt att trots att det är uppgifter som är lätta att googla fram så nämns de fortfarande inte någonstans när Ghost live diskuteras. Jag tycker tvärtemot att de ska nämnas för de gör ett fantastiskt jobb. Alla är kvar sedan Prequelle turnén och de är nu inte bara fruktansvärt samspelta utan ser ut att trivas väldigt bra ihop på scenen. De tillför förutom sin enorma musikalitet även mycket till showen.
Showen ja! Dags att gå tillbaks till det viktiga. Tobias trivs som fisken i vattnet redan från start. Enligt honom själv har han inte tagit sånglektioner sedan senast men någonting har iallafall hänt för han sjunger bättre än någonsin. Han eldar fram publiken i hit efter hit. Rats och From The Pinnacle To The Pit känns hårdare än någonsin. Papa hedrar sedan sin far genom att spela Mary On A Cross som ”my papa used to sing”. Låten var inte släppt när jag senast såg dem i Scandinavium men fungerar alldeles utmärkt som allsångsnummer. Här får även Ghoulettes:en briljera. Mad Gallica och Laura Scarborough ( Cumulus & Cirrus) på keyboard samt nya körtjejen Sophie Amelkin. (Sunshine).
Girarrduellen mellan Per och Chris är kvar från Prequelle turnén. Lite kortare vilket bara är till fördel. Under tiden passar Papa på att byta kläder. Cirice, Hunter’s Moon samt Faith är alla riktigt blytunga och får publiken att headbanga för fulla muggar. Papa har sin allra finaste skrud och rör sig mindre. Men vid det här laget har han redan publiken lindad runt sitt finger och styr oss som han vill och behagar. Spillways som följer är en ny personlig favorit från Impera. Återigen allsång. Kan bli enorm framöver när den förhoppningsvis släpps som singel. Ritual som givetvis är obligatorisk får ett lite annorlunda crescendo då Per vägrar sluta lira. Till slut får hans kollega Chris nog och ser bryskt till att avsluta Pers solo. Call Me Little Sunshine liras och här får nya kvinnliga kören återigen mycket utrymme. Fungerar alldeles utmärkt.
Knappt hinner vi hämta andan i en kort passage av Helvetesfönster innan det det återigen är dags att elda upp publiken. Year Zero är minst lika bra som för tre år sedan och samspelat mellan ljud, ljus och eld är i absolut världsklass. Det är oerhört mäktigt. He Is är lika häftig på sitt sätt och i Miasma får publiken jubla när Papa Nihil rullas ut i sin kista på scenen och med hjälp av lite hjärtstartare brännar han av sitt saxsolo med ackuratess. Justin Taylor eller Multighoul som fått sitt namn för att han trots att han oftast står i bakgrunden bidrar med det lilla extra som behövs får här verkligen briljera med sina skådespelarkonster! Mummy Dust bjuder på headbanging, keytarsolo, konfettiregn och som inte det vore nog även pengaregn. Valören är såklart 666 Dollar och på bilden ser vi Sister Imperator. Två exemplar följde med mig hem. Kiss The Go Goat tar vid och ser till att hålla tempot uppe innan finalen.
Finalen består av Enter Sandman som Tobias spelar för att hjälpa sitt projekt i Metallica:s All Within My Hands. För varje gång den framförs går pengar till https://www.camparanutiq.org/ som ni kan läsa mer om ni klickar på länken. Dance Macabre och Square Hammer avslutar sedan en helt perfekt kväll på bästa möjliga sätt.
Vi måste innan vi avrundar även nämna Hayden Scott (Earth) som går från klarhet till klarhet som Ghost:s konserttrummis. Han gör ett otroligt bra jobb kvällen igenom. Jag har ingen aning var Tobias hittade honom men han är ett jättefynd. Och till sist då mastermind Tobias Forge. Vad ska vi egentligen säga om detta geni som inte redan är sagt? Jo det finns trots allt litegrann som inte alla redan har tagit upp. Det första är sången. Precis som jag skrev tidigare har Tobias utvecklats enormt på tio år. Även scennärvaron och hur han interagerar med publiken är på en helt annan nivå. För tio år sedan kom han gåendes in och stog mest still. Nu flyger han över scenen och bemästrar såväl sina musiker som sin publik med fast hand. Han har även sett till att lyfta produktionen ännu ett snäpp med större scen och om möjligt ännu bättre ljud och ljus.
Där har ni det. Alla musiker som gör ett så otroligt bra jobb. Både musikaliskt och med själva showen. Googla dem gärna och följ dem på deras egna sociala sidor. Den uppdaterade setlisten samt min hyllning till Tobias. Då återstår bara att betygsätta alltihop. Absolut världsklass!
Av Magnus Blomqvist
Foto: Ulf Romedahl
