Inställd eller inte? Det var frågan på allas läppar inför måndagens konsert med Fish på Pustervik. En elak bacill hade slagit till och stoppat Fish från att spela i Trondheim, men nu hade vi hört rykten på Facebook om att han befann sig i Göteborg. När vi stod där och köade, en skara av förväntansfulla medelålders tonåringar, kändes det som att hela publiken höll andan. Detta var sista chansen att få se våran hjälte, och vi var alla redo.
När klockan slog 20.00 ringlade sig kön fortfarande lång, och det var svårt att hålla tillbaka nervositeten. Men Fish, alltid med sin egen stil, lät oss vänta en halvtimme till innan han intog scenen med låten Vigil. När han började sjunga fylldes rummet med ett gemensamt, lättat jubel, och det blev tydligt att vi var där för att dela denna kväll – sjukdom eller ej.
Bredvid mig stod en man och filmade hela konserten. Han hade tidigare sagt att om Fishs röst inte skulle hålla så skulle han sluta filma, som en sorts respektfull gest till sin idol. Men, så klart, Fish levererade hela vägen. Röstmässigt fanns inga tecken på svaghet, trots att han då och då fick ta fram en spottkopp – något han skämtsamt lovade att lotta ut efter konserten. Med den där charmen och glimten i ögat fick han publiken att skratta och känna sig ännu mer delaktig i showen. Och mannen med kameran? Jo, han filmade utan paus – varje ton, varje skämt.
Konserten var precis vad alla hade hoppats på, och kanske till och med lite mer. Publiken, som visste att detta var sista gången de skulle få uppleva Fish live, gav honom och bandet all den energi som behövdes. Även basisten Steve Vantsis, som också kämpade mot sjukdom, gav allt han hade. Och tillsammans skapade de en kväll där inget – inte ens en envis bacill – kunde stå i vägen för rockens kraft.
Efteråt mötte jag några glada norrmän från Oslo som lyckats få tag på en setlist och en trumpinne – troféer från en kväll vi alla kommer att minnas.

Text & Foto: Magnus Jonsson