Åge Sten Nilsen är sannerligen en man med många järn i elden. Han är inte bara frontman i Wig Wam. Han kör en Queen-hyllning inför fulla hus. Han har varit programledare i TV, vunnit norska körslaget och en massa annat.
Nyligen släppte han tillsammas med kamrater i WIg Wam albumet Out of the dark som fått överlag positiva recensioner. Vi ringde upp Åge och fick ett trevligt samtal om nya albumet och naurligtvis en hel del annat.
Tjena Åge. Hur är läget?
Det är bra tack. Är det ok att jag pratar på norska?
Absolut. Hur svårt ska det vara egentligen? Hade du pratat danska hade det varit en annan sak.
Haha. Jag förstår inte danska heller så det är lugnt.
Nya skivan är nu ute. Hur har responsen varit?
Den har varit väldigt bra. Här i Norge så har vi fått väldigt bra kritik från journalister som vanligtvis inte gillar Wig Wam. I Norge har vi alltid setts som lite av ett ”cred-band”. Pressen har alltid varit emot oss och egentligen tyckt att vi har varit några riktiga as. När vi turnerade med Turbonegro så fick jag en massa kritik för jag hade en stars and stripes spandexdräkt. Men när Hank Von Hell kom ut i samma dräkt och körde med fyrverkerier i röven, så var det coolt och credigt.
När man kör med lite mer drag och är lite ”The real deal” så får man mer cred. I Norge ska världen vara svart och helst ska man vara beroende av droger, men det är något som jag aldrig har förstått mig på. Jag gillar att leva ett gott liv och få underhålla folk.
Så man får mer cred i Norge ju närmare den mörka sidan man kommer?
Det stämmer bra. Ju värre man är som person, desto mer autentisk blir man. Jag känner många rockers som jag både har spelat med och inte spelat med som har ett förfärligt liv. Jag har det hellre ett bra liv och lever som jag vill utan att få cred för det jag gör.
Nya plattan kom ju stort sätt på dagen två år efter ”Never say die” Är allt nyskrivet eller fanns det kvar låtar som inte kom med på förra plattan?
Det är bara nya låtar. När vi var färdiga med ”Never say die” så skulle vi åkt ut på turné, men det var fortfarande corona så det blev inte så mycket aktivitet som vi hade hoppats på.
Så jag sa till Trond (som är vår gitarrist) att han skulle fortsätta jobba i den processen som vi befann oss i. Del vill säga att fortsätta skriva fler låtar. Vi var i ett så bra stim just då så vi bara fortsatte och den första låten som skrevs var Out of the dark.
Var det därför skivan döptes till Out of the dark?
Nja. Det kändes rätt när vi hade skrivit låten och gjort den första demon. Där föddes känslan att skivan skulle heta ”Out of the dark” eftersom det var vägen ut efter pandemin. Men så blev det som det blev. Vi hamnade snabbt ner i mörkret igen eftersom pandemin fortsatte, så alla planer som vi hade gick åt skogen.
När jag lyssnar på plattan så hör jag lite olika influenser. Bland annat hör jag lite Def Leppard på ”Better luck Chuck”.
Jag har hört på all den rock som både du och jag lyssnade på när vi var små. Men för mig så påminner den mer om Van Halen. Låten kom till under en jam-session. Det var inte ens meningen att det skulle bli en låt utan vi repade inför en spelning. Sen började vi sjunga ”Bad luck, bad luck Chuck” och sen skrev jag resten av texten till låten så den kom till av en ren slump.
Van Halen kan jag köpa till viss del men jag vidhåller ändå att den låter väldigt mycket Def Leppard.
Nja. Den är lite bluesig och Leppard är ju inte varit särskilt bluesiga. Jag kan förstå att man få en Leppard feeling av ”High n dry” men inte Bad luck Chuck.
Vad är ni mest nöjda med på skivan?
Svårt. Det är som att man måste välja vem man är mest nöjd med om man skulle ha fått 11 barn. Varje låt är som ens bäbis och de har redan börjat få sina egna liv. Så rent låtmässigt är det svårt sia om. Min personliga favorit är på skivan ”Uppercut shazam”
Berätta historien bakom den instrumentala låten 79. Hur kom ni fram till att ni ville ha den med?
Ända sedan ”667..The Neighbor of the Beast” skivan, har vi haft med en instrumental låt. Har man en gitarrkung i bandet känns det bara helt enkelt rätt att använda sig av det, för att få en paus från sångaren och sätta gitarrerna på en pidstall. Det är ju ändå gitarrmusik vi håller på med. ’79 är skriven av Trond. Han har berättat at det är hans hyllning till hans gitarr som han upptäckte just 1979.
Hur går det till när ni skriver låtar? Skriver ni låtar hela tiden? Även när ni till exempel är ute på turné?
Vi skriver ju låtar hela tiden. I alla fall individuellt. Sedan när vi börjar prata om ny skiva börjar vi jobba mer ihop med varandras idéer och även att skriva ihop från scratch. På den här skivan (Out Of The Dark) skrev vi inte så mycket ihop, men några låtar blev det ändå tillsammans. Mest Bernt och Trond, och Trond och jag. Men jag skrev även en låt ihop med Bernt som inte kom med på skivan. Den blev aldrig riktig färdig, men någon gång dyker den väl upp tänker jag. Sättet vi skriver låtar på är väldigt olika. Några gånger börjar vi bara jamma lite och sen dyker det upp saker som man jobbar vidare på. Andra gånger är det något riff där redan som man jobbar vidare med. Eller som med balladen The Purpose, där Bernt och Trond hade skrivit en instrumental, som jag fick en idé på melodi och text. Vi älskar helt enkelt att skriva låtar. Jag skrev även en låt med Erik Mårtensson till nya skivan, men den var så in i helvete bra så den sparar vi.
På turné skriver vi sällan låtar ihop. Fokuset är på allt annat som har med showen att göra, Meet & Greets, få i sig riktigt med käk och få nog sömn. Men när det dyker upp melodier så brukar jag sjunga in stroferna på min mobil helt enkelt. Det ligger några idéer där som ständigt används når man kör fast.
Har ni redan börjat skriva låtar till nästa skiva eller ligger ni lågt på den punkten just nu?
Vi har 3-4 låtar redan som inte kom med på denna skivan. Så snart vi har lite ledig tid emellan spelningarna ska vi sätta igång igen med skrivandet. Vi har ingen aning om när vi kommer att spela in någon ny skiva, eller om vi kommer at spela in något mer överhuvudtaget. ”Out Of The Dark” var sista skivan på vårt kontrakt med Frontiers och det finns just nu ingen option på en förlängning. Vi får se om vi hittar något annat bolag som vi tycket är intressant att jobba med, eller om vi får lust att jobba mer med Frontiers. Dom har redan börjat fråga så vi får se.
Många säger när de släpper en ny skiva att detta är det bästa som vi gjort. Känner ni så också med denna?
Jag känner aldrig så för någon skiva och det spelar ingen roll om det är Wig Wam, Ammunition eller en soloplatta. Man har skapat något och levt så nära en skiva under en lång period. Det har varit saker som man har inte varit riktigt nöjd med som man har velat ändra. Sen är den här skivan precis klar så man känner fortfarande lukten och smaken av den i rummet.
Nu när jag fått lite distans till Never say die så den kan jag njuta av mer idag och höra på den hur ett fans synvinkel.
Självklart är vi jättenöjda med sina plattan, men det är lite för tidigt att säga hur den står sig mot de andra.
Händer det att ni lyssnar på era äldre låter för att få inspiration till att skriva nya låtar?
Det gör vi inte men nu kan jag höra på ”Never say die” och uppskatta den samt kanske höra skillnaden på den nya och den tidigare. Annars är jag ganska trött på att höra mig själv sjunga.
Jag tycker ni har utvecklat ert sound på era tre senaste skivor. Ni har blivit lite mer tyngre och inte lika mycket glamrock som det var förut.
Skulle vilja säga att vi har blivit tyngre både här och där. Ha ha ha.
När vi återförenades så bestämde vi oss att vi inte skulle sätta oss i ett bås. Vi ville spela den musik som kändes naturligt för oss anno 2019. Vi började skriva låtar utan ha en särskild målsättning att låta som vi gjorde på till exempel ”Hard to be a rock’ n roller eller Wig Wamania. Vi började skriva och det blev liksom naturligt att det blev till det soundet som vi har idag. Det har nog med att göra med att det har varit en lång resa, där jag jobbat med Erik Mårtensson, Jorn Lande, John Norum, kört mina Queen-grejer samt rest runt och spelat lite tyngre grejer. Så det är nog ett resultat av den erfarenheten under den perioden när inte Wig Wam existerade.
Jag fick ju upp ögonen för er när ni uppträdde i Eurovision 2005. Man trodde nästan att du var frontman i Sweet med tanke på den dressen du hade på sig då.
Ha ha. Jag diggar ju Sweet. Det var ett av de första banden som jag började köpa plattor ifrån. Jag var ett stort Sweet-fan i slutet av 70-talet. Jag lyssnade även mycket på Kiss, Queen och Alice Cooper.
Var det mycket av den rocken för din del eller var du även inne på lite mer 80-tals heavymetal?
Jag diggade Ride the lightning med Metallica. Den tyckte jag var väldigt tuff. Jag gillade egentligen all slags musik men det första man hörde på ungdomsgårdarna var AC/DC och Maiden älskade jag. Även W.A.S.P var ju också jävligt tuffa.
Jag var medlem i en KISS-klubb som Anders Tegnér hade. Jag brukade ringa in till en telefonsvarare som läste upp nyheter och fick reda på att Ace Frehley producerade något band som hette W.A.S.P. och sen var jag fast.
Om jag får gå tillbaka lite till Eurovision. Hur var upplevelsen att vara med där för det är ju ett jätteevenemang?
Vi gav blanka fan i allt. Vi var med redan 2004 med Crazy things och på den tiden så bara vi skickade in en låt och vi hade ingen tanke på att vi skulle få komma med.
Men det vara positivt för oss. Vi fick 3 minuter prime-time på NRK, sålde helt plötsligt en massa skivor och fick en fet turné på köpet så vi klagade inte. På den tiden var Eurovision lite på nedåtgående. Det var inte så mycket nytt som kom fram. Det tyckte väl att vi drog in lite Rock N Roll feeling över det hela, så vi fick faktiskt frågan om vi vill vara med året efter, men då tackade vi faktiskt nej. Det var liksom ”Been there, done that”. Men så fick vi beskedet att vi skulle få välja vilken låt vi ville och ha bestämma helt själva hur scenshowen skulle se ut så tackade vi ja.
Men när vi väl var med så tog vi inte det särskilt seriöst. Vi satt och drack öl i omklädningsrummet och hade det bara jävligt gott.
Skulle ni ställa upp igen om ni fick frågan?
Jag har blivit tillfrågad flera gånger men tackat nej. Jag var med 2017 med Ammunition och kom på andra plats i den norska finalen. Sen har jag varit med som låtskrivare tillsammans med Jorn för några år sedan, men nu jag känner mig klar med det hela.
Men Eurovision är självklart ett fantastiskt sätt att nå ut till en ny publik.
Jag håller med dig. Det var ju så jag fick upp ögonen för er och när ni släppte Melanie C covern ”I turn to you”
Det var resultatet av en session som vi hade med producenten Ole Evenrude. Han tyckte att innan vi började spelade in ”667 The nighbour of the beast” så kan vi inte släppa våra egna låtar först, för den typen av rock var död vid den tidpunkten. Så vi spelade in fem eller sex låtar från olika girl och boybands med olika arrangemang. Bland annat så spelade vi in ”I want it that way” och ”Oups, i did it again” men det var bara I turn to you som kom med. Resten skrotade vi.
Du är ju verkligen en mångsysslare. Du spelar i Wig Wam. Du har satt upp din Queen-hyllning, varit programledare I TV, vunnit norska körslaget och gjort sologrejer. Hur tusan hinner du med allt?
Det har varit kul och jag levt på musiken fullt ut i 25 år nu. Men ska du kunna göra det så måste man göra succé med de grejerna som man håller på med. Det är mycket jobb men extremt roligt.
Du har ju gjort stort succé med The show must go on del ett och två.
Ja och vi har även gjort en symphonic, en julversion och även en 10-års jubileumsturné på The show must go on. Och nu ska vi göra en arenagrej på det hela och det blir en ”one night only” så det är spännande.
Jag antar att Freddie Mercury var en stor förebild för dig.
Absolut var han det. Men först var det faktiskt Elvis Presley som var en stor förebild för mig.
Det var en period då jag faktiskt var på väg att ge upp att få en egen karriär, för jag tyckte att jag var för gammal. Jag började att producera diverse hyllningskonserter. Bland annat så gjorde jag en hyllning till The Eagles med Jorn Lande. Sen var det tänkt att jag skulle göra en Queen-hyllning med Jan Groth (1946 – 2014) från Aunt Mary. Han var då en av Norges största rockstjärnor på den tiden. Men så kom Wig Wam in i bilden och då räckte inte tiden till. Men 2017 så bestämde vi i Wig Wam att vi skulle ta en paus på obestämd tid, så funderade jag vad tusan jag skulle göra nu. Så det blev en perfekt taiming att ta upp idén igen om Queen-showen. Vi satte upp den i Fredikstad och tanken var från början, att vi skulle köra två till tre helger enbart som en kul grej. Men vi sålde så jäkla mycket biljetter så helt plötsligt hade vi kört showen i över ett år. Vi spelade på de största teatrarna i Norge och sålde biljetter som aldrig förr. Det var en sjukt rolig upplevelse.
Sen på senare tid har du varit med och sjungit på John Norums nya soloplatta. Hur gick det till?
Det kom faktiskt till tack vare Queen-hyllningen. Vi skulle sätta upp The show must go on på Trädgårn i Göteborg och då tänkte vi tanken att ha en svensk gästartist. Jag kom på tanken att kan vi inte fråga John Norum om inte han kan komma ner och göra några solon. Jag har varit ett stort Europé fan sen 1984. Jag reste runt i folkparkerna och såg dem när de turnerade på Wings of tomorrow. Vi blev goda vänner så på den vägen är det. Vi skulle ha spelat tillsammans på en festival i Stockholm men det blev tyvärr inställt eftersom bokningsbolaget TADC gick i konkurs.
Blir det något mer med Ammunition?
Det blir säkert något mer någon gång. Erik är ju fullt upptagen med Eclipse och jag med Wig Wam så det är svårt att få tiden att klaffa för alla.
Jag kommer nog i framtiden ge ut något som soloartist som blir som Ammunition. Jag är ganska klar med att göra singer/songwriter grejen. Det gjorde jag förut, för att göra något annat än det som jag gör i mina band. Så jag kommer väl släppa något liknande som Ammunition men under eget namn.
Du har även släppt lite akustiska grejer under eget namn.
Ja. Det var lite melankoliska grejer. Det blir lätt så när man skriver en massa grejer, så finns det låtar som man gärna vill dela med sig av både låt och textmässigt. Speciellt när man har ett hårdrocksband vid sidan av så vill man pröva lite nya grejer och slippa gå i samma fotspår hela tiden.
Jag gillade faktiskt den versionen av Shallow som du gjorde med Carina Dahl med norsk text.
Tack. Den blev en riktigt stor hit i Norge.
Det kan man säga. Den har över 4.5 miljoner spelningar på Spotify och på en Youtubekanal hade den över 1.1 miljoner visningar och kommentarer från hela världen. Hur känns det?
Det är helt sjukt. Den blev utlagt som video på Facebook av killen som tog initiativ till att översätta texten till norska. Han gav bara ut videon på sin privata Facebook. Jag och Carina skulle gjort några grejer men coronan kom i vägen så vi hade gett upp projektet egentligen. Videon var egentligen inte färdig men vi gav ut den ändå för att vara hyggliga och för vi var stolta över resultatet. Han släppte den på sin privata Facebook och efter någon timme så ringer han och säger att den har 150 000 visningar. Den blev det 350 000 och morgonen därpå hade den setts av över 1 miljon så det är helt sjukt.
Hur ser Wig Wams turnéplaner ut? Ni ska spela på Sweden rock bland annat i sommar.
Vi ska ut på en klubbturné i Norge innan vi drar över till USA och kör där. Vi har nu äntligen fått visum efter en jävligt lång process. Vi reser runt 12 april och sen avslutar vi den turnén med Monsters of Rock cruise. Sen blir det lite festivaler och lite andra grejer.
Några fler Sverige-spelningar förutom Sweden Rock inbokade?
Inget som vi kan avslöja just nu men vi vill spela mer i Sverige. Det blir säkert i Stockholm och Göteborg och kanske något mer ställe.
Om du skulle få sätta ihop ett allstar band. Du får ta med vilka musiker du vill. Döda som levande. Vilka skulle du ha med då?
Svåraste frågan… Hmmm…Det får bli Eddie Van Halen på gitarr, Malcom Young på kompgitarr, Cozy Powell på trummor, John Lord på orgel, Billy Sheehan på bas, Freddie Mercury på sång, och mig på kör och tamburin. Ha ha Vilket band!!! Jag skulle också kunnat vara en roadie åt det där bandet 😉
Text: Ulf Romedahl
