På fredag släpper det svenska metal-bandet Manimal sitt fjärde album Armageddon. Undertecknad var lyrisk och gav albumet full pott. Läs recensionen här https://rockbloggen.se/recension/skivrecension-manimal-armageddon/
Jag ringde upp bandets frontman Samuel Nyman i tron att detta blir en standard intervju på ca 30-40 min. Men när vi till slut tvingades avsluta vårt samtal hade det nästan gått två timmar.
I intervjun berättar Samuel om bandet, varför dom enbart har släppt fyra skivor på 20 år, vad han snott rakt från Rob Halford och en massa annat.
Trevlig läsning
Jag tillhör en av dem som upptäckte er först i år när Forged in metal dök upp i mitt flöde på Youtube eller om det var Spotify. Så för den som fortfarande inte har hört talas om er; berätta vilka Manimal är?
Vi firar faktiskt 20 år som band i år, så jag och Henke har hängt ihop sedan 2001. Jag hängde på Henke och hans kompisar för de hade sin replokal i samma korridor som mig och min kompis. Jag och min kompis höll på med en trubadursliknande grej på den tiden, men innerst inne har jag alltid haft en dröm att få sjunga metal för jag har alltid lyssnat mycket på hårdrock och sjungit hårdrock för mig själv i duschen. Så när Henke, som på den tiden spelade ihop med bröderna Pether och Richard Mentzer (som spelar trummor och bas på första Manimalskivan), frågade mig om jag ville komma in i deras replokal och jamma lite eftersom de saknade sångare var jag inte sen att tacka ja. Vi körde lite olika covers på Helloween, Dream Theater och Queensrÿche plus lite egna låtar som de ville testköra. Vi tyckte att det fungerade bra så vi bestämde oss för att köra vidare.
Vi är fyra killar som gillar att göra musik som vi själva gillar att lyssna på. Vi kommer nog aldrig att lyssna på vilka trender som gäller nu eller vad folk vill höra. Jag hoppas att det ska höras genom musiken att ”de här killarna gillar det de håller på med”. Det ska höras i leveransen av låtarna och framför allt så tänker jag också att när vi spelar live så ska man tycka att ”det här jävligt bra”. Vi strävar efter att det ska vara samma känsla att spela sina egna låtar som när vi stod i replokalen och lirade covers och tyckte att ”detta är jävligt bra låtar”.
Så vi har hängt med ett tag. Att vi enbart släppt fyra skivor på 20 år vilket kanske inte är ett lysande facit, men det hänger ihop med att vi aldrig kommer att ge ut någonting som vi inte är 100 procent nöjda med och det gäller både musik och videos. Där har du anledningen till att vi har släppt så lite på 20 år – för vi har helt enkelt hållit på grejerna tills vi känner att nu har vi fått ihop låtar till ett helt album som vi känner oss nöjda med och kan stå för.
Hur skulle du beskriva er musik?
Vi spretar lite åt olika håll. Vårt skivbolag har satt stämpeln ”Power metal” på vår musik, vilket vi inte riktigt har känts oss bekväma med, för vi tycker att vi är så mycket mer än så. Power metal för mig är band som Stratovarius och Dragonland. Nu står det förvisso heavy metal/power metal i beskrivningen om oss, vilket känns bättre. Jag skulle vilja säga att vi spelar riff och rytm baserad metal med high pitch sång. Vi strävar efter att när man lyssnar på ett album med Manimal så ska man inte ha långtråkigt och tycka att ”den här låten har jag hört innan”. Istället för att lyssnaren ska känna att ”det här låter ju precis som låt nummer ett på skivan”, så ska det ska vara en variation av rytmer, tempo och känsla. Det som binder ihop det ska vara soundet; det ska kännas som en enhet – det ska kännas som Manimal. Samtidigt så vill vi att det ska kännas som att varje låt är sin egen och kan stå på egna ben, så allt inte bara går i ett och skivan bara känns som en lång transportsträcka.
Med tanke på de få antalet släpp. Kan man kalla er för perfektionister?
Absolut. Vårt skivbolag slet sitt hår mellan första och andra skivan när det tog alldeles för många år mellan dem. Rent affärsmässigt och kommersiellt så är det inte kanske inte det bästa sättet att jobba på det sättet, men eftersom musiken inte är vårt huvudsakliga levebröd så tycker vi att vi kan kosta på oss att ta lite extra tid på oss och släppa något som vi känner att ”detta är bra”. Vi vill känna att vi har ”only killers, no fillers” när vi släpper något och det gäller samma sak när vi släpper videos. Det ska inte kännas som att det är lågbudget fast det är det egentligen, vilket genomsyrar det mesta av vad vi gör. Vi strävar efter perfektion och vi gör musik som vi själva gillar att lyssna på. Om vi får kritik så handlar det oftast om att det vi gör inte är så originellt, men jag känner att den kritiken inte kommer att ändra vårt sätt att göra musik för vi gör musik som vi själva gillar att lyssna på och om det råkar låta som banden som vi lyssnar på så får det vara så. Det har aldrig varit något självändamål från vår sida att vara nyskapande för vi gör detta för att vi tycker detta är kul. En grej som jag aldrig har fattat är att till exempel Bod Dylan, som efter att ha spelat in en skiva, aldrig lyssnar på låtarna igen. Jag vet inte hur många gånger som jag själv har lyssnat på låtarna som vi har gjort. Dels naturligtvis under inspelningarna, men även nu under sommaren när jag till exempel har klippt gräset, så har jag lyssnat på vår egna skiva och tyckt att ”detta är jävligt bra”.
Jag tycker att av de låtarna som inte har släppts som singel så är Evil soul den bästa. Vad säger du?
Det är några som intervjuat mig som tycker Evil soul är en av de bättre. Det är det som är roligt också att det är så utspritt, men det finns en tanke bakom det för vi vill inte smalna av oss allt för mycket och köra det racet som till exempel Motörhead gör. Motörhead låter som Motörhead – både på gott och ont – för man visste alltid vad man fick, både när de släppte skiva och när de spelade live. Men vi har väl mer strävat efter att få en mer varierad repertoar. Nackdelen med det är att det spretar lite mer åt olika håll och att det inte finns en tydlig linje. Fördelen att köra det på det sättet som vi kör på är att om du frågar 10 personer så kan du få 10 olika svar på vilken låt som är deras favoritlåt på skivan. Kort sagt; några har uttryckt att de tycker att Evil soul är en av de bättre låtarna, medan lika många andra har tyckt att andra spår på skivan är bättre – så det finns en låt för alla skulle jag vilja säga. Det finns förvisso ingen ballad på skivan, så den som tycker att allt är för hårt kommer förmodligen bli besviken, men övriga kommer nog hitta något på skivan som de kommer att gilla.
Har ni någonsin övervägt att skriva en ballad?
Det närmaste vi kom var när vi gjorde ”The Journey” från Trapped in the shadows-plattan, då vi gästades av Udo DIrkschneider. Det är inte så att vi har undvikit att skriva ballader, men vår gitarrist Henke som är hjärnan bakom många av våra låtar är inte mycket för ballader själv, så det är väl egentligen det som är anledningen till att vi inte har fler ballader i vår repertoar.
Eftersom jag själv har lyssnat på mycket singer/songwriter periodvis så hade jag kanske tyckt att det skulle vara kul att ha med en riktigt bra ballad och där delar jag Henkes åsikt att det inte ska vara något smörigt, utan det ska i så fall vara något melankoliskt för att det ska passa in på oss.
En grej där våra meningar går lite isär däremot är att inför releasen så föreslog jag att vi skulle repa in ett par låtar akustiskt. Jag och vår bassist Kenny tycker att det vore en kul grej att pröva, men Henke och vår trummis André tyckte att metal ska framföras med fullt spätt, så de höll inte med mig och Kenny. Queensrÿche, som är ett av mina favoritband, har bland annat gjort en MTV unplugged spelning och som ett gammal fan så tyckte jag att det var inspirerande att höra sina favoritlåtar i helt ny akustisk tappning. Det blir en helt annan grej än att höra låtarna i original, vilket nödvändigtvis inte behöver låta vare sig bättre eller sämre för det, men där går tyvärr våra meningar isär så det blev inget av det.
När vi ändå är inne på Queensrÿche så har ju ni jämförts med bland annat dem och Judas Priest när man läser pressreleasen. När jag lyssnar på skivan så tycker jag mer att ni påminner Primal Fear än Queensrÿche. Håller du med?
Det gör jag. Jag tycker dessa influenser och referenserna har suddats ut med åren. Vi hade lite mer progressiva inslag på första, och till viss del på andra, plattan också. Men det har nog att göra med vad jag och Henke, som skriver merparten av musiken, lyssnar på för stunden. Vi har ju båda två lyssnat mycket på Queensrÿche förr i tiden, men kanske inte så mycket de senaste åren och då blir det naturligt att det inte blir så mycket av den influensen som går igenom på våra egna låtar. Sen har jag som sångare jämförts ganska mycket med Geoff Tate, men jag har svårt att höra sådant själv eftersom jag hör min egen röst hela tiden. Men säger folk att det finns kopplingar där så kanske det är så? Jag håller ändå som sagt helt mig dig om att det låter mer som Judas Priest och Primal Fear än Queensrÿche.
Jag tycker att din röst påminner mer om en tidig Rob Halford och en viss touch av Tim ”Ripper” Owens. Vad tycker du om det?
Det tar jag som en komplimang för båda dessa herrar är två är fantastiska sångare. Rent tekniskt är väl Ripper Owens en lite bättre sångare än Halford, men jag identifierar mig mer med Rob, som kanske mer sjunger på ren vilja än teknik. Halford har en ton i sin röst som man föds med – den kan man inte öva sig till. Sen att han kanske inte löser alla high pitch-bitarna som han gjorde förr, men allt annat gör han med bravur och han har fortfarande den där nerven kvar i rösten som gör honom unik.
På Forge in metal och Chains of fury betonar du bokstaven R väldigt hårt när du sjunger. Vart kommer det ifrån?
Det är en klassik Rob Halford grej som låter jävligt elakt när han gör det, så det är stulet rätt av från honom och det var fullt medvetet.
Var skivan planerad eller var det pandemin som gjorde att ni fick lite mer tid över?
För vår del kom pandemin ganska lägligt, för vi hade en planerad spelning i december 2019 på Sabaton cruisen. Sen hade vi egentligen bara två spelningar inbokade efter det. Dels på Karmoygeddon i Norge och sedan på Bang your head i Tyskland. Efter det så hade vi inte så mycket mer bokat, så tanken var att vi då skulle börja jobba på nytt album. Redan 2019 hade Henke börjat fila på olika saker och hade ganska många idéer och riff som vi började plocka fram under 2020 för vi insåg att ”här blir det inte mycket gjort”, så istället för turnerande så la vi full fokus på att göra en ny skiva. Vi plockade fram alla dessa idéer, började titta på det och sen tog vi resten av det året på oss att få ihop saker och ting. ”Forged in metal” och ”The inevitable end” skrevs och gjordes helt klart under slutet av 2020 för tanken var att släppa dessa låtar som singlar i ett tidigt skede för att glappet mellan skivorna inte skulle kännas för långt. Sen blev det en ganska onödigt utdragen process när vinylen blev försenad så vi tog beslutet av skjuta på hela releasen i två månader. För att kompensera lite så valde vi att släppa ytterligare en singel. Vi har alltså redan släppt hälften av skivan som singlar vilket egentligen inte meningen från början.
Så pandemin har egentligen inte ställt till det för oss förrän nu när vi egentligen skulle ha varit ute med Rage och Bonded på Europaturné, men delar av turnén blev inställd. Rage kommer visserligen göra några spelningar, men vi kände att vi inte vågar lita på att det kommer folk och detta är en så pass stor investering för oss att åka iväg med semesterdagar osv. så vi måste veta att det kommer folk för att vi ska tycka det är värt investeringen. Det enda sättet för oss att få igen den kostnaden är att sälja merchandise och kommer det inget folk så kommer vi inte sälja något så vi vågade inte chansa. Det skulle riskera att göra ett så stort minus i kassan att det i sin tur skulle påverka våra möjligheter att göra fler turnéer på den här skivan nästa år. Men det var jävligt trist att ta det beslutet för vi har ju längtat och sett fram emot i två år att komma ut på den här turnén.
Hade ni flera låtar att välja mellan till albumet?
Nej, vi har nästan alltid valt kvalitet före kvantitet när det gäller Manimal. Det är sällan vi har fler låtar inspelade än de som vi planerar att släppa på ett album. Det har hänt vid något enstaka tillfälle att vi har haft en låt som varit inspelad och klar, som vi sen har valt bort för den inte har varit tillräckligt bra eller att så den helt enkelt inte platsat på skivan. Men allt som oftast har det varit så att de låtar som vi valt att färdigställa helt och hållet är de låtar som kommit med på skivan. Det handlar om som sagt om perfektionen som vi pratade om förut. Har vi åtta låtar och känner att vi måste ha minst nio eller tio för att få ihop ett helt album, så tar vi gärna extra tid på oss tills vi känner att vi har tio bra låtar så vi inte känner att de sista låtarna blev fillers. Sen kan man fråga om det är rätt eller fel att jobba så. Frågar du vårt skivbolag så tycker de att det räcker gott att ha tre låtar som är bra och resten är ”ok”, medan vi tycker att vi vill ha 10 låtar som är bra och det är lite så vi alltid har jobbat. Det känns roligare då sen när man väl släpper plattan, för ska vi ändå lägga så mycket tid på att spela in grejerna så vill vi att det ska vara bra och att vi ska kunna stå för det.
Sen finns det ibland halvfärdiga idéer som vi väljer bort redan i ett tidigt stadium för vi tycker inte att det är tillräckligt bra för att lägga mer tid på dem. Tittar man i min och Henkes dropbox så finns det kanske 15 till 20 låtar som vi jobbar med inför ett album. Men fem till tio av dom kanske bara är ett riff, en vers, en refräng eller ibland både och men det har stannat där för i slutändan har det inte varit bra nog.
Är tio låtar er maxgräns gällande antalet låtar som ska finnas med på ett album?
Tio låtar är lagom gräns för ett fullängdsalbum och när vi känner att vi har fått ihop tio så kör vi. Vi har aldrig haft den lyxen att vi har haft fler låtar att välja och vraka emellan. Vi hade säkert kunnat klämma in två låtar till, men då hade vi riskerat att de två sista låtarna inte skulle vara lika bra som de andra tio. Skulle vi göra två låtar till så kanske det hade tagit några månader upp till ett halvår till för att få klart dessa låtar. Så därför har vi känt att det inte få gå mer än max två till tre år mellan plattorna för att man ska kunna hålla uppe ett momentum i det hela. Så när vi känner att vi har 10 låtar som vi tycker att ”detta är bra skit” så kör vi.
Om man ska jämföra så hade Udo 16 stycken låtar på hans senaste skiva Game over. Vad säger du om det?
Jag har all respekt för Udo som artist och hans livsverk, men där jag tycka att för att han ska kunna hålla igång den här cirkusen så måste han spela in skivor och turnera med ett visst intervall. När man lyssnar på skivan så kanske man tycker att två låtar var bra och resten har man hört förut. Men jag har samtidigt förståelse för hur han gjort. Om vi hade varit i samma sits, att detta hade varit vårt levebröd, så hade det varit viktigare att få ut grejer oavsett om vi hade haft tre bra låtar eller 10. Sen kanske man får till en fullträff; att man får till det och skriver 15 bra låtar, men oftast brukar det vara som så att det går mer på rutin senare i karriären.
Jag personligen tycker att Game over var riktigt bra.
Då kanske de nya medlemmarna har kommit in med lite ny energi i bandet – precis som Richie Faulkner gjorde med Judas Priest. Firepower var ju faktiskt det bästa som Priest hade släppt på många år och jag som är gammalt Priest-fan blev glatt överraskad. Om jag får lov att vara lite bitter så släppte vi samma år plattan Purgatorio och personligen tycker jag att, om man bryter ner skivan låt för låt, så hade vi fler starka låtar på den än vad Firepower hade, men bara för att det är Judas Priest och detta var första plattan som de hade släppt på flera år och som faktiskt var bra, så blev den höjd till skyarna. Jag tycker att vår skiva, i alla fall rent låtmaterialmässigt, var bättre. Men det är någonstans det livet man lever som en liten spelare i den stora världen; vi kommer till exempel aldrig vinna en grammis för vi är inget Judas Priest eller Hammerfall. Så det spelar ingen roll hur bra skivor vi än gör så kommer vi aldrig få det där utrymmet i rampljuset som vi förtjänar. För alla var helt tokiga i Judas Priest skiva och även jag tyckte att det var kul att dom hade fått till en såpas bra skiva efter alla dessa år, tyckte jag samtidigt att ”fan, hör inte folk att vår skiva är bättre?” Men man får någonstans acceptera att det är så att om någon av de gamla rävarna släpper något som folk tycker är bra så kommer det bli hajpat och hyllat och vi kommer ju aldrig få samma chans som dem. Så jag är nog lite bitter men jag förstår samtidigt att det är som det är.
Om jag har förstått det rätt så skriver Henrik musiken och ni texterna. Kan ni komma med inputs på musiken och vice versa?
Henke är vår musikaliska mastermind. Varje låt är ett embryo från honom men det kan skilja sig åt; ibland kan han komma med en helt färdig låt som jag testar, skriver en text till och sjunger in och ibland kan han komma med ett riff och jag kan komma med en melodi, men Henke skriver till största del musiken. I en del låtar så är det dock jag och Henke som har skrivit allt tillsammans. Sen har även André och Kenny sin fulla rätt att komma med input. De kan komma med förslag på hur basen och trummorna ska spelas och framföras på just den låten. Vi har en konstant dialog där alla får säga sitt. Vi är ett väldigt demokratiskt band, ibland kanske lite för demokratiskt, men vi har alltid haft det så och gillar ha det så där alla får säga sitt. Vi har till och med omröstningar om saker och ting. Samtidigt så tycker vi att Henke ska kunna lägga in sitt veto om han inte gillar någon idé, för det är oftast i grund och botten hans låtar. Han har lagt ner mest tid på att skapa musiken och då tycker vi att hans röst ska väga tyngst. Men vi har verkligen skapat detta tillsammans. Henke skriver musiken, Jag och André skriver texterna och sköter sociala medier. Sen så har vi Kenny som mixar och mastrar och filmar våra videos. Sen sköter jag även mycket av intervjuerna och har kontakt med skiv- och bokningsbolag och administrerar webshoppen. Alla tillför det man kan och vi är verkligen ett team som har gjort detta ihop.
Ni har ju en del allsångsvänliga texter och lite klyschor på skivan. Vad det medvetet?
Ja, det har varit ett lite mer genomgående tema den här gången. Jag har inte skämts för att använda väldigt många fler klyschor än vad jag har använt på tidigare skivor, det går ju hem hos publiken. Hade du frågat mig för 10-20 år sedan så hade jag inte skrivit en text med ”die, die, metal is our destiny” för det hade känts jävligt cheesy. Men någonstans har jag kommit till insikt vad det jag själv gillar när jag går på konserter. Jag går själv igång när jag är på konsert och får sträcka upp näven i luften och skrika die, die eller burn in hell. Sen får väl folk som inte är invigda skratta hur mycket de vill, men vi som gillar det här går ju igång på det. Sen tycker vi att det är kul när publiken interagerar. Vi har haft ganska få låtar där vi har bjudit in publiken till att interagera, men vid dessa tillfällen har vi bara tyckt att det varit kul när folk har deltagit i showen. Så vi har tänkt att varför inte bjuda in till fler integrationer med publiken? Man kommer ibland till länder där engelskan är lite risig men Burn in hell kan ju till och med en ryss sjunga med i fast engelska-kunskaperna är lite si och så i Ryssland.
Jag tycker att texterna på skivan känns ganska mörka. Är det spåren av pandemin som har återspeglats i ert sätt att skriva texter till den här skivan?
Nja, det har inte direkt med pandemin att göra utan Henke levererar låtar till mig och jag försöker då känna in känslan i låten. Jag får en känsla om hur jag vill framföra låten och oftast bjuder det inte in till att sjunga om till exempel kärlek och blommor eller liknande. Jag känner oftast att det gärna får handla om något tungt eller mörkt och jag faller oftast tillbaka i detta. Det är mycket texter om psykisk ohälsa och på denna skiva har det varit jordens undergång och jag har även flikat in en del kängor mot religioner. Överlag så har våra skivor ett genomgående tema med ganska mörka texter så det har inte direkt med pandemin att göra utan att låtarna är ganska melankoliska in sin ton och det bjuder in att skriva en text som passar till det för att musik och text ska gå hand i hand med varandra. Det hade blivit ganska schizofrent att skriva om något glatt och lyckligt när musiken är allt annat än det.
Finns det något i dina texter som du skulle vilja skriva om men låter bli?
Det här kan tyckas fegt men, jag drar mig för att skriva om något politiskt och religiösa ämnen för jag vill ogärna trampa någon på tårna. Vi är ju inget politiskt band utan vi vill underhålla och spela metal. Jag sjunger hellre om drakar och demoner än om politik och religioner. Men jag har inte kunnat låta bli att vidröra ämnen som religiös extremism och terrorism eftersom det har varit på mycket på agendan den senaste tiden. Jag är inte direkt politiskt aktiv; jag har såklart en åsikt som alla andra men jag slår mig inte blodig för att övertyga alla andra om min egen åsikt. Sen får folk tycka vad de vill och jag kan tycka att de har fel men det är helt ok med mig.
Jag får ibland e-post från framför allt amerikaner som tycker att ”detta är bra, men jag måste få veta som kristen amerikan om jag kan lyssna på det här? Får jag lyssna på detta för Jesus?”. Då får jag förklara för dem vad texten handlar om för att de ska tycka att texten är ok. Jag vill förstås att vi ska vara ett band att lyssna på för dessa personer också, så även om jag inte är troende och inte delar deras världsuppfattning, tycker jag ändå att vi ska kunna enas runt vår musik. Jag vill inte ta ställning och tala om vad om vad man ska tycka och tänka som typ Rage against the machine eller System of a down gör för det är inte vår grej. Vi vill att alla som gillar vår musik ska kunna lyssna på oss utan att ta ställning åt något håll.
Jag älskar ju Evil soul och nu när vi ändå snuddar vid ämnet så undrar jag vad den texten handlar om?
Där kommer den psykiska ohälsan in igen. Det är ju ett rykande aktuellt ämne för aldrig har det varit så mycket folk runt om i världen som mår så psykiskt dåligt. Vårt sätt att leva driver folk till detta och alla känner förmodligen någon som mår dåligt; som har gått in i väggen, haft en depression eller mår så dåligt så man inte kan fungera. Det är väl därför jag har greppat efter det ämnet – för det passar musiken någonstans. Det är ett mörker som vilar konstant över oss och Evil soul behandlar just detta. Det finns en ondska som bor inom oss men de flesta av oss kan hantera det. Det finns de som inte klarar av det och det är dessa personer som vi får läsa om i tidningarna. Sen hoppas jag någonstans att vi kan sprida glädje någonstans genom musiken även om texterna är mörka. Den här glädjen när man hör något bra ska någonstans väga över till det positiva för jag och Henke är överens om att texten alltid kommer i andra hand. En bra text till en bra låt gör naturligtvis att det blir bättre, men det viktigaste är melodierna. Texten är inte oviktig men det har alltid varit sekundärt för vi tycker det är viktigare att ha en bra melodi, bra riff, bra rytm och att det låter bra när jag sjunger låten.
Vad tycker du är den största skillnaden är på den här skivan och era tidigare album?
Jag tycker att vi har blivit bättre på alla fronter. Jag lyssnade på vår första skiva och där kan produktionen absolut diskuteras men den gjordes utifrån vad vi hade för budget och möjligheter där och då. Jag tycker att vi har blivit bättre och bättre för varje skiva och jag tycker att den här skivan är vår bästa hittills. Vi har sagt det själva att händer det inte någonting nu så vore det konstigt för då skulle folket inte fatta hur bra detta faktiskt är. Vi har haft en linjär kurva som har gått uppåt de senaste åren med mer spelningar, delningar, recensioner och intervjuer så vi ska inte klaga. Sen finns folk som tycker att vi är en Judas Priest eller en Primal Fear-kopia eller att vi inte är så originella. Men samtidigt så är dessa band på väg ut. Jag menar; hur länge orkar Judas Priest hålla på och Mat Sinner i Primal Fear är ju sjuk. Det kan ta slut närsomhelst och då måste det finnas band som kan fylla på. Där ser vi oss själva som ett band som kan föra fanan vidare och det finns en kommersiell potential i vår musik som är oprövad. Hade fler fått upp ögonen för oss så tror jag att det är många som skulle uppskatta det vi gör. Vi ligger på ett ganska litet skivbolag som inte har de ekonomiska möjligheterna att ta för stora risker utan de satsas mer på de säkra korten som de vet säljer. Men vi känner att folk har fått upp ögonen mer för oss med tanke på att vi fått en hel del lyssningar på Spotify och visningar på Youtube, med mycket likes som är det som betyder något idag så det är det vi hoppas på ska ta oss till nästa nivå.
I ”Path to the unknown” så flirtar ni lite med In Flames och så har vi din rap naturligtvis. Berätta om det?
Det har jag nog inte tänkt på men många gånger så snappar man upp några grejer här och där och så gör man en egen grej på det. Sen har det hänt att man lånat och stulit grejer från andra utan att ens vara medveten om det, men säger du att de finns där så är det så.
Rapen var rätt kul för jag trodde aldrig att Henke skulle köpa det, för vi hade nästan gjort klart låten. Dock kände vi att vi måste ha ett parti som bryter av med någonting för nu hade vi haft två verser och två refränger. Jag hade ju allt inspelat så jag började loopa något trumkomp och gitarriff och så hörde jag den där rapen i mitt huvud. Den var typ åt Raised Fist-hållet och inte någon amerikansk rap. Jag vet att Henke är väldigt traditionell för han gillar ju sitt Judas Priest så jag trodde aldrig att han skulle köpa det. Men jag kände att jag måste få till detta så jag själv skulle bli nöjd, så jag gjorde en inspelning och skickade över den till honom och han tyckte att det lät ganska coolt. Det är inte typiskt Manimal liksom för vi hade aldrig gjort det innan men vem säger att vi inte kan göra något som vi aldrig gjort förut? Jag är jävligt glad att jag fick igenom detta för jag tyckte att det lät jävligt bra, lät lite annorlunda och stack ut från det vi gjort tidigare.
Allt du behöver göra nu är väl att kidnappa någon eller råna en närbutik så har ni er plats på P3 Guld galan redan bokad och klar.
Haha. Vi ska faktiskt skicka in skivan till Grammis men det känns som att vi aldrig kommer få en statyett. Det är bara att titta på vilka som har släppt skivor i år så vet man vilka som kommer att bli nominerade. Har In Flames, Sabaton eller Hammerfall släppt något så kommer dom bli nominerade. Att ett band som Manimal, som inte är nyskapande på något sätt, skulle bli nominerade är inte särskilt troligt hur bra vi än är. Vi kommer såklart att anmäla oss ändå för annars kan vi ju inte vinna, men jag har inga förhoppningar. Men om man gör som du sa så kanske man premieras på Sveriges radio eller SVT?
Hur ser er kontakt med fansen ut?
Vi har försökt att bygga relationer likt Erik Mårtensson i Eclipse eller som Sabaton gjorde innan de blev så stora som de är nu om vi ska ta ett par exempel. Erik är en extremt trevlig och jordnära kille eller en go gubbe som vi säger här nere i Göteborg. Efter giget så ska jag som har minst att rodda av i princip gå ner från scen och direkt till det stället där vi säljer vår merchandise. Jag står där, träffar folk och signerar tills de andra ansluter. Det är superviktigt för oss att få den kontakten och jag vet att folk uppskattar det också. Jag tror det är såhär Sabaton och Eclipse har byggt sina karriärer; vart man än åker i Europa så pratar alla fans om killarna i dessa två band som om de vore deras vänner. Vi har ju allt och vinna på att träffa folk och gemene man älskar att ta kort tillsammans med fyra sminkade hårdrockare med läskiga linser som samtidigt är jävligt trevliga. Jag gissar att det är den taktiken Erik också har kört – att han helt enkelt visar att han är en go gubbe. För honom är det ännu viktigare som ändå lever på sina band och låtskrivande. Det blir liksom en form av kundkontakt och vi vill också jobba så fast vi kanske inte behöver göra det på samma sätt, men vi vill ju att folk ska uppskatta oss som trevliga killar som tar sig tid. Det kostar ju så lite att göra det och man får så mycket tillbaka av att lägga den tiden på att umgås med fansen.
Jag läste i GP att Henke tvingar med er till olika historiska platser när ni är ute på turnéer. Vilken är den häftigaste platsen ni varit på och har den gett er någon inspiration till någon låttext?
En favorit är ju skelettkyrkan i Kutná Hora som ligger i Tjeckien. Det skulle ju aldrig gå att göra en sådan grej i det här landet; att bygga konstverk av döskallar och människoben. Men likt förbannat så är det fascinerande och makabert. Det är lite som att alla känslorna kommer på en och samma gång som Per Gessle en gång sa. Sen har vi varit i ett antal kyrkor för dels är de oftast gratis att besöka och dels så är det väldigt pampiga byggnader, men som sagt så är Kutná Hora absolut en high-light än så länge. Men någon inspiration till någon låttext har det inte blivit.
Om du ska utse tidernas bästa heavy metal låt. Vilken blir det?
Fan vad svårt. Jag borde plocka någon från Painkiller-plattan, men jag håller ”Images and words” med Dream Theater väldigt högt för jag har en emotionell koppling till den. Eller så borde jag plocka någon från ”Rage for order” eller ”Operation mindcrime” med Queensrych för där har vi fyra av fem i topp i min bok. Painkiller-plattan är så jävla bra rent genomgående – till och med solona är njutbara. Det är inte bara en transportsträcka liksom och jag vet att det är även så Henke jobbar hårt med sina solon. Om ett solo känns som en transportsträcka så kan vi lika gärna stryka det för en låt måste inte innehålla ett solo för sakens skull utan det ska fylla en funktion. Det ska vara som att lyssna på en refräng eller en vers och dessutom vara en melodi som håller. Och så känner jag med Painkiller. Men om jag absolut måste välja en låt så får det blir Night Crawler. Sen egentligen kanske jag skulle säga Painkiller men det är bara för att den är lite uttjatad. Jag brukar säga till mina kollegor att den låten som håller för att spelas på radiostationernas A-listor gång på gång har inte skrivits än. Det finns jättemånga låtar som jag tycker är jättebra första gången jag hör den men när man hör den för 110:e gången så är det inte lika bra. Egentligen är Painkiller den bästa låten på skivan. Problemet är att jag har hört den så många gånger så jag har nästan har tröttnat på den men den är jävligt bra.
Slutligen så undrar jag hur era turnéplaner ser ut. Ni har än så länge två spelningar inbokade enligt er hemsida. Har ni något mer på gång? Blir det till exempel några spelningar i Sverige?
Det har vi faktiskt. I brist på annat så kommer vi spela på Kungsbacka teater den 18 mars 2022. Och det är mest för att det inte blev någon turné i december så då kände vi att vi måste göra något med tanke på att vi släpper ny skiva. Vi kommer slå på stort och har bland annat hyrt in samma eldkonstnär som vi hade på videon till ”Burn in hell”. Det kommer bli ett coolt scenbygge och vi kommer gå all in på detta. Sen i sommar spelar vi på Karmoygeddon i Norge, Bang your head och Midsummer music festival som båda går i Tyskland samt en festival i Tjeckien. Om det inte blir något mer efter det så är tanken att vi ska ut på vår första headline-turné nästa höst. Det är inga gig i Sverige inbokat där och då men det blir några spelningar i Europa där vi ska göra en turné under eget namn och se hur det funkar. Att vi inte spelar så mycket i Sverige har aldrig varit något medvetet val från vår sida; de turnéer som vi har hakat på som förband har inte passerat Sverige och vi har inte fått några förfrågningar de senaste åren heller. Sweden Rock kan inte ignorera oss för evigt, men än så länge gör de det. Det är mer tacksamt när man spelar som vi har gjort som förband runt om i Europa för till skillnad från här i Sverige så är det i princip fullsatt hela kvällen. Jag kan till och med gå tillbaka till mig själv för om jag har köpt en biljett till en konsert så brukar jag strunta i förbandet men så funkar det inte runt i Europa. Har man köpt en biljett för att se tre band så ser man alla tre, så det är riktigt kul.
Här tog mitt och Samuels långa samtal slut.
Manimal är
Samuel Nyman: Sång
Henrik Stenroos: Gitarr
Kenny Boufadene: Bas
André Holmqvist: Trummor
Skivan Armageddon släpps nu på fredag den 3 december.
Text: Ulf Romedahl
