Han spelade i ett dansband i yngre tonåren och har blivit handplockad av Brian May och Roger Taylor till musikalen ”We Will Rock You”. Men det är som låtskrivare och gitarrist i Remedy som Roland ”Rolli” Forsman har siktet inställt mot de stora scenerna.
Tjena Rolli, hur är läget?
Tjena! Det är toppen, och jag vill börja med att tacka för den fina recensionen.
Det är vi som ska tacka för en jävligt bra platta. Men innan vi kommer dit tänkte jag att vi börjar med att gå tillbaka lite i tiden. Du är ju uppväxt i Österbotten, hur länge har du bott i Sverige?
Jag flyttade hit i december 2007 så det börjar bli ett gäng år nu. Men jag är uppväxt där och det är riktigt på vischan, en liten by ute i skogen. Det var ju innan internet, så musiken var ju väldigt begränsad. Man fick tillgång till det som familjen lyssnade på, men som tur var hade jag en bror och en syster som lyssnade på Survivor, Foreigner, Europe och hela den baletten. Det var de kassetterna som fanns och någon Yngwie Malmsteen-kassett hittade jag också, och då när jag hörde gitarren, det var liksom bara ”vad är det här? Det här måste jag göra!”
Du började spela gitarr när du var 11, och det var tack vare Mark Knopfler?
Ja, exakt! Det var i min brors bil, han hade en Volvo 142. Han hade en vad jag tyckte var den fetaste stereon någonsin med en massa knappar. Jag var fascinerad av knappar då, det var ju bara reglage annars. Men han hade en stereo med en massa knappar som jag satt om kvällarna och lyssnade på musik i. Och då plötsligt kom ”Money for Nothing” på en kassett. Jag minns att det bara lamslog hela livet då, jag tänkte vad är det här? Jag visste inte att det var en gitarr då, jag var så liten. Men jag tänkte att vad det än är så ska jag lära mig det, men sedan då så tog det några år. Min pappa kunde några gitarrackord, och även min farfar, som bodde på samma gård, kunde också några gitarrackord. Så de lärde mig det lilla de kunde. Sedan när jag var elva upptäckte jag att de hade en gitarrkurs i grannbyn, så jag stack dit och fick en liten guidning och lite styrfart på alltihop. Och då började jag plöja gitarr och hela tonåren så var jag bara hemma och spelade gitarr. När andra åkte moped och raggade tjejer så var jag hemma och övade gitarr. Så jag var en väldigt lugn tonåring.
Och det belönade sig till slut?
Absolut, de här 10 000 timmarna de snackar om ligger något i det. Det är ett hårt jobb som ger resultat förr eller senare.
Men du började lira i ett dansband när du var 14?
Ja, eller egentligen ett bluesband först av allt. Jag hade en barndomsvän, Dennis, som var så otroligt begåvad och han vann en massa talangtävlingar när han var 10-11 år. Han var så jäkla bra, ett riktigt underbarn. I Finland har man en ganska drillad skolgång, och jag sökte till konservatoriet när jag hade kommit igång gitarrspelandet och hade då förmånen att hamna i samma musikteorigrupp som Dennis. Han var ju en av oss unga då och ville starta ett bluesband, så vi startade ett band och gjorde något gig. Jag var basist på den tiden, han var mycket bättre på gitarr än mig så då hamnade man med basen. Men han gillade även dansbandsmusik, så vi sadlade om till det vilket var helt rätt. Och plötsligt när jag var 14-15 år hade vi 50-60 gig om året och mamma och pappa fick köra oss land och rike runt. Det var en jättebra skola. Man lärde sig rodda grejer, stå på scenen, ratta ljud, alltihop. Hur hela branschen funkar egentligen, det gjorde jag under tonåren. Sedan började jag plugga musik och då blev det jazz innan karriären mig till popmusiken.
Du är väl egentligen en popkille från början?
Ja, det var där jag hamnade på något vis, karriären tog mig dit med olika popartister här i Sverige. Och även musikaler har jag gjort en hel del av, ”Så som i himmelen” senast på Oscarsteatern. Jag blev som en frilansgitarrist, och det var där jag fastnade fram till att covid kom. Det är så konstigt det där, det blev ju katastrof och man förlorade alla jobb. Men när alla dörrar stängs är man tvungen att såga upp en ny. Det var så det hände med Remedy. Först gjorde jag ingenting, men efter ett tag tänkte jag att nu måste jag komma igång, det här håller inte. Då började jag skriva hårdrock. Som jag beskrev det så lades grunden för vad musik är för mig hemma i Kållby, där jag kommer från, när jag lyssnade på mina syskons kassetter. Det var Queen, Europe och Yngwie Malmsteen, det är det jag gillar. Sedan när jag förlorade lite av passionen till musik så tänkte jag att jag måste gå tillbaka till kärnan, det var ju rocken som fick mig att börja. Så gjorde jag det, och ganska snabbt kom jag igång och tyckte att det var roligt. Jag märkte också att jag kunde förstå musiken, att jag fattade språket. Så hårdrock föll sig naturligt trots att jag hade gjort allt möjligt annat under 20-25 år. Det blev väldigt naturligt för mig att ge mig in på den banan.
Men du har ändå lirat en del rockgitarr. Du var ju med i musikalen ”We Will Rock You”?
Ja, exakt, det var ju helt otroligt. Första CD:n jag köpte för egna pengar var när jag sparade mina godispengar och cyklade in till stan och köpte Queens ”Greatest Hits 2”. Freddie hade precis dött så Queen var väldigt mycket på tapeten. Och att sedan några år senare bli utvald av Brian May och Roger Taylor att spela gitarr i deras musikal. Bara vetskapen om att de har hört mig spela, sett mig på en tape och valt ut mig…
Det är helt otroligt!
Jag fick betalt för de där timmarna jag satt hemma under tonåren kan man säga. Bara vetskapen om det gav mig en väldigt stor energi och boost framåt. ”Rock of Ages” hoppade jag också in i också och vikade lite grann.
Varifrån fick ni namnet Remedy, som betyder botemedel?
Jo alltså, folk tycker att Remedy är ett för vanligt namn. Det må hända, men jag äger rättigheterna till det (skratt). Jag hade förlorat alla jobb och nästan lusten till musik, och kom igång med det igen tack vare Remedy. Och Robban då, vår vokalist, hade cancer i halsen när vi började vår resa. Det var precis i det här rummet där jag sitter som vi spelade in första demon, ”Living on the Edge”. Då var han så sjuk i cancer och gick igenom strålbehandling och cellgifter och hade ingen saliv överhuvudtaget. Så han hade en stor jäkla vattenflaska här på bordet och drack mellan varje mening Så det var tuffa tider, jag var arbetslös och han hade cancer. Så att det här var verkligen vårt ”remedy”, vi hittade glädjen i det här och det blev vårt botemedel. Men om namnet på bandet är ganska vanligt så har vi alltid unika titlar. Vi försöker alltid göra ett album som heter något som inget album döpts till tidigare, så vi kör det spåret istället.
Ni hade först tänkt att ha Joe Lynn Turner på sång, som Sören Kronqvist hade skrivit låtar åt?
Ja, när jag började skriva hårdrock hade jag ju inget skivkontrakt eller en tanke på att ha ett band. Jag bara gjorde det här för att komma igång med musiken. Just då letade Joe, som är en av mina husgudar, efter låtar till ”Belly of the Beast”-plattan. Och då visste jag att Sören Kronqvist och Daniel Palmqvist höll på att skriva musik till honom. Det var faktiskt så jag kom in på det här. Jag ringde Sören och sa att jag måste komma igång med gitarrspelet och frågade om jag kunde komma med och skriva lite? Och han sa visst, kom över så skriver vi tillsammans. Så att det var det som egentligen var. Men sedan blev det aldrig något med Joe, det tog tyvärr en evighet för oss att få låtarna klara och jag vet inte om han hade tagit med dem ändå. Men i alla fall, han var väldigt amerikanskt trevlig och artig och sa att det låter bra men att albumet är fullt. Men då hade vi ett gäng låtar och då hade Robban med sin cancer vrålat in dem här med den äran. Och så presenterade vi dem istället för S-Rock Music som är ett litet independentbolag norr om Stockholm. Han hörde då ”Living on the Edge”-demon över en kopp kaffe här hemma hos mig och sa direkt: ”pojkar, vill ni göra en platta?” Så gjorde vi den. Så det var startskottet, det var det som var gnistan. Sedan tog det ganska snabbt fart i en annan riktning.

Ja, debutplattan nådde väl topp tio på den svenska albumlistan?
Ja, det var helt sanslöst, och just nu är vi faktiskt tvåa (med senaste skivan) på både den fysiska och vinyllistan. Så det är jätteroligt och nu är det mer greppbart för mig. Nu vet ju till exempel du vilka vi är och folk har lite koll på oss och vi har ett promotion-team och ett maskineri nu. Det hade vi inte då. Jag trodde att mamma och pappa och kanske mina syskon skulle köpa plattan. Och sen så bara hände något. Vi släppte plattan den 16 december och den 17 december var min mailkorg full med förfrågningar om intervjuer och bloggar och allt möjligt. Jag vet inte vad som hände där men det gick bra. Vi hamnade då sjua på topplistan för fysisk försäljning.
Hur gick det till, det måste väl ha varit med hjälp av marknadsföring på något sätt?
Nej, det var inte det! Det är det som är så sjukt, jag kan inte förstå hur det gick till. Det måste vara hårdrocken. Det har jag märkt, i och med att jag har varit i både musikalvärlden och popvärlden, att där är en artist lite mer som tuggummi. Du har det för en stund och sedan spottar du ut det. Inom rocken har du en fantastisk publik, det är helt underbara och lojala människor vi träffar. När man får ett hårdrocksfan att gilla en så är det ju liksom ”for life”. Jag vet inte om de såg att det spred sig ganska snabbt i rätt forum. Du kanske har ett bättre svar än vad jag har, men det är min teori. Att någon kanske bara länkade ut eller någon spred det så att folk kunde ladda ner albumet. Jag har ingen aning men vi hade ingen promotion, vi bara släppte ett album. Jo, vi hade en annons i Sweden Rock Magazine, men den kom ju i maj så det var ett halvår senare och då hade vi redan sålt slut två gånger om.
Men ni släppte singlar innan?
Det gjorde vi, men vi bara släppte någon låt och så åkte det upp på Spotify bara. Nu vet man ju mycket mer om marknadsföring, men då var det bara happy-go-lucky. Men på något vis så gick det så jäkla bra som det kunde gå med tanke på omständigheterna. Ett litet independentbolag och vi hade noll fans. Så med tanke på det så gick det ju otroligt bra.
Ni spelar i en genre inom hårdrocken som är otroligt stor och populär i Sverige. Där har vi ju band som Eclipse, Heat och Degreed. Det är ett recept som funkar väldigt bra här?
Ja, och just de banden du nämner, det är ju så otroligt inspirerande för mig att se deras framgång och vägen de har plöjt upp globalt. Med hårt jobb och bra låtar och bra musik helt enkelt. Det är intressant, det här är väl lite off the record, men det är roligt när man har intervjuer i Polen och de frågar “how come you are in this very impopular style of melodic rock?” Det ligger rätt nära Sverige, de tycker att det är bra, men de kan inte förstå hur vi kunde välja den här stilen. Scandinavian melodic rock, liksom. Här i Sverige och Finland så är det helt gångbart, men i Polen så tycker de att det är helt crazy. De tycker att allt låter bra men att det är galet av oss.
Ja, där är det väl mycket dödsmetall som gäller?
Jag har ingen koll på Polen, men med det sagt så har vi nu kommit in på stora radiostationer även där.
Nya plattan då, ”Pleasure Beats the Pain”, är du nöjd med slutresultatet?
Ja, jag är jättenöjd. Bakom den här plattan ligger det inget annat än hårt arbete. Jag jobbade sex månader stenhårt med den. Jag tog till och med ledigt från jobbet bara för att satsa helhjärtat på det här, att skriva musik och prodda. Jag gick in i en bubbla som var Remedy 24-7. Vi fick också så bra bemötande från första plattan. Dels är man lite äldre nu och har lite mer självförtroende beträffande låtskriveriet, men första plattan är jättenöjd med, men den är inom ramen för vad man förväntar sig från ett melodiskt hårdrocksband. Så nu försökte jag vara lite djärvare. Vi har två av låtarna, till exempel ”Crying Heart” och ”Sin for Me” blinkar lite mot metal. Sedan har vi ”Angelina” och ”Bad Blood” som är lite klassisk AOR. Jag gillar ju som sagt Foreigner och Survivor och sånt, så det måste jag alltid ha med, annars blir det inget. Och så har vi då ”Caught by Death” som är min hommage till Dio kan man säga. Jag gillar den eran med line-upen han hade runt 1983. Och även Black Sabbath, ”Headless Cross” och de där grejerna.
Jag kom in just på det i skivrecensionen. Du nämner Dio, Yngwie och Black Sabbath, och ”Caught by Death” är lite Yngwies ”You Don’t Remember, I’ll Never Forget”, lite ”Last in Line” med Dio och just ”Headless Cross” med Black Sabbath.
Det är så roligt att du hittar de där grejerna, för det var de där jäkla plattorna som jag hade hemma. Jag får lite gåshud nu att du är så on point, det är inte alla som hör det där men lyssnar man på vår musik så är det ju de ingredienserna som är grunden för maträtten Remedy.
Men den är samtidigt det tyngsta och hårdast ni har gjort.
Ja, det var ett medvetet val. Det är som dag och natt, ljus och mörker. Jag ser melodierna som vårt ljus, det är ganska glatt och snällt. Och så behövs något mörker, så är ju livet också – heaven and hell, som Dio sjöng. Och pleasure och pain, du vet motpolerna, sött och salt. Så det är lite så jag tänker här med steget mot metal. Vi är väldigt snälla, eller jag är rättare sagt väldigt snäll i mitt låtskriveri med melodierna och så, då behöver man ha lite tyngd och lite tuffare gitarrer. Och det kan jag också göra med gitarren, så då blir det en bra kombination att vi tar ett steg lite i den riktningen men behåller ändå AOR-grunden. Samma grund, men att vi är lite djärvare beträffande låtskriveriet.
Precis, för plattan är väldigt bred. Man kan kanske känna lite spretighet på vissa håll, men det blir ändå en helhet som jag gillar väldigt mycket. Du nämnde även ”Angelina” som är raka motsatsen till ”Caught by Death”.
Ja, exakt.
Jag tänkte på att du har spelat i dansband. Den är ju väldigt dansbandsmässig i en väldigt positiv mening. Men alltså melodin, jag kan lätt tänka mig att ett dansband gör en cover på den. Den är perfekt uppbyggd som en dansbandslåt, den fäster.
Jag läste det i recensionen, det hade jag inte tänkt på. Men jag tänker att en bra låt ska hålla i vilken skepnad som helst. Det är mitt mål som låtskrivare, att jag ska kunna ta fram en akustisk gitarr och spela den. Ett dansband ska kunna spela den, ett metalband ska kunna göra en version, så är det. Säga vad man vill om Max Martin, men han är en jäkel på det där. Vem som helst kan oftast ta hans låtar och bara smack, det blev en Bon Jovi-låt, smack, det blev en Britney Spears-låt, smack, det blev en dansbandslåt. Det är den röda tråden att den ska kunna ta vilken skepnad som helst och ändå funka som låt, då har jag hittat rätt känner jag, och det är kul att du säger det.
Jag har en god vän, Chris Laney, om du känner till honom. Han har också sagt det, att en bra låt skulle kunna spelas i vilken genre som helst.
Jag känner till honom, och exakt så. Nu blir det ett litet sidospår här, men om man ser på popmusiken och framförallt EDM-musiken och sånt som kom här för några år sedan. Det är dåliga låtar med riktigt fräsiga proddar. De hade kanske en producent som fick det coola soundet och så, men det är som att polera bajs i min värld. Säg att strömmen går och du ger dem en akustisk gitarr, då blir det inte så bra (skratt). Men med vår musik så kommer det att funka.
Hur fungerar låtskrivarprocessen mellan dig och Sören som i huvudsak skriver alla låtar?
Jag tycker att det är väldigt givande samarbete med Sören. Jag är musiker, jag har studerat musik och hållit på med musik i hela mitt liv. Du känner ju också Sören, så du vet att han kommer att ha en helt annan infallsvinkel. Han var ju elitidrottare, som sedan när han var närmare 40 år kom på att det här vill jag göra, jag vill skriva hårdrock och producera musik. Då blev han först springpojke, han kokade kaffe på olika studior och så. Han fick vara med då, han ringde runt helt enkelt och styrde upp det. Det är så intressant att börja med det då, bara för passionen för musik. Det som då är bra är att Sören lyssnar konsekvent på hårdrock, han är helt uppdaterad med stilar, vet vad som är inne och vad som är ute och hur det bör låta i olika genrer och subgenrer. Jag lyssnade på hårdrock när jag var ung, sedan tog karriären mig i en helt annan riktning och jag har frilansat med olika popartister. Det har varit fantastiskt, jag har fått turnera världen runt och stått på jättestora scener och gjort olika grejer. Du vet, applåder på jobbet, bara det är helt underbart.
Du har jobbat med stora svenska artister som Darin, Måns Zelmerlöw och Petra Marklund.
Absolut, jag har turnerat jättemycket, det är det jag har hållit på med i hela mitt liv. Men då hade jag ett glapp på kanske 20 år där jag inte riktigt var uppdaterad med hårdrock. Jag tror att det nu faktiskt med facit i hand var enbart bra. När jag började med det här tänkte jag att det kanske blir min akilleshäl. Jag spelar ju inte som en metalgitarrist, jag spelar mer melodiskt. Jag växte ju upp med Brian May och även Lasse Welander i Abba. Sådana grejer liksom, melodiskt spel. Men även då Yngwie så klart och hela trash-grejen som jag också lyssnade på när jag var ung. Men jag menar att jag passar inte riktigt in i facket för hur de andra är. Och med låtskriveriet så har jag missat hur man ”bör” skriva, jag skriver bara som jag vill. Så först tänkte jag att man får se hur det här går. Och som sagt, första plattan hade ju inga höga förväntningar. Men det kanske är för att jag är finne, vi är ju världens lyckligaste folk på grund av att vi har låg ställda förväntningar på livet (skratt). Så det var typ det jag hade på första plattan. Men jag märkte ju då att folk gillar det här, de gillar hur jag spelar gitarr, de gillar hur jag skriver musik. Och det är ju samma sak med Robbans sång, han har ju inte hållit på med hårdrock innan. Men han har en jävla pipa för det och har alltid gillade det. Precis som jag växte han upp med det men har sedan gjort annat. Men det jag skulle komma till med Sören är att det är så bra att ha honom som co-writer, som har stenkoll och är helt uppdaterad. Så han säger åt mig ibland att du behöver ha ett lite hårdare riff här, du behöver skriva en lite mer elak melodi här. Och i texterna, kan du byta ut de där orden, de låter inte helt bra. Han är ett jättebra bollplank plus att han är en arbetsmyra av rang. Jag skriver ganska avancerade harmonier och sånt i låtarna. Jag är lite trött på att det bara är samma fyra ackord och allt låter likadant, jag försöker alltid ha en twist i Remedys musik utan att det blir för mycket, inte för mycket socker i kakan. Så jag går över där till Sören och innan natten är slut så har han listat ut alla konstiga ackord och alla vändor och jobbat vidare med låten. Så han är fantastisk, en riktig arbetshäst som gör jobbet och en god vän till mig. Det är underbart att ha honom med på det här tåget.
Jag måste bara nämna ”Moon Has the Night” på nya plattan. Den är extremt mycket Ghost, var det meningen?
Det var väl inte det, men jag kände också att den här låter lite Ghost. Men jag har en hund som jag är ute på promenader med i tid och otid. Då lyssnar jag antingen på någon podd eller någon ljudbok eller på musik så klart. Och just då lyssnade jag mycket på Gun och Ghost, så det var därifrån jag kom på de här stompiga gitarrerna och gjorde en sån låt.
Nya plattan med Gun är jättebra!
Ja, den är fantastisk, helt jävla amazing. Så det var en hybrid då, att jag lyssnade mycket på Ghost och mycket på Gun. Men det som är intressant med den ”Moon Has the Night” är att många som intervjuar mig frågar hur skrev jag den här låten. Hur kom den till och vad är bakgrunden? Men jag minns inte riktigt hur det gick till, det var bara som att det kom. Jag minns att jag kom på hooken när jag var ute på promenad med hunden. Sedan kom jag bara hem och skrev låtjäveln. Så är det ibland och ibland tar det flera år. ”Crying Heart” tog flera år innan den var på plats, ”Angelina” också som vi snackade om tidigare, den gjorde jag säkert fem versioner av.

Vad är det annars för musik du får inspiration av? Är det någonting som dyker upp för stunden eller går du tillbaka till Survivor och Foreigner?
Jag går tillbaka till det, men försöker göra det i en ny skepnad. Jag menar, jag kommer aldrig att tjäna pengar på det här. Det är bara för att jag gillar den här musiken. Det finns ingen som tjänar pengar på det jag håller på med. Så att det är bara för ren och skär lycka och kärlek till musiken som jag håller på med det här. Och det som då skulle vara så fantastiskt är om jag skulle kunna inspirera nästa generation. Att göra en låt som skulle få någon annan att känna samma upplevelse som jag fick med kassetten när jag var liten. För det här är en musikstil som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som jag vill ska leva vidare. Så vad jag försöker göra med Remedy är att förvalta det här med stor kärlek. Det här arvet som jag har fått av de här giganterna, Foreigner, Survivor och alla de andra vi har nämnt. Det finns många till. Men du vet, förvalta det så väl jag kan, göra det så jävla bra jag bara kan. Världsklassigt är det jag siktar på och sen ut med skiten och hoppas att det kan inspirera någon annan att göra samma sak framöver. Men pengar är sekundärt med hela Remedy-grejen, det är bara för ”the love of music” som vi håller på. Det är baserat på det gamla men jag försöker göra det modernt. Jag gör mycket poptricks i produktionen, jag vill ha ett modernt sound. Och med Erik Mårtenssons mix på det hela tycker jag det blir helt perfekt för oss just nu.
Ja, han kan det där.
Absolut!
Vilken tycker du själv är den bästa låt du har skrivit?
Det är svårt att säga, man är lite snöblind. Men just nu är jag väldigt nöjd med ”Poison” från nya plattan. Det kanske har att göra med att jag är minst trött på den. På första plattan var jag väldigt nöjd med ”Thunder in the Dark”. Men jag har svårt att välja någon favorit, det är svårt att se objektivt. Det är som att åka slalom för länge, du blir helt snöblind till slut. Och så är det med egen musik och egna låtar. Ibland har jag svårt att avgöra om det här är bra eller dåligt, men det gör att jag följer magkänslan och hjärtat tills jag känner att nu är det all in place. Det är därför vissa låtar tar sån jävla tid. Som ”Crying Heart” som tog fem år, och ”Angelina” gjorde jag som sagt fem versioner av, så jag kan tänka mig att mina co-writers blir helt galna på mig till slut när jag vrider och vänder och slänger och ändrar om delar och skriver om. Men det är vägen jag måste ta för att nå dit jag vill. Nu tappade jag frågan lite grann, men jag är väldigt nöjd med ”Poison” just nu.
Den här är nog ännu svårare: vilken låt önskar du att du hade skrivit?
Jag måste ju ta någon Survivor-grej då. Jag tänker spontant på ”Eye of the Tiger”, det hade varit coolt att skriva den. ”Eye of the Tiger” eller ”Livin’ on a Prayer”, någon av dem, då hade jag varit väldigt nöjd.
Då är man hemma! Så hur ser framtiden ut nu för Remedy?
Nu ska jag låta dammet lägga sig här efter releasen. Jag känner att det här var en helt annan typ av release. Nu har vi varit etta på nationella radion i Finland i tre veckor med ”Moon Has the Night”. Vi har även fått P4 här och radio i Europa spelar oss på ett helt annat vis. Jag gör två-tre intervjuer om dagen så man märker att nu är det cooking på gång. Så att nu ska jag bara leva på den här vågen som vi har av releasen. Samtidigt är vi ute på en turné nu, vi har precis börjat vår sommarturné. Och nästa år kommer vi att åka till Manchester och Tower of Fire-festivalen som Fireworks Magazine arrangerar. Så det är nästa gig för oss. Men det som är nu fokus för oss är att bara ut och gigga, för vi är ett band som siktar på de stora scenerna. Jag vet ju också, eller det här är min hypotes, att om några år kommer du och jag ha svårt att avgöra vad som är riktigt och vad som är AI. Det kommer så snabbt och det kommer att bli så massivt det här och vi vet inte vad det här kommer att innebära. Men det jag vet är att när man giggar live, spelar på en stack svinhögt framför folk, det kommer att finnas kvar. Det kommer du att förstå att det är på riktigt. Så jag tror att det kommer att bli ännu viktigare vartefter som musiken närmar sig AI, att vi finns som liveband. Det är också en grej som det tyvärr finns extremt mycket av i just den här genren, att det finns så många projekt, många band som inte är på riktigt, som gör kanonplattor och så vidare och skriver kanonbra låtar, men som inte går ut och giggar. För mig blir det inte samma grej, det är liksom att göra halva saken. Hela grejen är ju att man ska vara här och nu. Och för att nå dit så måste man ut och gigga. Och det är det vi kommer att satsa på nu med Remedy. Ut och turnera, ut och gigga, och vi ska upp till de stora scenerna.
Det tror jag ni kan lyckas med.
Tack, vad snällt. Men jag kan också inflika med AI att det är en grej jag försöker med Remedy också som jag hoppas skiljer oss från andra. Vi editerar minimalt med dator. Jag menar idag räcker det att du kan spela hyfsad gitarr, du kan programmera trummor och kan du sjunga så löser man det sen. Speciellt nu med AI så kan du göra vad som helst. Men vi försöker att editera så lite som möjligt. Om du har för autotunead musik, jag vet inte hur du har men jag får ju inte gåshud av musik idag om jag hör det låter helt perfekt på radio. Allt låter toppen, men oavsett hur bra låten än är så dödar man själen i min mening. Musik kan få mig att gråta också, men då måste det vara på riktigt, då måste det vara här och nu. Och det får jag inte genom en dator, det kan jag säga. Det händer inte då.
Jag kan gråta av exempelvis ”Changes” med Black Sabbath.
Jo, men då är det på riktigt, det är riktiga tagningar. Liksom inte editerat och det. Du vet, takesen där, de är inte perfekta, men de har en jävla nerv. De är perfekta för den låten om du förstår vad jag menar. Men skulle du slänga in dem i en dator skulle ju dataprogrammet se en massa fel, du vet. Att det här ska korrigeras hit, det här ska dit och så. Och så gör man det helt platt och utan kön. Dit ser jag att mycket av den här musiken är på väg. Att det låter för bra idag, att det låter för perfekt. Och om man tar metalmusiken så skulle det lika gärna kunna vara AI som har gjort mycket av den idag, för att det är helt i griden. Så jag vill ha old school rock’n’roll, det var ju det som fick mig att bli berörd av musik en gång i tiden. Att det ska vara lite skit, det ska skava lite. Det ska vara nice och beröra. Och den känslan vill jag bevara med Remedy. Även gällande nya omslaget så har folk frågat oss att varför har ni ett sånt omslag? Då säger jag att jag vill ha ett riktigt omslag, en riktig jävla hand och ett riktigt läppstift och en titel skriven av en riktig person och en bild tagen av en riktig fotograf. Jag vill inte ha en tiger eller en bil som de flesta andra. Jag vill ha det som det var förr och samma sak gäller musiken, jag vill ha det på riktigt. Så jag hoppas att det skiljer oss från mängden på något vis, att vi har en själ. Det är min ambition.
Det låter som bra slutord tycker jag, så tack för ett jättebra snack och stort lycka till!
Tack Tony, hoppas vi ses snart någonstans på något gig.
Det gör vi och tar en Remedy-öl som ni släpper i sommar.
Den måste du testa, den blev faktiskt jäkligt god måste jag säga. Jag är ingen IPA-kille men den där blev helt strålande bra faktiskt.
Då får det bli en Remedy-bira i solen!
Taget, vi ses!
Av Tony Johansson