Vår Magnus Svensson tog ett snack med Jhonny Berget Bergman som ÄR
Man Machine Industry och de spenderade många långa minuter i musikens nostalgiskt nördiga värld. Men förutom det hann de med att snacka lite om hur sommaren sett ut och vad Man Machine Industry egentligen är för något!
M: Hej! Hur är läget?
JB: Det är bra! Jag har tagit en lugn och soft dag idag!
M: Låter skönt! Du verkar vara en rätt så aktiv människa annars! Jag tänkte på det att vi är ju i samma ålder, lite till åldern!
JB: Haha, ja det märks kanske främst i kroppen. Å andra sidan har man väl inte varit bäst på att ta hand om sig själv heller. Min fru är Yoga lärare och säger “Du får ju skylla dig själv!” och hon har ju rätt tyvärr. Haha…
M: Ja men hur gör du för att återhämta dig när du haft en så hektisk sommar?
JB: Jag älskar att se på film så jag kollar på Netflix och Viaplay och plöjer serier och filmer. Men jag har tid att göra det jag gör. Jag har inga barn eller familj och jag slutade dricka alkohol för typ 17 år sedan. Det var ett av mina bästa beslut i livet. Inte för att jag hade problem utan jag valde att lägga pengarna på musiken istället och ödslade mindre tid på bakfylla. Det är klart som fan att det var kul men det som hände när jag slutade dricka var inte bara återhämtningen utan även att fokuset blev skarpare. Man fick mycket bättre energi.
M: Jag missade tyvärr er releasefest i våras då jag blev sjuk…
JB: Ja det var jättesynd! Det var väldigt roligt!
M: Ja men det är väl snart dags för del två i triologin??
JB: Ja det är det! Jag har inget exakt releasedatum och jag tar några veckor ledigt nu. Sen ska jag jobba på med ”Eschaton II” albumet.
M: Ja du har verkligen fullt upp med alla turnéer som du är på med andra band!
JB: Ja, jag jobbar som gitarrtekniker åt Eclipse och ibland som trumtekniker åt Pain när de behöver om deras ordinarie tech är borta. Sen har jag mitt coverband som du nämnde här innan. Blue Mud Riders heter det och där spelar jag trummor. Bandet består av ett par vänner från tonåren och det är jätteroligt att vi spelar ihop ännu. Det är min pensionsplan att spela covers på små klubbar och barer! Haha!
M: Men det här domedags temat du har, tillhör det thrashmetal? Eller har det vuxit fram med ”Doomsday Clock” albumet 2020 och den som kommer nu?
JB: Alla de gamla thrashbanden har rört temat sedan 80 talet och det har ju fäst sig. Precis som man skriver thrashmetal-riff så är jag även påverkad av lyriken. Lyriktemat har färgat mig från den tiden och stilen av musik.
M: Var det den musiken du växte upp med?
JB: Jag är född 1968 så jag växte upp med lite annat. Min ingifta morbror spelade trummor i ett band som hette Rockfolket med Burken och Rock Ragge. Det var rock n’ roll och de spelade över hela Sverige. De var stora! Du hade artister som Jerry Williams, Little Gerhard och så var det Rockfolket! Senare runt 1976/1978 så upptäckte jag hårdrocken.
M: Upplevde du punken då med?
JB: Nja, inte riktigt. Jag minns när KSMB och Ebba Grön kom men då hade jag redan gått vidare från rock n’ roll med Elvis och Stones och upptäckt Led Zeppelin. Då blev det hårdrocken som sög tag i mig direkt. Men jag gillar punk, det gör jag. Helst den brittiska 77-punken. Punken gav mig energi och hårdrocken gav mig den tekniska musiken.

M: Så, hur känns det efter sommaren nu då? Ni turnerade ju med Death Angel som är en institution i branschen, har det varit roligt?
JB: Ja det var jätteroligt!
M: Men det var någon spelning som blev inställd va?
JB: Ja, haha… Jag blev ganska sjuk faktiskt! Vi klev på turnébussen i Oslo och vi skulle köra spelningarna med dem i Norden. Det här var ganska snart efter att allting har öppnat upp efter pandemin. Jag tror mitt immunförsvar däckade fullständigt av att träffa flera hundra pers varje kväll helt plötsligt. Jag kände redan i Göteborg, vilket var tredje giget, att halsen började säcka ihop. Senare i turnébussen började jag hosta på natten och försökte hindra mig från att väcka alla genom att trycka en kudde i ansiktet på mej själv så jag sov knappt någonting alls. När vi kom till Malmö började jag få feber. Min fru var som med tourmanager och sa att vi borde ta in på hotell så vi inte smittar Death Angel och deras crew. Vi diskuterade det och jag klarade av giget på kvällen men sen ställde vi in sista spelningen i Danmark. Det kändes inte Ok att riskera smitta ned dem då de skulle fortsätta turnén.
M: Jag läste att spelningen i Slaktkyrkan var galet bra.
JB: Ja, hehe. Inte för att skryta men jag tror vi nåde en ny publik! MMI kommer från industri-metal från början och har varit närmare Rob Zombie och Rammstein tidigare men nu har det blivit mer och mer thrashmetal. Jag tror Death Angel’s publik som inte hört oss innan blev glatt överraskade. Det gick jävligt bra! Lite förvånad blev jag faktiskt men det var kul!
M: Hur känner du att projektet Man Machine Industry har utvecklats? Du har ju hållit på med det här i 20 år nu!
JB: 22 år till och med! Jag kickade igång projektet 2000 och det var från början ett synthprojekt.
Då var det jag och en polare som var med och mixade lite. Det roliga är att musikstilen har följt min egen smak. Första plattan är en rätt aggressiv synthplatta. Då lyssnade jag mycket på Frontline Assembly och tidiga Ministry vilket inspirerade mig. Jag ville prova något nytt helt enkelt och komma bort från mitt tarditionella tänk som hårdrockare. Men redan till andra plattan som kom 2004 hade Rammstein blivit nya idoler vilket bidrog till ett annat sound. Nu har jag också blivit bättre på gitarr vilket gjort att jag lämnat industrimetalen som inte är så avancerad. Dessutom har jag alltid älskat thrashmetal men har inte varit tillräckligt bra på gitarr… tycker jag. De senaste två plattorna har det dock blivit en naturlig utveckling. Jag övar tyvärr väldigt sällan eftersom jag gör precis allting själv. Skriver, producerar, mixar, spelar trummor, bas, sång, gitarr. Men det jag älskar mest är att sitta och riffa och skriva musik och ju mer jag skriver desto bättre blir jag på div. instrument vilket gett en naturlig utveckling på plattorna.
M: Hur skriver du då? Melodier eller texterna först?
JB: Nu för tiden, på de senaste två plattorna, har jag skrivit på ett annat sätt än tidigare. Tidigare har jag försökt tänka hela låtar, hela album. Hur ska allting framföras i den här låten? På ”Doomsday Clock” satte jag bara igång ett clicktrack och så börjar jag spela gitarr till det och låter jag fantasin flöda och se vilka riff som passar ihop. På det sättet öppnades en lucka i mitt huvud och på tio dagar hade jag grunden till alla låtar. Det är samma med nya ”Eschaton”-triologin. Allt är redan klart. Och det är nog för att jag tagit bort alla ”måsten” i skrivandet. ”Nu måste jag skriva en tung låt” eller ”nu måste jag skriva en hård låt” men nu släppte jag det och spelar från hjärtat. Det ska vara roligt. Men då kommer nästa problem. Hur ska jag skriva sång på det HÄR riffet!? Haha.
M: Du har ju jobbat med Dave Hill Från Demon, jag är nyfiken på om du har någon mer som vore drömmen att jobba ihop med?
JB: Absolut! Biff Byford från Saxon. Saxon är ett av mina absoluta favoritband. Black Sabbath, Judas Priest och Saxon. Biff skulle nog vara guld. Men att få med Dave Hill på plattan var ju… Wow!. Jag upptäckte Demon tidigt 80-tal och idag står man där och gör en duett med legenden Dave Hill? Det är helt sjukt, helt crazy!
Magnus och Jhonny pratar vidare lite om att få loss datum för spelningar när det finns tid och lite om vad som är på gång framöver innan samtalet avslutas med en förhoppning om att få ses live kring scenen framöver.
Intervju: Magnus Svensson Text: Pauline Pousár
Foto av Mattias Johansson