Lars Eng var en doldis för dom allra flesta fram tills för snart ett år sedan. Från ingenstans dök projektet The Lightbringer of Sweden upp. Projektet har nu blivit ett band och debutskivan Rise of the beast har lovordats över hela världen och undertecknad utnämnde skivan till 2020 års absolut bästa album.
I februari släpptes singeln Farewell som är en oroligt känslosam låt som alla kan relatera till.
Redaktör Romedahl tog ett långt snack med Lars och det blev en intervju om Lightbringer of Sweden, framtiden och varför han helst skriver konceptalbum i stället för fristående låtar.
Vem är Lars Eng egentligen?
Jag har hållit på med musik sedan jag var 13 år. Jag föddes 1984 och är uppvuxen i Ygsbo som är en liten by i Hälsingland om någon är intresserad av att kika på kartan.
De var någon gång runt 1998 när jag på allvar började förstå hur jäkla roligt det var med musik och framför allt gitarr, de gav så otroligt mycket tillbaka rent känslomässigt och jag kände mig ”hemma” liksom. Det var som en pusselbit föll på plats i mitt liv och sedan dess har jag spelat i diverse lokala band och skrivit musik på min kammare.
För cirka 10 år sedan så slutade jag i ett band som hette No Approval, som var ett gäng som hållit ihop sedan mellanstadiet. Jag var inte riktigt medlem från början utan var med och repade och spelade innan jag kom med i bandet lite senare. Just den delen saknar jag i mitt musikskapande nu till viss del, för då man repar och skapar något tillsammans är speciellt, och just nu gör jag allt själv men förhoppningsvis kan det bli något liknande med The Lightbringer också i framtiden.
Efter att jag slutade i No Approval så hade jag uppehåll med musiken ett tag. Jag satt mest hemma och spelade innan jag började skriva musik på allvar igen runt 2014–2015.
Det var då som jag träffade en begåvad kille som hette Marcus Melin som har en riktigt vass sångröst. Han hade en rätt len röst och en otrolig tonsäkerhet som inte var så rå och kraftfull som jag var van vid att höra.
Vi började skriva musik och startade bandet Teaser tillsammans och musikenstilen var country/pop. Vi hann släppa en EP och en singel och gjorde några småspelningar, men efter det rann det hela tyvärr rann ut i sanden och vi tog ett gemensamt beslut 2018 att plocka ner musiken från Spotify.
Vad fick dig att byta inriktning från country/pop till hårdrock?
Jag ville gå tillbaka till rötterna i det jag har spelat tidigare. Jag har stått och svettats i en replokal och lirat Metallica, Accept och Iron Maiden låtar sen jag var 13 år. Sen hittade jag tillbaka till det som var mig kärt. Det var Marcus som fick in mig på den lite mer poppigare och mjukare sidan och det var riktigt kul och lärorikt att pröva på något annat.
Var det i den vevan som du började fila på idéer till det som skulle bli The Lightbringer of Sweden?
Nej, det var inte. Lightbringer-delen kom ifrån att jag fick ett infall och bara börja skriva en novell. Det slutade med att jag faktiskt skrev en ganska lång berättelse som hette World of Siege. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra med historien och då började tankarna att jag måste börja skriva musik igen komma. Sen föll det sig ganska naturligt att skriva hårdrock till historien för det passade så bra.
Kan du berätta mer om den historia som Rise of the beast bygger på.
Det är en klassisk historia om änglar och demoner där djävulen är på väg upp och ska erövra världen. Den är väldigt mörk, men tanken är att uppföljaren jag jobbar med nu ska bli ljusare för i uppföljaren är det dags för änglarna att slå tillbaka.
Bygger uppföljaren på din novell eller är det en helt ny berättelse?
Det är en ny berättelse men det är en fortsättning på novellen. Själva historien är inte skriven ännu men det finns otroligt mycket att bygga vidare på så man kan se fortsättningen av historien som andra kapitlet.
Skriver du hellre konceptalbum än låtar som är fristående från varandra?
Ja, om jag ska ta singeln Farewell som vi släppte som en helt fristående singel i januari i år som ett exempel; den är ju den väldigt personlig och innehåller mycket känslor eftersom den är självupplevd. Det ställer ju helt andra krav i låtskapandet, för det måste kännas rätt på ett annat sätt. När du skriver en fiction så kan du hitta på egentligen vad som helst, för då finns det inget som är rätt eller fel. För mig blir det lättare att skriva något som är påhittat för det känns som man har en helt annan frihet.
Om du hade skrivit låtar som är fristående som er senaste singel Farewell. Hade texterna riskerat att bli lika självutlämnande?
Ja, det tror jag för den personliga prägeln finns där. Det speglar ens personlighet och då blir det mer öppet vilket ökar risken för missförstånd, som i sin tur kan leda till att man kränker någon som man inte alls vill kränka.
För att ta ett exempel The biggest, the best med Clawfinger är helt magiskt bra skriven men långt ifrån den jag är. En sådan text skulle kanske få någon att tänka ”Jaha, han ser på sig själv på det viset”. Eller om jag skriver en låt om olycklig kärlek eller personliga relationer och så vidare. Det öppnar mer för tolkningar som blir mer personligt, så därför trivs jag mycket bättre med att skriva om fiction, för då kan man sväva ut hur mycket som helst utan att behöva tänka på effekterna.
Räds du att skriva en lika självutlämnande låt som Farewell är för att det skulle riskera att ge folk för stor insyn i ditt privatliv?
Det skulle jag vilja svara ja på. Farewell var den absolut svåraste låten att skriva just för den var så personlig och det var så mycket känslor i den. Fördelen var att vi spelade in den med Teaser från början så den har verkligen fått verka fram under många år.
Skrev du om texten någonting inför släppet med Lightbringer?
Inte texten, men arrangemanget är helt annorlunda från originalet. Gitarrsolona har gjort att det blir en helt ny dimension i låten för jag har försökt att få den att låta mer metal. Innan låg den på en odubbad gitarr på en clean kanal. Jag höll väl på en månad med att arrangera om låten så den skulle låta som en storslagen metalballad.
Med tanke på det du har sagt så kan vi med andra ord räkna med att du kommer att fortsätta med någon typ av historia när du släpper platta tre?
Det tror jag om jag överlever efter platta två, haha.
Responsen efter första plattan har ju varit övervägande väldigt positiv. Känner du att du har fått en stabil fan base att luta dig tillbaka på?
Absolut, och vi har fått några väldigt trogna fans vilket jag tycker är riktigt kul för det var inte min ambition när jag började skriva på det här projektet. Ambitionen var att ”den här plattan gör jag till mig själv”, för jag kände verkligen att jag ville få ut musiken. Jag hade varit jättenöjd om det hade varit tusen personer som hade lyssnat på här första året, men det blev ju inte riktigt så för nyligen passerade vi 800 000 streams vilket är helt sinnessjukt.
Vart fick du namnet The Lightbringer of Sweden ifrån?
Lightbringer är huvudkaraktären i novellen som jag skrev och det var ju tänkt att det skulle bli The Lightbringer från början. Vi släppte ju singeln Skeletor under namnet The Lightbringer, men när den började spridas världen över så uppmärksammades jag på att det fanns ett kanadensiskt hårdrocksband som också hette The Lightbringer. Det var då jag valde att lägga till of Sweden för att hålla isär banden och på så sätt undvika förväxlingar.
Jag försökte faktiskt få kontakt med bandet via deras hemsida och Facebook, för att kolla om det var okej att använda samma namn, men jag fick inget svar så då valde jag att lägga till ”of Sweden” för att undvika eventuella diskussioner.
Hur gick du tillväga när du skulle välja vilka musiker som du ville ha med på det här tåget?
Jonas som spelar sologitarr är en gammal vän till mig sedan länge, så han var självskriven.
Tobbe som spelar trummor kände jag sedan tidigare, för han var med och spelade trummor redan på den tiden när jag spelade i Teaser. Han svarade gladeligen ja när han fick frågan. En liten rolig detalj där är att han inte hade någon dubbelkagge eller dubbla pedaler, så jag fick köpa en till honom och det kunde han hantera med bravur. Han är en riktig klippa.
Johan som spelar bas kände jag också sedan tidigare så allting har gått så smidigt, för samtliga personer som jag först vände mig till tackade ja direkt.
Sedan var tanken från början att Niklas Stålvind från Wolf skulle sjunga på skivan, men han fick mer och mer att göra i samband med att bandet skulle spela in Feeding the machine-plattan, så det drog ut på tiden. I samband med det såg jag att Herbie Langhans sökte folk på Facebook, så jag tänkte att jag måste chansa för jag kan ju inte få mer än ett nej. Jag skickade ett mail till honom och frågade om han var intresserad av att spela in en singel. Jag skickade material till honom och fick ett sympatiskt svar tillbaka att ”jag återkommer om en vecka eller två”, vilket i normala fall brukar betyda ett litet snällare ”tack, men nej tack”. Det tog dock inte lång tid innan han hörde av sig och var jätteintresserad och det slutade som bekant med ett helt album.
Din tanke från början var att ha flera olika sångare på skivan, men det blev till slut enbart Herbie som sjöng alla låtarna. Niklas Stålvind har vi nämnt, men kan du berätta vilka sångare som du hade att anlita?
Det var några stycken som var tilltänkta och tillfrågade. Vilka det var tänker jag inte avslöja, men ingen av dem hade tackat ja på allvar. Tanken var från början att jag skulle göra en grej som liknade Avantasia av det hela, men när Herbie hoppade på tåget så släppte jag allt det där.
Rise of the beast har tokhyllats av många och jag tror inte att jag har läst en enda dålig recension av skivan. Sätter det lite extra press på dig nu när du har börjat jobba på uppföljaren?
Självklart gör det att pressen ökar. Första skivan var enkel att skriva eftersom jag inte hade ett rykte att leva upp till utan jag kunde bara skriva det som kom ut ur mig. Nu däremot känner jag lite ångest för tänk om jag inte lyckas lika bra. Tänk om jag gjorde det bästa som jag någonsin kan göra på Rise of the beast? Men än så länge så tycker jag att det som är färdigt håller samma klass som på första skivan.
Har du någon som du kan bolla dina idéer med eller hur gör du?
Ja, jag brukar skicka grejerna till de andra i bandet. Jonas har jag bollat väldigt mycket med, men i det stora hela jag sitter ganska mycket själv med både text och musik.
Pratade med Wolf Hoffman i Accept om det där med att prestera och hans inställning är att den bästa Acceptlåten har han inte skrivit ännu.
Det är väl ungefär som jag känner också, men ibland kommer tankarna på hur jag ska lyckas med det då för jag blir aldrig riktigt nöjd med det jag skriver. Många gånger när jag lyssnar på plattan så känner jag att ”det där hade jag kunnat göra bättre”. Jag tror ändå att det är positivt att man känner så för annars så lägger man sig bara platt och känner sig klar. Någonstans känner jag ändå att nästa platta kommer bli ännu bättre, för nu har jag mer självförtroende i låtskrivandet än tidigare. Ångesten finns ändå där, för tänk om känslan är fel, och det gör att skivan går åt ett håll som ingen skulle vilja höra. Jag vill skriva musik som jag själv tycker om och jag vill egentligen inte bli påverkad av vad andra lyssnar på men det är svårt.
Hur mycket är klart till andra skivan?
Just nu är det fyra låtar som är klara och som ligger i demostadiet som jag ska börja skicka ut till bland annat Herbie så han kan sjunga in dem. Jag har också tre låtar liggandes som jag inte har kommit lika långt med så det är grejer på gång.
Herbie kommer också att vara med att kika lite på nästa skiva Han är en fantastisk producent också så planen är att han ska bli mer involverad i detta. Vilket jag ser som väldigt positivt och att få ha en mentor och ”lärare” i honom är någonting som är otroligt mäktigt och roligt.
Kan du berätta något om soundet och när skivan kommer att släppas?
Som låtskrivandet ser ut nu så blir det samma tema och fart som på första plattan, men med lite mer köttigare riff. När skivan släpps vet jag inte. Låtarna skulle jag kunna vara helt klar med om två månader, men sedan är det den ekonomiska biten som sätter stopp, då jag inte har något bolag i ryggen och gör i stort sett allt praktiskt runt om på egen hand.
Har du fått några erbjudanden från något skivbolag med tanke på den succé som Rise of the beast ändå har gjort?
Det har jag fått. Å ena sidan så har jag fått några erbjudanden som varit okej. Jag har också fått några riktiga skambud, där man i stort sett försökt att ta över hela varumärket till ett pris som möjligtvis skulle innebära att jag skulle kunna köpa en varmkorv varannan dag.
Men å andra sidan så skulle jag vilja vara självständig också, så jag kan styra själv vad jag vill med det här. Inte vara styrd av någon som säger att ”nu måste du göra en platta”, ”släpp en singel innan påsk” eller ”nu måste du åka på den här turnén”. Jag vill inte att någon ska säga till mig att nu måste du göra si eller så, för jag vill att detta ska vara lite mer fritt. Jag vill inte att ingen i bandet ska känna sig knuten och tvungen till saker och ting. Det var någon som sjöng att ”musik ska byggas utav glädje”, och det känner jag också för musik ska inte byggas av tvång.
Vad har du för ambition med det här?
Göra musik som folk älskar och uppskattar, sedan om det är möjligt vill jag absolut leva på min musik.
Pandemin stoppar, som vi alla vet, alla tankar på att turnera och jag antar att du gärna vill göra en turné när den här pandemin är över. När myndigheterna väl öppnar upp för konserter igen så kommer väldigt många band/artister att vilja komma ut på vägarna igen och spela. Räds du den konkurrens som kommer att uppstå när detta inträffar?
Både jag och nej, men det jag är mest rädd för är att de andra bandmedlemmarna inte kommer att ha tid när en eventuell turné ska planeras. Sen har jag en managerpartner som heter Roger Hilton som tänker lite utanför boxen så jag hoppas det kommer att lösa sig.
Jag kan till exempel tänka mig att Herbie vill ut med Firewind på turné när pandemin är slut.
Ja, och det är väl där mitt orosmoln ligger att han ska bli fullbokad, för han har ju både Firewind och Avantasia och hans nya projekt som heter Seventh Haven.
Om det skulle finnas en turné inbokad för er, men datumen inte passar in med Herbies schema. Skulle du överväga att eventuellt ta in en annan sångare för den eventuella turnén eftersom Herbie förmodligen kommer vara väldigt upptagen?
Så kommer det nog vara men å andra siden vill jag inte byta ut honom heller. Det är något jag helst inte vill så jag ställer nog hellre in än byter ut honom.
Du har gjort dig ett litet namn inom att bygga gitarrer men som jag har förstått det så ligger det på is just nu, stämmer det?
Ja, Jag kände att det kostade lite mer än vad det smakade, för jag har alltid haft ambitionen att det jag gör ska vara kvalitet. Visst, det skulle finnas pengar i att bygga gitarrer med billiga och enkla medel, men jag kände att det inte är jag.
Du har ju ändå haft några riktigt kända musiker som du har byggt gitarrer åt. Niklas Stålvind och Pontus Norgren från Hammerfall för att nämna två stycken. Sedan var du även med och lackerade Per Sandströms, i Sabaton, bas 2008 så kunnandet har du bevisligen. Vad du lite för dålig på att ta betalt för det arbete som du lade ner på att bygga gitarrerna? Kostade det mer att bygga gitarrerna än vad du fick betalt för dem?
Ja, precis så var det.
Tror du att du kommer ta upp det igen i framtiden?
Nej, det är nog ett avslutat kapitel för min del. Men man vet ju aldrig.
Om du skulle bygga den ultimata gitarren. Hur skulle den se ut?
Oj, det skulle nog bli en Strata med en lite modifikationer på. Det ska vara en riktigt tunn hals (24.75 scale) och ett fast stall (Tune-o-Matic) och Lundgren M6-mickar. Då jag har Lundgren i allt jag äger och har så är de en självklarhet.
Vad har du för favoritgitarr?
Det är Strata eller Les Paul som jag oftast går tillbaka till om jag behöver. Dock så har jag upptäckt Ola Englunds gitarrmärke Solar som jag tycker är riktigt bra grejer. Jag köpte en sådan förra året och ganska många gitarrer på Rise of the beast är inspelade med den. Det har blivit så naturligt att plocka upp den för den känns rätt på något vis och är väldigt skön att spela med.
Hur ser framtiden annars ut?
Det är full satsning på Lightbringer som gäller. Jag har en del annat på gång också som jag inte vill avslöja än innan de är klart, de blir någon grej för framtiden, men det får vi se när det blir.
Vilken skiva skulle du ta med dig till en öde ö och varför?
Accept – Staying A Life, den är otroligt tidlös och låter otroligt bra. Den har allt och jag tröttnar inte på den.
Om du skulle sätta ihop ditt drömband. Vilka skulle ingå i det bandet och vad skulle de ha för roll i bandet?
Tobias Sammet (Edguy, Avantasia) på sång. Kai Hansen (Gamma Ray, Helloween) på gitarr. Marc Lynn (Gotthard) på bas och Dan Zimmerman (Gamma Ray, Freedom Call) på trummor.
Av Ulf Romedahl