Han har gått från en sjätteplats i Idol till att etablera Degreed som ett av Sveriges absolut främsta rockband. Nu har han släppt sin första soloplatta där han lutar sig tillbaka mot sina egna 80-talsidoler. Vi mötte Robin Red a.k.a. Robin Eriksson, sångaren och basisten som lämnade storstadspulsen för att landa tryggt i sitt musikskapande.
Hur är läget, Robin?
Jo, men det är bra, tycker jag. Man ska inte klaga.
Du har precis släppt din solodebut, Robin Red. Hur känns det?
Det känns väldigt bra, men samtidigt är man lite frustrerad. Man vill ju ut och spela. Det enda man kan följa är streams och recensioner, men jag blir helt tokig av det, jag vill ju bara ut och spela. Men jag är jättenöjd med resultatet, men ju längre tid det går så börjar man ifrågasätta sig själv. Jag kunde ha gjort det där annorlunda, osv. Jag har verkligen intalat mig själv att jag ska vara nöjd med resultatet, men jag märker ju att man lätt börjar ifrågasätta saker.
Hur har responsen varit?
Den har verkligen varit bra. Men återigen så är det något mer, jag tror att det handlar om att jag vill ut och spela. Se det med mina egna ögon på något vis. Sedan är det ju så att man tar bara åt sig av negativa saker. Inte för att det har varit några negativa saker, även om det inte har varit någon negativ respons egentligen. Men man suger åt sig av minsta lilla grej. Jag tror att det är corona-grejen som gör att man blir lite låg.
Man funkar väl så på något sätt. Det finns den här klassikern när Seinfeld-skaparen Larry David var på Yankee Stadium för att kolla baseball. I en paus zoomas han in och hela arenan reser sig upp i stående ovationer i ett par minuter. När han sedan går hem kommer det en bil där föraren vevar ned fönstret och skriker ”Larry, you suck!”. Och det blir hans enda bestående minne från den kvällen. Det var hans största kväll någonsin, när över 50.000 personer hyllade honom, men han kunde bara fokusera på den där enda personen som gav honom kritik. En random idiot, och någonstans funkar vi nog så att vi fokuserar hellre på det negativa än det positiva.
Vad sjukt att du nämner Seinfeld, för jag har precis börjat plöja den från början för bara någon vecka sedan! Jag har nämligen aldrig sett serien från början.
Oj! Som sagt, fokusera på det som är bra. Vad fick dig att ta beslutet att göra en soloplatta?
Det började för två år sedan, men jag funderade på det redan tidigare. Det var rädslan för att jag skulle tappa kontrollen över att mitt band Degreed, som jag är väldigt fäst vid. Att det skulle ta slut någon gång och att alla kanske inte vill samma sak som jag vill. Jag är ju lite naiv, jag vill ju bli rockstjärna även om jag närmar mig 40. Så det skrämde mig lite, jag måste försöka stå på egna ben, jag är inte beredd att lägga ned än. Jag vill fortfarande hålla på.
Du vill vara Keith Richards, 80 bast och bara köra?
Ja, det vill jag verkligen! Så naiv är jag inte att jag tror att jag kommer att bli världens största rockstjärna i Keith Richards klass, men jag vill i alla fall kunna spela, det är det jag lever för. Och det var så det började. Jag är så fäst vi mitt band och jag vill fortfarande vara det. Nu har vi gjort en ny skiva och allt, men jag måste kunna stå på mina egna ben om något händer. Men sedan är det självklart en dröm också, att få släppa en soloskiva. Musiken på den här skivan är kanske lite mer det som ligger mig varmt om hjärtat. Classic rock, eller vad fan man ska kalla det.
Ja, det känns så. Det är lite Rick Springfield, lite Boston och lite Toto. Man kände att du ville göra en sån skiva.
Det var verkligen så jag kände. Jag älskar att sjunga den sortens musik, och att också få släppa basen. Nu spelar jag bas på skivan, men live vill jag bara få slappna av och sjunga.
Så du skickade en demo till Frontiers?
Precis, det var så det började. Jag skickade ”Don’t leave me with a broken heart”, som är första singeln. Du känner ju Thomas Jakobsson, det är hans låt som han skrev med Björn Axelsson på tidigt 90-tal, där Carola sjunger på demon. Jag har tjatat på Thomas och han har spelat upp den för mig. Han har den någonstans men han vet nog inte själv var den är, förmodligen på någon hårddisk någonstans. Ända sedan vi lärde känna varandra för 15 år sedan sa jag att ”det här är någonting”. Sedan så spelade vi faktiskt in den med Degreed och gjorde en demo. Det blev ingenting, men jag har stått fast vid att det är en så jävla bra låt, så jag måste få göra den.
En sorglig sak är att Björn som var med och skrev den gick bort i covid-19 och fick aldrig höra resultatet?
Nej, han fick aldrig höra resultatet och det känns helt fruktansvärt. Jag har bara träffat Björn en gång och kände honom inte, men att låten har legat i 30 år och så släpps den och så får han inte höra resultatet…
Varifrån kommer namnet Robin Red?
Erkänn att det klingar bra! Jag bodde i Jakobsberg för 4-5 år sedan, och så var jag på en tapasrestaurang, och snubben som hade stället sa ”nu kommer Robin”. Sedan började han kalla mig för Robin Red. Jag vet inte om det är för att jag är lite rödlätt. Och jag stannade till och tänkte att det där klingade bra, så jag tackade honom i min tacklista på skivan. Han vet inte vem jag är och är förmodligen sur på mig för att jag var full där, haha! Men han gav mig mitt alter ego.
Du har skrivit merparten av låtarna tillsammans med Dave Dalone från Heat, som även spelar gitarr och har producerat plattan. Hur kom ni i kontakt med varandra?
Vi har känt varandra sedan gymnasiet, vi gick på Rytmus i Münchenbryggeriet. Där började vi känna varandra i början av 2000-talet. Det sjuka är att David frågade mig en gång att ”jag har ett projekt, lite Skid Row-aktigt som jag vill att du ska sjunga på”. Då var han kanske 17 och jag var 15. Jag var ju från Kopparberg, så jag var inte riktigt anpassad för Stockholm, livrädd och ville hålla på med mitt band Degreed. Men hur som helst blev det där projektet så småningom Heat. Han hittade Kenny, och då hade man ju inte en chans. Men vi har alltså känt varandra i nästan 20 år.
Sedan var vi på turné med Heat med Degreed för typ fyra år sedan, och vi hittade tillbaka till varandra. Och Erik Grönwall som då sjöng i Heat är vår manager, så där kopplades vi ihop igen på riktigt. För mig är det så jävla kul att få jobba ihop med honom, han är otroligt musikalisk och en fantastisk låtskrivare precis i min smak., den här west coast-stilen.
Hur gick låtskrivandet och inspelningen till?
Allting har skett över nätet. Vi började precis när coronan slog till, så vi skickade till varandra. Det är nog 50/50 hans idéer och mina idéer. Jag har skrivit alla texter förutom ”Reason to survive” som Jonas från Heat har skrivit till största delen. Så vi skickade till varandra och han var väldigt frustrerad över det. Själv var jag väldigt van vid att jobba på det sättet med Degreed. Men vi fick till det rätt bra ändå.
Jag snackade med Johan Johansson från KSMB för ett tag sedan, och han sa att när det gällde cred för låtskrivandet så var det så att de som var med när man kom på låten, de fick cred. Var man på plats så hade man varit med och skrivit låten.
Fan vad jag älskar den inställningen, så ska det vara. Jag är verkligen en förespråkare för det, bara ett litet ord kan vara så betydande i en låt.
Om vi går tillbaka 13 år i tiden, det blir lite ofrånkomligt när det gäller dig, så började ditt musikaliska äventyr med Idol 2008, där du slutade sexa. Vad betydde Idol för dig, för du hade redan Degreed då?
Det är lätt att vara efterklok, men visst hade man kunnat göra saker annorlunda. För mitt eget bästa skulle jag till exempel ha gjort en soloskiva redan då. Bara gett mig på den grejen direkt. Samtidigt är jag glad för att jag stod upp för mitt band. Och på den tiden tänkte jag inte så, jag tänkte att vi kommer alltid att vara ett band tills jag dör.
Är du less på frågor om Idol vid det här laget?
Nej, jag kan inte säga att jag är less på dem. Jag är glad om jag får svara utförligt. Men det är länge sedan, det känns som att det var i ett annat liv. Och Idol är ju en färskvara, det är ingen som kommer ihåg mig.
Jo, jag gör det. Jag erkänner att det var en guilty pleasure, jag har två tonårsbarn och då var det ju Idol som var fredagsmyset. Och jag reagerade på att det äntligen var någon med lite rockattityd som dök upp. Du var med året före Erik Grönwall, som sedan blev sångare i Heat och er manager, och året därpå vann Jay Smith. Så man kan kanske säga att du krattade manegen lite för rocken i Idol?
Ja, det var så kul när man fick veta att man hade gått vidare och fick välja låtar. Jag hade en spellista jag lyssnade på och helt plötsligt dök Rainbows ”I surrender” upp, och då tänkte jag att den ska jag fan köra. Joe Lynn Turner är ju en av de bästa i den genren.

Sedan var det lite sorgligt, för mitt absoluta Motown-favoritband är The Four Tops, och du åkte ut på en låt med The Four Tops. Men du gjorde den jättebra. Jag intervjuade Robin McAuley för ett tag sedan, och han sa att man kan gräva ned all jävla rockmusik och bara lyssna på The Four Tops.
Vad häftigt, det finns så mycket bra att hämta därifrån. Som sångare behöver man bara gå dit så finns allt.
Vad är status för Degreed just nu, det ryktas om en ny platta inom kort? Två spelningar är inbokade i England och Tyskland nästa år, men hur ser det ut för Robin Red?
Ja, det stämmer, och jag ska öppna som Robin Red för FM tre spelningar i maj i Sverige. Och FM:s genre är ju ganska närbesläktad med det jag gör med Robin Red, så det känns jättekul. Och de välkomnade mig i sina poster på deras sociala medier, så det känns bra.
När lirade du live senast?
Jag flyttade tillbaka till Kopparberg för två år sedan, där jag är uppväxt. Så jag kör en pubquiz varje torsdag där jag kör lite låtar. Men med Degreed har vi inte lirat sedan december 2019. Men Robin Red har aldrig stått på scen, så jävlar vad rädd han ska vara…
Det blir Robin Rädd med ”ä” istället?
Ja, haha! Men jag längtar.
I Degreed har jag lagt märke till att ni alltid har haft hela bandet som upphovspersoner på alla låtar. Är det ett medvetet val för att stärka ”lagkänslan” eller har verkligen alla varit med och skrivit alla låtar?
Vad glad jag blir att du uppmärksammar en sådan sak. Vi har verkligen gjort det som ett medvetet val, förmodligen mest för att vi inte ska slå ihjäl varandra.
Lite som Queen när Freddie Mercury kom tillbaka och alla i bandet fick cred för alla låtar efter det.
Ja, lite så. Med starka viljor som drar åt alla håll. Självklart gör vissa i bandet mer än andra på vissa låtar, så är det ju. Men för att hålla en skön vibb i bandet så har vi valt att hålla det så.
Med Queen var det ju så att det var en konstant strid om vilka låtar som skulle vara singlar och vilka låtar som skulle vara B-sidor. Det måste vara skönt att bara kunna släppa det?
Verkligen, och vi har blivit bättre på det. Vi tar det rätt personligt allihop tror jag, det är ju väldigt personligt med låtskrivande, men den energin kan samtidigt bidra till att det blir väldigt bra. Men i slutändan tycker vi att det är viktigt att bara dela lika. Vi är inte så naiva att vi tror att vi skulle bli miljardärer på vårt låtskrivande, men får man en hit så vill man inte att någon ska sitta där och dra in hela kosingen. Vi har varit i bandet i 15 år och alla drar sitt strå till stacken. Det måste vara ett brödraskap.
Vad fick dig att börja med musik?
Som jag kan minnas är det något som alltid bara har funnits där. Jag tror att det beror på min pappa, som spelade i ett dansband. Han hade ett band som hette Daily’s, som vad han sa var lite up and coming på 80-talet. Men sedan började han plugga istället och blev ekonom, vilket jag är glad för. Det blev förmodligen en mer trygg uppväxt.
Men vi hade instrument i huset. Han är trummis från början och han spelade även bas, så allting fanns där. Men det var min mamma som hade bra musiksmak, hon bodde i Västindien ett tag i början av 80-talet och hon spelade mycket Bob Marley för mig, så det var mycket musik. Och tidigt när jag växte upp gjorde farsan spelningar som jag fick följa med på, och bara att få höra livemusik och höra hela den grejen. Jag drogs till det helt naturligt, jag kan inte minnas att jag någonsin har tänkt något annat i mitt liv.
Det är häftigt det där med arv från föräldrar. Min farsa som är 80 bast idag fick mig att lyssna på Pink Floyd, och jag fick honom att lyssna på Magnum och UFO.
Jäklar vad fett, det där förstår jag verkligen. Farsan tog med mig och brorsan, Mats som spelar trummor i Degreed, på Kiss, på återföreningen på Stadion -97. Då var jag nio år och Mats var sju, och han tog med oss dit som julklapp. Han gillade inte Kiss, men nu älskar han Kiss. Han var väl förmodligen en av dem som trodde att de var satanister, han lyssnade ju liksom på Curt Görans.
Han gick på den där ”Knights In Satans Service”?
Exakt! Men sedan så stod han ju där ändå.
Vilka var dina inspirationskällor? Var det den i huvudsak amerikanska, melodiösare 80-talsrocken som din soloplatta är tydligt inspirerad av?
Det där är en väldigt komplex fråga. Jag önskar att jag bara kunde säga ”det är Thin Lizzy!”. De har visserligen en stor plats hos mig och är en stor inspirationskälla, men jag lyssnar på så jävla mycket musik. Så den där frågan skrämmer mig nästan. Men när det kommer till Robin Red-grejen, då har jag i alla fall sagt vad som inspirerade mig till att göra den plattan. Som Bryan Adams, Jimmy Barnes, Rick Springfield och John Waite, den stylen.
Ja, John Waite är bra skit.
Ja, oj, det är så naturligt bra, och vilka texter. Där känner man att om man bara kunde skriva hälften så bra texter så skulle man vara nöjd. Och du som gillar Lizzy, där har vi ju kungen av texter, Phil Lynott, ojojoj. Min nya favvoplatta är ”Renegade”.
Vad härligt att du säger det! Det är den Lizzy-skiva jag har lyssnat mest på de senaste tio åren. Och det var en platta som egentligen aldrig skulle ha blivit till. Folk tycker att den är splittrad, men jag tycker att den håller ihop så snyggt på ett splittrat sätt.
Alltså, jag plöjer den, den är så bra så att jag… Är ”Hollywood” en av de bästa låtar de har gjort? För mig står det mellan två plattor som är deras bästa, och det är den eller ”Black Rose”. Vi öppande för Dare, med Darren Wharton, med Degreed på fyra spelningar. Vi delade van med dem och när vi kom till Oslo frågade jag honom om han hade spelat där förut. Och han sa att senast han spelade där var med Thin Lizzy på ett fullsatt Spektrum.
Vilken musik får du inspiration av idag? Lyssnar du på något nytt eller är det ”same old”?
Jag fastnar väldigt mycket i same old, men jag försöker att hitta nytt. Ett band som jag gillar väldigt mycket är Deaf Havana, jättebra engelsk rock. Tribes är också ett band som är jävligt bra, också engelskt, det borde du kolla in, och Asking Alexandria. Jag dras mest till engelska band. Jag tycker att det svårt att hitta nya hårdrockband. Men Ghost älskar jag, de, eller han, har lyckats och han verkar tro på det här analoga och det här med soundet. Han bryr sig om ett bra sound och en bra inspelning, men i hans fall verkar finns det ju finnas ekonomi också. De känns som några som kan bära fanan.
Ett band som jag älskar är The Night Flight Orchestra, det är så häftigt med ett band som nästan kan lura in alla rockers. Vi sitter ju där och lyssnar egentligen på Abba och disco, men det är samtidigt rock’n’roll.
Ja, det är som att det är en svunnen tid som de anammar, de återspeglar den gamla eran när man flög med privatflygplan, drack champagne och var en rock star, och hela soundet är så också. Sedan är det ju rätt häftigt att det är dödsmetallare som drog igång bandet. De är verkligen svinbra. Hade jag dragit på The Night Flight Orchestra för farsan så hade han varit såld, det vet jag.
Har du skrivit någon annan typ av musik åt andra artister?
Ja, jag har faktiskt skrivit Japan-pop, och Korea-pop. Men sedan har jag skrivit åt Ted Poley, som sjunger i Danger Danger, vi gjorde en skiva med honom som heter ”Modern Art”. Det är hela Degreed som lirar på den, och det var gamla Degreed-demos som inte kom med på skivan. Annars har jag inte skrivit något åt någon annan, jag tycker ju om att sjunga låtarna själv!
Vad står överst på dina bucket list musikmässigt?
Jag har lite idéer och tankar, en grej som jag vill göra med Robin Red. Men det kan jag ju inte avslöja nu, innan jag har gått vidare med den. Men det finns jättemånga som jag skulle vilja sjunga med, Jørn Lande till exempel. Och det känns ändå som en rimlig dröm. Jag gillar ett band som heter Stereophonics, det är nog mitt favvoband. Bara ta få sitta och ta en bärs med sångaren Kelly Jones, eller ta en bärs med Dave Grohl.
Sedan finns det ju drömmar som tyvärr är omöjliga, som att få träffa Lynott eller Lemmy. Hela Lemmys inställning till allting, och då menar jag inte supa-och-knarka-grejen, utan att han kändes genuin. Han ville spela rock’n’roll och kompromissade inte med det. Det låter ju klyschigt att säga det, men det är någon som jag verkligen vill leva efter. Han är en väldigt inspirerande individ, Lemmy. Det kändes som att han faktiskt var på riktigt.
Verkligen, men det krävs kanske också ekonomiska förutsättningar, att kunna göra sin grej. Jag älskar ju exempelvis Saxon, och de har gjort sin grej hela vägen, oavsett musikaliska svängningar runtomkring. De gick ifrån att lira för 50.000 pers i USA till att landa på en pizzeria på Södermalm till att ytterligare några år senare återvända till de stora arenorna och headlina på Sweden Rock och Wacken.
Vi var förband till The Poodles med Degreed i München 2018, och då lirade Saxon där samtidigt. Kicken känner ju Biff, så han och Paul Quinn kom förbi, så jag fick i alla fall träffa honom. Vilken skön jävla rockgubbe, det är hatten av för såna.
Har du några andra roliga anekdoter?
Jag var en väldigt kort period sångare i 220 Volt, jag gjorde bara två gig med dem 2015. Det var när deras sångare, Anders Engberg, som nu är sångare i Sorcerer hoppade av. Sedan har jag faktiskt sjungit med Deep Purple en gång också, när de hade en clinic på Rytmus under ”Bananas”-turnén 2003. Då sjöng jag och Kenny, sångaren i Heat, ”Smoke on the water”. Det finns nog på Youtube, jag var bara 16 år och hade grov Kopparbergsdialekt, haha! På kvällen lirade de på Hovet, och efter konserten när folk var på väg hem kom deras assistent och kände igen mig, så jag fick följa med backstage och snacka med bandet. Jag stammade mest av nervositet, men Roger Glover tog sig verkligen och att prata, och han berättade bland annat om kvällen när Ritchie Blackmore lämnade bandet. Han var så jävla trevlig.
Det var en skön story! Okej, vilken låt önskar du att du hade skrivit?
Nu måste jag tänka lite här. Jag är lite inne på Lizzy, eller Foo Fighters. Och Whitesnake. Någon låt som känns att det är jag. Hm… det blir en Kiss-låt: Detroit Rock City, den får det bli, men det är en jättejobbig fråga. Jag ser att du har första The Police på väggen bakom dig, och de är på ett sätt världens bästa band. Deras sound sticker ut så mycket, och de tre medlemmarna är verkligen så beroende av varandra för att kunna skapa det soundet. Det är en sån jävla energi som bara bråkar mot varandra på något sätt.
Jag är imponerad av trior över huvud taget. Som Rush och Triumph.
Och King’s X! ”Dogman”-plattan, den är så bra att den inte ens går att prata om.
Ja, de är riktigt grymma, debuten ”Gretchen goes to Nebraska” är min favorit. Vilken är den bästa låt du själv har skrivit?
På kommande Degreed-skivan har vi en låt som heter ”Radio”. Den är fan bra alltså, den sticker ut ur mängden och den är jag djävulskt stolt över.
Chris Laney i Pretty Maids har sagt att er självbetitlade platta från 2017 är en av de 15 bästa, svenska skivor som någonsin har släppts.
Oj… menar du allvar? Nu blev jag helt ställd. Wow…
Ja, det är ett rätt bra betyg, det har ju gjorts en del bra svenska plattor genom tiderna.
Ja, verkligen, det värmer mig jättemycket. Det gjorde min kväll!
Härligt, och det var fantastiskt kul att snacka med dig Robin. Vi ser verkligen fram emot att snart får se både dig och Degreed på arenor runt om i Sverige.
Det gör jag också, det var otroligt roligt att snacka med dig också. Vi ses där ute!
Av Tony Johansson