Den 8 april släpper svenska Treat nya albumet The Endgame, som man nästan kan kalla en för tidig födelsedagspresent inför bandets 40-årsjubileum som är nästa år.
Vi fick en lång pratstund med bandets motor Anders Wikström som berättade allt om skivan, att skriva musik med Scorpions, melodifestivalen, hur han tänker på sitt framtida textförfattande och mycket mycket annat.
Till att börja med så tycker jag nya skivan är riktigt bra. Hur ser du själv på den?
Tack så mycket. Självklart tycker jag den är bra. Jag har levt med låtarna ganska länge, så jag visste redan innan vi spelade in plattan att den skulle bli bra. Jag brukar sätta mig själv som en ganska hård domare för jag är kritiskt mot annan musik, jag är väldigt kritisk mot min egen musik. När jag lyssnar på låtarna, så försöker jag få in publikens perspektiv på den. Jag tycker att den här plattan har levt ett så långt liv i min värld, så jag tycker absolut att den är en av våra bättre plattor som vi har gjort. Låtarna har hållit genom tidens tand i min värld och det är för mig ett väldigt bra kvitto på min tro på att den här plattan kommer att få ett långt liv.
Varför heter albumet ”The Endgame”?
Ja, något ska ju en platta heta, haha. Skämt åsido. Det finns perioder i bandets karriär där vi på något sätt alltid skärpt till oss lite extra i skapandeprocessen av en platta. Vi har lagt manken till lite mer helt enkelt och jag vet att vi alla känner så inför ”The Endgame”. Samtidigt är vi fullt medvetna om att även om vi kan göra detta på toppen av vår förmåga idag, så är vår tid som band utmätt och det känns OK att acceptera. Vi fyller faktiskt 40 år som Treat sedan starten 1983, nästa år!
Man måste också se titeln i ljuset av albumets artwork, för vad är en människas största fight att ta? Födelsen! Då är det ju en början.
Sammantaget så blir ”The Endgame” en lysande titel för vårt sätt att se det.
Var det lätt att välja vilka singlar som skulle släppas?
Vi kände att vi hamnade i en kompromissituation när vi skulle välja singlar. Skivbolaget har sina åsikter och vi har våra idéer om vad vi ska göra framöver med singelval, videos osv. Det gör att det kanske kommer till vissa låtar som skivbolaget idag inte ser som en singel, men de kommer att förstå det när vi får göra vår vision sedd så att säga.
Sen har vi jobbat med devisen att vi vill göra ett helt album från början till slut, där första låten är lika viktig som den sista. Man ska kunna upptäcka sina favoritlåtar på spår elva eller tolv om man vill, inte bara bland de fyra första. Släpper man inte en platta på länge, och har den fan base som vi har, då vill vi att när vi väl släpper ett album ska det vara värt att köpa och det tycker jag att vi har lyckats med. Jag tycker även att vi på ett demokratiskt sätt har, om jag får använda det uttrycket, jobbat fram en platta där alla blev nöjda med slutresultatet.
Jag pratade med Robban 2019 och redan då sa han att ni hade embryon klara till den här skivan. Kan du utveckla det?
Det var faktiskt mer än så. Jag gjorde några låtar färdigt ganska tidigt, mest för att känna att jag var på väg själv. Jag gjorde några demos och sen hade jag utkast till några låtar och för att kasta sig in i en platta så behöver man fler en tre låtar. Jag hade några stycken och kände att jag var på gång med någonting. Jag kände att när jag väl nått hit och nått en bra nivå så kommer den kreativa kraften att komma ju mer jag arbetar. Att sätta igång en process är oftast det svåraste men jag tycker att jag, framför allt på de tre senaste Treat-plattorna, har hittat ett arbetssätt för mig själv som jag vet fungerar. Jag vet hur lång tid det tog att göra många av låtarna till ”Coup De Grace” och då hade jag ändå hjälp och skrev dem tillsammans med andra. Dessutom hade jag lite demolåtar som låg lite omkring mig som jag kunde jobba utifrån.
Vid samma tillfälle när jag pratade med Robban så sa han: ”Till nästa skiva så har jag och Anders pratat om att det skulle vara roligt om vi gör färdigt låtarna och sedan går in i replokalen och spelar igenom dem tillsammans som vi gjorde förr. För då blir det mer som att man kan komma på idéer och sätta pricken över i:et, plus att alla känner sig delaktiga på ett annat sätt”. Blev det så?
Vi gjorde faktiskt så. Vi spelade in plattan i två delar, vi spelade in sex låtar först och resten sen. Jag hade gjort lite demos som jag hade skickat ut till alla så de hade ett hum om hur låtidén gick. Vi gick in i replokalen och repade in de sex låtarna och där gjorde vi de ändringar som vi ville göra.
Vi började jobba med den här skivan i replokalen innan vi ens hade börjat spela in, så vi gjorde lite grand som vi gjorde på 80-talet. Vi började i replokalen och gick sen in i studion och spelade in. Det blev mer old school och det vann vi mycket på och det tycker jag hörs på skivan.
Hade ni många låtar som inte kom med på plattan?
Alla låtidéer som jag hade kom inte med på plattan naturligtvis. Den här gången hade vi faktiskt fler låtar än vad vi någonsin har haft som inte kom med på plattan. Så det är ganska intressant och jag vet att några i bandet har sagt att vi borde titta på någon av låtarna som inte kom med för det finns låtar som är skitbra. Så det finns material att jobba med och vi har faktiskt spelat in fler låtar också. Dock kan vi inte göra hur många skivor som helst, men låtarna kommer att komma ut någon gång.
Hur mycket har de andra varit delaktiga i arbetet?
För att förstå den processen så har människor olika sätt att komma in i musiken. Jag sitter ju där och skapar och får bilder av en låt i huvudet, men det är inte säkert att de andra får samma bild när dom hör låten för första gången. Så de andra måste få känna på hur det känns att, spela/sjunga och känna in låten och sen komma med tankar om eventuella förändringar. Det var verkligen ett sätt att utmana oss själva för jag satte en liten blåslampa på de andra. ”Nu har ni idén, så gå hem nu och tänk till tills vi syns nästa gång”. Det var lite det som var tanken, att man engagerar sig mycket mer i varje låt om man också är delaktig i den. Framför allt i ett band där jag skriver så stor del av materialet, så tycker jag att alla fick säga sitt under processen. Vi diskuterade mycket under tiden vi mixade plattan där alla fick säga sitt och komma med idéer. Min känsla är att alla är riktigt nöjda med slutresultatet. Jag tror även vår producent Peter Månson fick väldigt bra feedback från allihop den här gången också, även om han nog tyckte det var lite jobbigt med fem man som hade åsikter om saker och ting. Det var ändå väldigt konstruktivt. Vi samlade ihop idéer och snackade sinsemellan och det var en gammaldags process som visade sig vara nyskapande för Treat, i en tid där vi har hållit på så länge som vi har gjort.
Har det varit skönt för dig som ändå skriver merparten av materialet att få lite avlastning med låtskrivandet?
Jag vet ju det att om vi ska göra en platta så bygger det på att jag startar den kreativa processen. Annars skulle det nog inte bli så mycket skiva, men det blir bättre slutresultat när de andra kommer in i bilden.
Jag är så van att skriva låtar med andra människor eftersom jag har jobbat så länge som låtskrivare. Jag är van att komma in i ett rum med okända människor som har sin åsikt och det är en liten arbetsprocess i sig att lära sig att hantera. Någon annan vill ge sig in i din idé och ändra på saker och ting, men jag är väldigt öppen för det. Jag är samtidigt väldigt öppen för att låta den bästa idén vinna när det väl kommer till kritan. Så det handlar inte om att alla bara ska få armbåga sig in så där. Har någon i det här bandet en bra idé, så kommer dom att säga det. Den arbetssituationen har vi lärt oss, för vi har ju känt varandra så länge. Men jag tycker det har varit en jättebra avlastning. Många gånger har jag medvetet lämnat över saker som jag vet att till exempel Patrik kan lösa. Han har idéer och han jobbar på ett annat sätt med sitt keyboardlir. Den kan vara ett intro eller att det ska hända något i låten och då har jag litat på att han löser det. Och det har han gjort och det har blivit skitbra faktiskt.
Ni har två ballader med på skivan. Är det viktigt att ha minst en ballad på en skiva?
Jag antar att du tänker på ”My Parade” och ”Magic”, men jag skulle nog säga att vi har 1,5 ballad på skivan. Men nej, det är inte jätteviktigt. Skulle det finnas någon låt som är bättre så tar jag med den, men nu tyckte vi att vi hade en bra ballad och det blev en annan tempoväxling på plattan.
”Magic” byggs upp som ballad men den är inte en ballad i sig. Den har bara en annan uppbyggnad.
I ”My Parade” försökte jag ta ett kliv åt ett annat inspirationshåll som jag hade och jag tyckte det funkade väldigt bra, för den låter inte som någon annan Treat-ballad.
När man ser er diskografi så går det några år mellan skivorna. Fyra år mellan samlingsplattan ”Weapons of Choice” och ”Coup De Grace”. Sedan gick det sex år innan ”Ghost of Graceland” släpptes och bara två år senare var ”Tunguska” ute. Nu fyra år senare så släpper ni ”The Endgame”. Jag ser ett visst mönster med jämna årtal när ni släpper skivor. Håller du med?
När vi gjorde ”Coup De Grace” 2010 så var vägen fram till releasen oklar. Vi hade släppt samlingsalbumet ”Weapons of Choice” samt en ny variant på ”Scratch and Bite”, och det började återutges lite andra grejer och redan där stod vi vid ett vägskäl. Då sa jag att ”antingen satsar vi med blicken framåt på en ny platta med vetskapen om vad det innebär eller så skiter vi i det här nu”. Vi hade gjort vår återförening och så fick alla välja om man var villig att satsa vidare. Det handlar i slutändan om ett engagemang och en arbetsinsats. När vi hade gjort klart den plattan så var det en ganska tuff tröskel att komma över. Sen hände det en del grejer som gjorde att vi började med ”Ghost of Graceland” först 2015. Det handlade även om några val från min sida, för jag var inte säker på att vi skulle fortsätta. Men efter att vi släppt ”Ghost of Graceland” så kände jag att vi fått upp en bra ånga. Vi gjorde ”Tunguska” och tanken var att redan under 2019 så skulle vi börja direkt med att spela in en ny platta, efter att vi hade gjort den där ”Organized Crime” 30-grejen. Vi började arbeta under några månader, men det var bara det att någon slängde in en massa grus på isbanan så att det inte gick att åka skridskor på den. Då kände jag att jag inte behövde stressa, för vi kommer ändå inte kunna boka någon turné eller göra någonting i över huvud taget. Så vi koncentrerade oss på musiken och fokuserade på det som vi hade kontroll på.
Hur har Frontiers sett på att det ändå har tagit fyra år mellan ”Tunguska” och ”The Endgame”?
Vi har haft ganska många och långa diskussioner med vårt skivbolag. De var på och stressade oss för skivförsäljningen är fortfarande viktig för dom, även om banden inte kan turnera. Men vi sa det att vi tänker ta den tiden som vi behöver. Vi vill göra väldigt bra grejer och släppa ifrån oss en skiva som står tidens distans och som vi kan vara nöjda med om tio år. Jag är faktiskt väldigt tacksam mot Frontiers (som är vårt skivbolag) att de alltid har litat på att vi kan leverera. Dom har aldrig krävt att få höra något i förväg utan de vet någonstans att när plattan väl kommer så kommer den att hålla och bli bra.
Det är faktiskt något som jag aldrig har varit med om tidigare. Ingen representant från skivbolaget har velat höra materialet i förväg, som de i slutändan betalar för. I vårt fall så vet jag att de litar på vad vi gör och de har till och med sagt att skivan var värd att vänta på. Även fast det blev en liten längre försening än vad vi hade hoppats på.
’Detta är första skivan med Nalle Påhlsson tillbaka i bandet. Kan du utveckla vad han tillfört bandet och till skivan?
Till att börja med så är han en klippa av rang. I mitt tycke så är han en av Sveriges absolut bästa rockbasister, plus att han är en av mina bästa vänner.
Pontus (Egberg) var en jävligt bra snubbe på alla sätt och vis. Superproffsig, schyst och det fanns absolut inga schismer när han valde och lämna bandet. Då kände jag att det inte fanns så många andra alternativ. Jag visste att Nalle hade nämnt att han var intresserad att börja spela med Treat igen och vissa saker hade fallit på plats. Han var inte lika upptagen med andra grejer, som tagit mycket av hans fokus, och han hade hunnit tänka till på vad som är kul. Sen har han alltid varit ett stort Treat-fan sen första plattan. Vi träffades och lärde känna varandra i ett väldigt tidigt skede, så han har alltid varit en nära vän till oss. Han hjälpte oss bland annat när vi gjorde ”Organized Crime”. Han gjorde demos och hoppade in och spelade bas när vi repade, så han har alltid funnits där någonstans.
Sen tillför han väldigt mycket musikaliskt. Han avlastar mig på gitarr väldigt mycket, för vi spelar i en speciell värld tillsammans. Han har förmågan att täcka upp som en kompgitarr och gör det även live och det är få bassister som har sådan pondus i sitt spel som han har. Det finns några klassiska band som har det också, men de flesta twin-gitarrband har inte den karaktären på bassidan.
I vårt band (framför allt live) är det perfekt för mig som hanterar en gitarr, för han kommer in och täcker upp väldigt bra. Det har gett oss en trygghet och vi alla i bandet känner honom så väl. Jag skulle säga att rent musikaliskt är vi hemma och dessutom är han väldigt samspelt med Jompa på trummor. Dom två har ett driv som går åt samma håll, så dom passar väldigt bra ihop.
På tal om Nalle så hör jag väldigt mycket av hans basspel på skivan.
Det gör man och jag tycker man hör alla instrumenten på skivan. Nalle får väldigt fria händer när han lirar och vi litar på honom till 100 procent. Han lirar mycket, han hörs mycket och vi har haft en diskussion om att han ska höras mycket också. Han är en stor del av det soundet som våra fyra instrument utgör.
Om vi ska prata lite om texterna på skivan. Finns det någon röd tråd i texterna eller är allt fristående från varandra?
Både ja och nej. Jag skulle kunna skriva folk på näsan om jag bara ville, men jag tycker att musik måste få vara tolkningsbar.
Jag vill ha texter som först och främst är lite berättande. Den kan ha en färg som passar låtens idé och då utgår jag ifrån ett språk i en låt. Till exempel där man gifter titeln med fraser som har med titeln att göra. Det är inte så att jag har ett genomgående tema, men jag ville bara att det skulle känna hoppfullt någonstans i slutändan. Tar man till exempel ”Carolina Reaper” som blev vår andra singel, så är det en låt som flirtar med 80-talet. Jag tror dock inte att jag hade kunnat skriva den texten på 80-talet på det sättet som jag gjorde nu. Jag jobbar väldigt mycket med metaforer och gör liknelser om saker och ting. Det finns låtar som för mig har en väldigt djup innebörd och det finns låtar som har en story bakom sig.
Jag har fått till exempel väldigt mycket frågor om ”Jesus from Hollywood”, som handlar om en kille som bodde i Los Angeles som jag vet gick bort 2017, och jag tror att han kan ha varit hemlös. Han klädde ut sig till Jesus och spelade honom på gatorna i Hollywood. Han gick omkring och försökte hjälpa folk och han höll på med detta i många år. Jag vet att jag har sett honom, för jag har jobbat ganska mycket i USA som låtskrivare. Jag undrade lite vad detta var för en gubbe egentligen? Är han på riktigt, menar han det han gör eller är han bara en sådan servitristyp som bara vill bli upptäckt som skådespelare?
Jag tyckte det hela var lite fascinerande så jag behöll tankegångarna och skrev en låt om honom, för det är ingen som har gjort någonting om honom tidigare.
Sen finns det andra låtar där jag försöker hålla det på ett plan där man ser hoppfullt samt klart och tydligt på omgivningen. Vi lever i en tid som är hyfsad förljugen och där det är svårt att veta vad som är sant eller falskt. Det är vårt val att lita på vad medierna säger och skriver, och där tycker jag att man måste gå inåt och tänka så här, jag ser det här ljuset och det här vill jag förmedla. I slutändan så tror jag att det är skitviktigt att musiken kan bidra till att folk kan komma bort från jobbiga saker. Att kunna ge hopp och känna en gemenskap. Jag har varit inne lite och rört vid ämnena men jag vet inte om jag är rätt apostel för det. Jag spelar i ett rockband, och vi sysslar med saker och ting som på ytan ser ganska lätt ut. Jag vill bara göra ett väldigt bra hantverk och det är det viktigaste.
Händer det att du skriver en text som handlar om ett känsligt ämne, men du väver in det i metaforer så det fortfarande ska vara öppet för tolkning?
Det har jag gjort men jag vill samtidigt att det ska vara öppet för tolkning. Det ska nödvändigtvis inte handla om det som först slår dig. Det kan handla om något helt annat och det kanske väcker en tanke hos lyssnaren.
Skulle du någon gång vilja skriva en text där du tar en tydlig ställning om politik, religion, livet osv?
Jag har funderat på det där ganska mycket. Jag känner folk som skriver bra grejer som jag kanske vill ge mig in i. Det är lite på samma sätt som att folk säger att de ska skriva böcker men jag har aldrig varit intresserad av den grejen. Men jag skulle kunna sätta mig och skriva mer ingående om saker. Men just nu räcker den nuvarande dosen ganska bra, som jag får genom att skriva en låttext. Men jag stänger inte dörren för att uttrycka mig på ett annat sätt längre fram.
Hur skriver du dina låtar?
Jag skriver musik och melodi först och sen spelar jag in idén. Sen måste jag i sätta mig ner med papper och penna och skriva, så jag separerar mig från det andra. Att skriva musiken och texterna är två skilda processer för mig.
Jag tycker att det är en kul utmaning att sätta sig ner, där jag har en titel men inte en story klar till 100 procent. Sen kan det bara ramla på, och från det att jag sätter mig med ett blankt papper så kan jag ha texten klar på en timme.
Jag tänkte att vi ska prata lite om Melodifestivalen, för du har varit med och skrivit fyra bidrag genom åren. Kan du berätta mer om det?
Ja, det är Nicke Borg med ”Leaving Home”, Linda Sundblad med ”Lucky You” och Alexander Schöld med ”Den första svalan” som jag och min kollega Fredrik skrev tillsammans med Ingela ”Pling” Forsman. Det var en låt som var på engelska från början, som hon sen skrev om till svenska.
Sen gjorde jag låten ”Stormbringer” också med bandet Pagan Fury, som tyvärr inte gick vidare. Den gjorde jag bland annat med Tobbe från Nestor som jag har jobbat jättemycket med. Jag var även involverad i den EP som de släppte efter Mellon.
Får du fortfarande förfrågningar om att skriva låtar till Mellon?
Nja, det är inte riktigt så det har funkat. Jag blev till exempel kontaktad av Pagan Fury, för dom hade siktet inställt på Mellon. Jag skulle säga så här, att jag skulle inte sätta mig ner själv och skriva en låt till Mellon. Jag tror inte riktigt att det går till så om jag ska vara ärlig. Det är mer en kombination av en artist som har tagit in låtskrivare som dom känner.
När det gällde Nicke så var det väl så att jag visste att han var ganska intresserad av att vara med, men att han kände att han inte hade någon låt som höll måttet. Så där kom jag in och jag visste att om vi bara fick till en låt, så kommer han med.
Med Linda visste vi inte heller. Hon kom i sista sekunden, för att hon hade väl pratat med någon och då skrev vi hennes låt. Sen kan man alltid ställa sig frågan varför det är samma låtskrivare med i Mellon varje år. Det är ju ganska många vid det här laget, men de lägger väl ut betet tidigt och håller sig i à jour med vad SVT tycker verkar vara intressant och med vilka artister osv. Det går väl någon slags djungeltelegraf om vilka som är intresserade och vilka artister som ska vara med osv.
Jag skulle ställa upp om jag fick göra det med en artist som tycker att detta kan jag göra, detta kan bli bra och detta kan jag stå för. Jag tycker att har varit jätteroligt att vara med och jag skulle absolut ställa upp igen fast på låtskrivarsidan. Som artist däremot vet jag inte om jag skulle palla det. Det är alldeles för mycket stoj och slit för dom som är där på dagarna. Man ska vara ung eller väldigt hungrig, för att göra den biten och veta spelets regler.
Du har ju även skrivit låtar till bland annat Scorpions, som den fantastiska balladen ”Lorelei” och ”The Best Is Yet to Come” från ”Sting in the Tail!”-plattan. Berätta mer om det.
I den processen så skrev jag, Fredrik och Eric Bazilian från The Hooters en låt som hette ”The Best Is Yet to Come”. Vi gjorde en demo på den, där jag sjöng och spelade gitarr. Den hamnade sedermera hos Scorpions och dom började faktiskt tänka på att ha med den på den platta som skulle bli ”Humanity: Hour 1”, Desmond Child skulle producera.
Desmond tog inte med låten på den plattan, men när det var dags för nästa platta, ”Sting in the Tail, så hörde Rudolf av sig och sa att ”den låten vill vi ha med för den är ju fantastisk”. Det tyckte jag naturligtvis var jätteroligt och då hade jag och Fredrik redan börjat skriva på ”Lorelei” av egentligen ingen anledning alls. Vi tänkte mest göra en låt till oss själva.
Vi gjorde en demo på den och när Klaus fick höra den så tände han väldigt mycket på den. Han ville lägga sång på vår demo och när vi fick hans sångfiler så editerade vi hans sång. Vi gjorde det för att bandet skulle känna att den blev bra så dom kunde ta ett beslut om låten skulle vara med eller inte. Jag hörde direkt att denna kommer att passa perfekt för det är en Klaus-låt och en klassisk Scorpions-ballad. När plattan väl kom så innebar det att vi hade fått med två låtar på skivan, vilket är ganska ovanligt plus att båda var ballader. ”Skorporna” är mest kända för att göra ballader, så det var väldigt roligt att få med dem på plattan. Sen med tiden har ”Lorelei” blivit den mest populära låten från skivan rent streamingmässigt.
Hur går en sådan process till när du får skriva musik till ett så stort band som ändå Scorpions är?
Jag har hört att när man väl kommer in i familjen hos de stora rockbanden och skriver med dem, så är man en del av den process som ska framåt. De har så mycket annat att tänka på om dagarna förutom att skriva musik, de måste hålla igång sina bostadsinköp i andra länder osv. De har assistenter och annat som jobbar för dem. Det är en annan värld när man kommer upp på den högre nivån, men jag tycker att den nivån inte är den bästa för att få bra resultat ur en kreativ synvinkel. De borde göra som vi gör, sätta sig i en studio och jobba på tills man får till det.
Men Scorpions är väldigt stolta över sin historia, sitt sound och vad de har åstadkommit. De pratar väldigt gärna om sina stora framgångar och man får höra många roliga historier.
Rudolf Schenker från Scorpions står med som låtskrivare till en av era låtar. Kan du berätta mer om det?
Rudolf reste till Stockholm och så jobbade vi i vår studio några dagar och skrev några låtar. Tanken var att vi skulle fylla på med fler låtar till vad som skulle bli ”Sting in the Tail”. Bland annat så skrev vi en låt som hette ”Skies of Mongolia”, men den låten tog de inte med på skivan. Då sa jag att ”den kommer jag att göra med Treat”. Jag tyckte den var så pass bra och jag hade lagt ner mycket jobb på den att jag vill inte kasta den. Jag sa till Rudolf att ”du kommer ångra dig när låten är klar”. Så fort låten var klar och färdigmixad, så skickade jag den till honom och undrade vad han tyckte. Han svarade att han tyckte den var jättebra och sen sa han inget mer om den. Men han står som en av låtskrivarna på låten.
Du har samarbetat med väldigt många. Men finns det saker som du tackar nej till?
Ja, men det är när saker är i sin linda, så det är inte så intressant för det är inga kända namn direkt. Det är oftast saker om ett projekt som ska startas upp eller band som precis har kommit någonstans och har pressen på sig att släppa en skiva men inte har några låtar klara.
Jag känner litegrann som så att när man har spelat så länge i band som jag har gjort, så känner jag direkt om detta är en seriös artist som verkligen behöver lite hjälp samtidigt som han har ”det andra”, så att säga.
Har du samma motivation nu som du hade på 80-talet när ni började?
När jag jobbar med Treat så är den mer än hundraprocentig, så hos mig finns den där. Jag kan nog ändå säga att den inte finns där varenda dag hos alla, men när det väl gäller så finns den där hos alla. Det är lite så att när vi väl har bestämt oss för att det här ska vi göra så är alla med på tåget och jättemotiverade. Vad som händer alla andra dagar när vi inte träffas är en helt annan sak. Så länge alla är med och vill vara med och jobba och stå för den här grejen, så måste jag förutsätta att de har den motivationen som behövs. Jag måste ha den största motivationen för annars skulle jag inte orka lägga ner det arbete som jag gör i min ensamhet. Det är ganska mycket arbete som jag gör, som de andra inte är inblandade i. Det gäller inte bara det kreativa utan andra grejer som behöver göras när skivan är klar. Vi har delat upp det nu, så den ena gör det och den andra gör det. Vi har inget kontor där en manager med assistenter sitter och jobbar åt oss, utan vi sköter allt själva med de kontakter som vi har.
Hur ser du på att ni ändå inte blir yngre?
Vi får vara tacksamma att vi fortfarande kan göra det vi gör vid vår ”ringa” ålder. Det kommer att komma en dag där någon av oss inte kan spela längre. Vi är så pass gamla så det kan hända vad som helst, när som helst och då måste vi ta vara på det vi har. Nästa år fyller bandet 40 år och det är rätt imponerande bara det, när jag tänker tillbaka på hur lång tid det egentligen handlar om sen jag och Robban började med det här. Han är ju några år äldre än mig, men så länge han står på benen och är vid god vigör så är allting fine, men det är inget jag kan räkna med. Du ser ju vad som händer i rockbranschen. Det kan hända vem som helst och vi är ju inte yngre än de andra rockbanden. Jag är bara jäkligt tacksam över att vi alla har en så hög kvalitetströskel kvar och en stark vilja att göra jäkligt bra plattor.
Jag värdesätter att jag fortfarande kan göra skivor med mitt band väldigt högt. Jag tycker att det är en stor lyx att folk fortfarande, efter så många år, vill ge ut musik som jag har skrivit och att det finns de som är villiga att satsa på att betala en budget för detta. Idag är musikbranschen oerhört tuff som den är och om vi ska göra en Treat-platta så kommer den kosta oss lite pengar. Vi väljer att gå in i en studio, ha en riktig producent och ha bra kvalitet runt om oss och att ha folk omkring oss som vi litar på. Oftast anlitar vi folk som lever på att jobba med det här helt och hållet och dessa människor kan vi inte få bara genom att ge dem en klapp på ryggen eller en back öl – dessa människor kostar oss pengar att hyra in plus att det kostar pengar att hyra de studios som vi jobbar i. Sen, fast vi kanske bara jobbar där ett par dagar i taget, så vill vi göra det på den nivån, men då vill jag samtidigt vara säker på att vi kommer att ro i land det här och att vi kommer kunna leverera en skiva.
Du har skrivit så många låtar genom åren. Om du skulle välja ut de tre bästa låtar som du har skrivit. Vilka blir det?
Oj, det är svårt! ”Get You on the Run”, för att den öppnade dörren för både mig och bandet och är den låt som blev avgörande för vår långa deal med Polygram. Jag har skrivit väldigt många låtar åt andra artister som blivit mycket mer framgångsrika än någon Treat-låt, men om jag ska välja ut två ytterligare personliga spår, så får det bli en låt som betyder mycket för mig och som heter ”Radio Silence”. Det är den enda singel jag släppt i eget bandnamn, Instamatics 2005. Den låten påminner väldigt mycket om min uppväxt. En vacker dag kommer någon stor artist att göra en version på den och göra den till den världshit som den förtjänar att bli, ha ha! Sist men inte minst – sista spåret på ”The Endgame” är ett statement som vi sällan presterat tidigare så mitt sista låtval blir ”To the End of Love”.
Det blir naturligtvis svårare att plocka ut en setlista. Har du några tankar hur en sådan kan se ut inför kommande spelningar?
Vi försöker få med några låtar från alla plattor på setlistor, men det är svårt om vi inte spelar fulla 90-minutersset, så det blir en kompromiss ibland. Tanken är ju att kunna lira minst 2-3 nyckellåtar från hela katalogen om möjligt.
Hur många låtar från nya plattan tror du att ni kommer att köra live?
Tre stycken lär det bli. Jag personligen spelar gärna fler från plattan för det förtjänar den. Men som sagt så beror det på hur lång speltid vi har.
Har du någon låt i er katalog som ni aldrig spelar, som du egentligen vill spela live?
Bra fråga! För att inte spoila överraskningar så har vi börjat repa in gamla låtar som aldrig fått en chans… Det ska bli grymt kul att till exempel en låt som ”No Room for Strangers”, från ”Scratch and Bite”, görs i en riktig Treat 2022-version. Det finns flera aktuella!
Har ni några spelningar inbokade?
Vi har några gig bokade, men vi kommer inte göra någon sammanhängande turné på den här sidan sommaren i alla fall. Det blir lite sporadiskt under vår och sommar, men i höst kanske det blir mer intensifierat. Vi kunde inte boka in något nu i maj för de flesta klubbarna är fullbokade runt om i Sverige och i Europa. Så det blir att tänka framåt och vi tänker så långt som 2023. Vi skulle kunnat skjuta fram släppet fram till september, men nu kör vi det här och så får det bli vad det blir.
Sen är det inte helt lätt alla gånger att vara tillgänglig, för det är några i bandet som inte kan alla perioder på grund av att de är uppbokade arbetsmässigt eller har andra åtaganden. Så det få komma lite som det kommer. Rent tekniskt sätt så kan vi inte åka på en lång turné det första vi gör. Tiden har varit som den har varit med bokningar, inställda festivaler etc. Alla band har ju suttit och väntat i två år nu för att komma ut och spela. Det har med andra ord blivit lite köbildning, vilket har gjort att det har varit jättesvårt att få spelningar, så vi får ta detta lite på halvvolley. Vi släpper plattan nu och så får vi ta det därifrån.
Tack för denna trevliga pratstund Anders
Tack för att du tog dig tid med mig,
Vi ses därute!
Text och bilder: Ulf Romedahl
