Amorphis släppte albumet Halo för ungefär en månad sedan och precis innan släppet fick jag chansen att prata med sångaren Tomi Joutsen om allt från hur man skapar progressiv metal med finsk nationalpoesi som lyrisk grund, vilka som var hans egna förebilder och om hur han får det att funka att growla så mycket som han gör!
Hej Tomi hur är läget?
Hej! Det är bra! Hur är det med dig?
Jodå, det är stormigt men annars är det bara fint! Ni släppte nyligen videon till “On The Dark Waters” hur har det gått med den?
Jodå, folk är intresserade av låten fortfarande så det verkar ju som att det går bra!
Jag läste att låten handlar om floden Tuonela, är det något tema ni kommer att hålla er till på albumet?
Nej det är bara en berättelse av flera eller en dikt snarare. Så vi kommer inte hålla oss till bara den utan det blir flera berättelser utan att vara ett konceptalbum.
Jag vet att när jag köpte Queen Of Time albumet så var det kul att läsa texterna eftersom de har så mycket berättelser i sig. Har ni några planer på att släppa något konceptalbum framöver med en mer sammanhängande story?
Det beror på! Vi har ju en kille som skriver våra texter, Pekka Kainulainen och innan vi börjar spela in ett nytt album pratar vi ihop oss om vad det kan tänkas bli men hittills har det inte blivit några funderingar kring ett koncept. Vi litar på honom som lyriker och han får göra vad han vill med texten haha. Han inspireras av naturen och av Kalevala* men också av vad som sker i världen omkring oss och känslor om livet över lag. Det resonerar väl med vår musik och det blir intressant.
(*Kalevala är ett finskt nationalepos som baseras på klassiska dikter och berättelser som ligger till grund för en stor del av den finska kulturen Reds. Anmärkning)
Jag upplever att er musik har en väldigt känslosam ton kombinerad med tyngden av metal.
Ja, jag gjorde en intervju med en kille från Spanien som sa att folk som inte kan engelska kan njuta av musiken ändå och jag sa till honom att om man bara förstår ett ord här och där och skapar en bild i sitt sinne om vad låten skulle kunna handla om så är det vackert i sig. Om du älskar låten och förstår något och skapar dig en egen bild eller tolkning av det så är ju det i sig en skönhet, det vackra i konst helt enkelt.
Men med texterna, hur jobbar ni med dem? Skriver ni låtarna först och så får Pekka skriva utifrån det eller får ni arbeta in texterna i efterhand?
Faktum är att vi jobbar helt åtskilt. Vi jobbar simultant men pratar inte med varandra utan vi litar på att han skriver coola texter åt oss och när musiken är klar så börjar jag sätta arret för texterna. Det är ett lite vridet sätt att jobba! Det tar tid och ibland är det riktigt svårt eftersom orginal texterna alltid är på finska. Så först översätter jag det till engelska och sen måste jag arra de orden med ibland väldigt progressiv musik. Det är hemskt ibland! Men man måste bara lita på att det man gör är rätt och jag tror att det viktigaste och svåraste är att hitta rätt låt till rätt dikt. Som på det här albumet, Halo så har vi en låt som handlar om en häst. Och det är inte direkt ett vanligt ämne i en metal låt tror jag haha, men trots det hittade jag en låt som passade perfekt till en dikt om en häst, och det är ju lite konstigt.
Men det är ju fantastiskt! Först får du det på finska, översätter det till engelska och sen arrangerar in det i låtarna.
Ja, det är hemskt. (Sägs med en stor glimt i ögat) Det är ett fruktansvärt sätt att jobba men vill man ha bra kvalitet på sin musik så… Jag vill inte förstöra vår vackra musik med mina skittexter så det är fantastiskt att vi kan ha en riktigt konstnär som skriver texterna. Det känns som att vi kan ge Amorphis fans något mer med honom som textförfattare. De får en till konstform med musiken.
Du nämnde den progressiva biten, jag vet flera som tror att Amorphis bara är ett metalband men när jag spela upp er musik blir det väldigt förvånade över den melodiösa sidan av er musik. Är det något ni upplever ofta?
Jag tror att folk som lyssnar på metal kanske går in på Spotify och trycker på play knappen och de får höra House Of Sleep, Silver Pride och andra radio vänliga låtar som kanske inte ger en hel bild av vad bandet faktiskt är. Jag förstår att en del tror att vi är ett vanligt gotiskt metal band från finland men om man gräver lite djupare hittar men en del intressanta grejer.
Om vi tar ett kliv tillbaka då, när kom du fram till att det var det här du ville fokusera på? När insåg du att det här bandet och den här karriären var din väg att gå?
När jag började i bandet för sexton år sedan ungefär så kände jag till bandet rätt bra. Jag var ett fan innan jag blev medlem och jag kände till stilen och deras historia och hoppades att vi skulle kunna ta med growlen i musiken igen som på Eclipse albumet. För mig har det varit kristallklart vad vi gör hela vägen och jag vet att vi har fantastiska kompositörer i bandet och jag vet att alla älskar metal, vi är självklart väldigt öppensinnade och lyssnar på all möjlig musik men metal är alltid basen på något vis i allt vi gör. Och självklart hjälper det ju att bandet hållit igång i över trettio år! Det kommer alltid att finns de som älskar början av deras karriär, de första två albumen som var mer dödsmetal eller melodisk dödsmetal och jag förstår det! Musiken och bandet har utvecklats genom åren och lyssna på det nya Halo albumet så hittar man inte mycket av de gamla elementen där. Men jag tror man kan höra rötterna där, det finns en del riktigt mörka, tunga metal growls och en del riktigt coola metal riff här och där. Så vi har inte helt glömt våra rötter!
Underbart! När du började sjunga då, vilka var dina största influenser? Vad fick dig att hitta din röst?
Jag började sjunga dödsmetal när jag sexton eller sjutton år. Jag spelade trummor innan dess men mitt första band där jag sjöng var ett dödsmetalband. Min idoler kom självklart från Sverige haha! Jag älskade Entombed och Grave, de var nog mina favoritband då. Sångaren i Grave var favoriten. Jag älskade hans djupa kraftfulla growl. Men jag började i ett annat band när jag var tjugotvå eller tjugotre och det var ett mer melankoliskt metalband så då började jag sjunga rent också. Det var roligt men jag tror att growl är min huvudsakliga stil.
Growl är ju en jättesvår sångform! Hur har du hållit dig i form alla dessa år? Många har ju förstört sina röster helt för att de sjungit “fel”?
Jag har som tur var inte förstört min röst helt, än så länge! Jag vet inte riktigt men i början var det nog rent hat som låg som kraft i sången det var det jag ville uttrycka och jag vet inte hur jag hittade det men jag kände att det var såhär man gjorde. Och på något vis så lät det helt okej. Men jag måste erkänna att jag hade problem, jag tappade rösten efter varje spelning och kände smärta i halsen. Men det händer inte ofta längre. Om jag kör en lång dag i studion med enbart growl kan jag känna av det i halsen att det kanske är mer dämpat dagen efter så jag antar att jag inte gör det helt rätt men jag kan fortfarande köra spelningar och turneér där jag både growlar och sjunger rent så jag antar att jag gör någonting rätt ändå!
När ni spelade in det här albumet under pandemin, kunde ni mötas och spela in eller fick ni spela in på varsitt håll?
Vi fick spela in själva. Planen var ju att åka till Stockholm och sedan till Örebro för att spela in de instrumentala delarna och sången i Örebro men förutsättningarna för att resa under pandemin var förfärliga så till slut var det bara Esa (Lead guitar) som tog sig till Örebro. Resten spelades in i Helsingfors. Det var annorlunda men det var kul! Och det var lite mer avslappnat att slippa resa till Sverige men jag tror det var hemskt för Jens för han vill att ha sista ordet och ha kontroll över allting och när vi inte är i Örebro blir ju det mer komplicerat. Men han var flexibel vilket var toppen även om det var svårt eftersom han är en ganska petig person, jag måste ändå tacka honom för att han fixade att jobba under de förutsättningarna.
Tror du att det influerat soundet på albumet på något vis?
Vissa har sagt att min röst låter lite ljusare. Och jag tror inte att jag sjunger ljusare men jag kanske var lite mer avslappnad. Jag vet inte. Kanske lite mindre stress helt enkelt. Jag kunde åka hem mellan inspelningarna istället för att hänga i Örebro och göra ingenting förutom inspelningen. Men jag förstår verkligen vikten av att vara med producenten och om man spelar in saker separat får man ju maila det sinsemellan och man tappar den kontakten, den mänskliga kontakten man har när man spelar in tillsammans. Och det saknade vi faktiskt när vi spelade in det här albumet.
Jag såg något som jag blev väldigt nyfiken på, ni ska släppa en klocka tillsammans med Pook Watches. Hur kom ni på det?
Jag tror det var Esa som hade kontakt med Pook killarna och jag tror de hade jobbat ihop med några inom rockscenen här i Finland tidigare. Idén tror jag kom från dem att de ville göra någonting speciellt och för oss är det något helt nytt. Jag har inte den riktiga klockan ännu men vi kommer nog att ha dem sen. Jag tycker det är häftigt men en del kan nog tycka att det är lite för mycket. En Pook klocka kanske är lite dyrt för ungdomar till exempel men det är bra kvalitet och en riktigt bra klocka men jag tror de kostar runt 500 euro så en del kommer nog tycka det är för mycket. Men det känns kul att kunna erbjuda något för alla typer av fans! Vi har ju funnits länge och har fans i vår egen ålder som har jobb och kanske lite extra pengar att lägga på en sådan sak. Men jag har funderat lite på det. Vi fick liknande kritik när vi gjorde 70 000 tons of metal kryssningarna de är också dyra och har man inte råd är det nästan omöjligt att resa till Miami och spendera några tusen euro för en kryssning. Men människor och fans är olika och det känns roligt att kunna erbjuda något åt alla typer av fans.
Det är något annorlunda. Andra band gör öl och rom men en klocka är ju unikt.
Ja det är det och jag älskar verkligen den här klockan. Den är klassisk och det är inte som att vi har slängt på Amorphis loggan på framsidan utan den är gömd i bakgrunden. Så man ser inte direkt att det är bandmerch utan det är en vacker kvalitetsklocka. Det är kul att man kan ha den när man går till jobbet eller på en fest där folk ser en vacker klocka samtidigt som man kan känna att “jag är ett Amorphis fan” haha! Någon kanske ser att du har en Amorphis klocka och då är det fint att få tillhöra den familjen på något vis.
Vad är planerna nu då? Det är ju kaos men om det lättar något vad har ni funderat på då?
Självklart väntar vi på att få spela live. Vi har en fem veckors turné planerad i USA i april och jag är än så länge optimistisk. Dark Tranquility lyckades ju så jag hoppas att vi också får åka över och göra det! Men jag hoppas sommar festivalerna blir av och om allting är lugnt efter sommaren blir det en europaturné och spelningar i Japan och kanske Sydamerika. Jag vet faktiskt inte hur mycket vår management har planerat men vi har några festivaler planerade och USA turnén är i alla fall på gång!
Jag saknar live musik så mycket!
Jag tror det kommer bli så konstigt att börja turnera igen! Vi gjorde nio spelningar förra året och det är väldigt lite för oss så när vi väl kliver upp på scenen för att lira på en turné kommer vi vara rätt rostiga! Haha! Första spelningen kan bli en utmaning! Jag hoppas vi ska hitta tillbaka till samma flow som vi hade för två år sedan för det var riktigt roligt. Nu får vi väl uppfinna hjulet igen på något vis men det ska nog gå bra!
Jag tror det kommer bli bra! Jag har en klyschig grej som jag gör med folk jag intervjuar. VIlket är albumet du inte vill att våra läsare ska missa?
Den är svår! Jag har så många favoriter! Men jag måste säga Suedes The Blue Hour. Vi turnerade i USA och jag lyssnade på det ofta när jag skulle sova och jag älskar det. Jag är inget Suede fan annars men det är ett så vackert och känslosamt album, det finns inga svaga spår på det. Jag har för mig att vi turnerade med Dark Tranquility på den turnen och deras trummis var ett Suede fan. Den rekommenderar jag!
/P ”The Poser” Pousár