Nestor släpper albumet Kids In A Ghost Town på fredag och nyfikenheten tog överhand så Pauline tog ett snack med Tobias Gustavsson som frontar bandet om vad som egentligen hände de där drygt 20 åren som bandet var borta och hur de ser på reaktionerna idag jämfört med i sina ungdoms dagar!
Tjena Tobias hur är läget?
Det är bra tack! Jag satt precis här och spelade igenom låtarna lite inför releasen och så hamnade jag på något annat spår och kände att det här var ju en rätt skön grej, det kanske blir en ny låt någon gång! Det blir ju lätt så när man sitter och bara spelar. Haha!
Vi är jätteglada att du ville prata med oss på Maloik och vi har alla blivit väldigt tagna av eran musik!
Åh tusen tack! Jag måste säga att vi är verkligen överväldigade av alla fina recensioner och fina ord och att så många skriver och bryr sig. Och känner det som jag ville få fram! Lite det här att kliva tillbaka till perioden i livet då man fortfarande var utan ansvar och världen låg för ens fötter och man såg på ”Tillbaka Till Framtiden” och tänkte att det kanske är så det kommer vara år 2000!
Ni kör ju en ganska straight forward 80 tals stil, att jag och sambon som är över 40 gillar det är ju kanske inte så konstigt men ni har ju fångat en helt ny yngre publik också!
Ja, så är det nog! Jag tror så här, jag har alltid försökt att skriva så bra låtar som det bara går oavsett om jag skriver till någon artist eller till oss och någonstans kanske det blir lite gränsöverskridande. Det blir mer som du säger att vi kör 80 tal rakt igenom men vi har skrivit så bra låtar som det går och då är det nog svårt att värja sig oavsett om det är 80 tal eller inte! Jag tror helt enkelt, och det kanske låter lite kaxigt, att om man gillar bra låtar så gillar man Nestor. Lyssnar man på en del band som kör i samma genre så är det lätt att hamna i klyschorna som var på 80 talet. Men orsaken till att vi hittat en ny publik hoppas och tror jag beror på att vi skrivit bra låtar och för att vi klär dom i 80 tals kläder med fluff! Haha!
Det låter ju rimligt! Men som du säger, oavsett om du skriver till andra eller till er själva. Ni har ju rent tekniskt hållit på rätt länge, sen 80 talet. Men ni hade ju ett litet break…
Precis! Ett ”litet” på 22 år eller vad det nu blev ja.
Vad gjorde du under tiden då?
Jag har ju hela tiden jobbat med musiken. När vi lade ner bandet kring 95 så var jag lite inne på musikteater och fick någon roll i en musikal och tyckte det var roligt. Sen blev det lite tankar på att gå musikhögskolan men då hade jag turnerat lite med en artist som jag skrivit låtar till som heter Bosson, en väldigt duktig sångare. Sen åkte jag på europaturné med Kylie Minogue och det blev en del stora turnéer och jag fick lite smak för det där. Inte bara att skriva låtar utan också att vara artist så efter det satte jag ihop ett band med min dåvarande flickvän som heter Itchycoo och vi hade väl lite tur där som var i kölvattnet av Roxette så vi gjorde lite samma sak men lät mer som Lambretta typ. Vi skrev på med Virgin i Tyskland och flyttade dit i tre år och fick fart på det och blev årets nykomling och sådant kul. Vi sålde ganska mycket skivor och turnerade i tre år då. Så jag kom ju in i det där ganska tidigt och sen när jag var på väg tillbaka till Stockholm från Berlin så fick jag frågan om att sitta i en studio med några som jag jobbat med innan och då halkade jag ju in där med och började skriva låtar och som svensk låtskrivare så blev det ju överallt över hela världen! Japanska Idol ettor och jag hade tur att få jobba Med Kylie Minogue och Nelly Fortadu skrev jag lite med!
Det blev en del svenska artister med, vi vann ju en Grammis med EMD med en låt som heter Jennie Let Me Love You och vi hade nog totalt 8 toppar på singellistan det året och precis efter det startade vi upp Straight Frank som är ett Rockband då. Av någon anledning blev det Tyskland igen. Vi var förband åt Deep Purple och Alice Cooper och vi fick ganska bra snurr på det. Men sen kom ju livet! Du vet det där livet med barn och så och då var jag ändå ganska klar med turnerandet, och låtskrivandet tog också så mycket tid, jag var aldrig hemma i stort sett och min fru var turnerande dansare så vi insåg båda att det inte skulle hålla med familj. Vi fick vårt första barn 2010 och då jobbade jag i en studio med Per Åström och David Stenmark, David är Martin Stenmarks bror och jag lärde känna honom när jag skrev några låtar åt Martin. Då höll de på att starta ett bolag som hette Epidemic Sound de hade en idé om att samla låtar som aldrig hittat sin artist. Det skrivs ju en jäkla massa låtar som aldrig riktigt hittar hem och de undrade om jag ville vara med. Det passade ju mig ganska bra så då blev jag delägare och musikchef där och jag tror jag höll på med det i 8 år.
Vi sålde bolaget 2017 och då var ju barnen lite äldre så då ville vi testa något annat så vi flyttade till Spanien! Till en början pendlade jag mellan Spanien och Stockholm och jag har ju kvar studio i Stockholm, vi spelade in nästan alla Nestor låtarna där men jag flyttar nog ner den också till Spanien nästa år!
Men för att svara på din fråga! Jag har aldrig gjort något annat än musik, och bygga bolag kanske, eller snarare varumärken! Och även om det låter cyniskt så är det ju så med Nestor också. Man skapar en bild av hur bandet är och pratar tidigt om att ”Hur ska Nestor reagerari den här situationen?” eller hur ska vi framstå? Vi ska göra musikvideos, vi ska grotta ner oss och det ska vara perfekt. Igenkänningen ska vara total!
Haha, ja när jag såg videon till On The Run, var det första jag tänkte på Stimorol. Det var som en klassisk 80 tals Stimorol reklam!
Men fan vad hett! Det är precis den känslan man ska ha!
Man blir ju nostalgisk, och precis som du säger så har ni ju skalat bort så mycket av det där onödiga som en del av de yngre banden kanske i stället fokuserar på. Ni har ju hittat kärnan som är rocken!
Ja men precis så! Du satte bra ord på det. Det är precis så jag har tänkt också. Allt som var bra på 80 talet. Allt man gillade, inte det som blev för mycket. KISS Animalized och Asylum är ju mina ”go to” album men även Europe, Out Of This World och Kanske till och med Bon Jovi med Jersey plattan och det var ju ett helt gäng album egentligen! Jag gick igenom dem och lyssnade på vilka låtar som sticker ut. Sen har vi, jag och Jonny gitarristen som jag skrivit det mesta med, suttit och skrivit låtar och så ”Nu har vi en bra låt där, 140 bpm, perfekt upptempo. Bra drag!” Vi har tänkt lite så med hela skivan, ”Nu skulle vi behöva en Kickstart My Heart Mötley Crue låt!” och så kör vi och får ihop ett upptempo, nästan lite punkig låt och så har vi en låt klar och så går vi vidare. Nu snurrar jag i väg lite men du förstår vad jag menar. Det kanske är det som du sa innan att de yngre banden sneglar lite på låtarna och banden de gillar men missar målet lite. Vi är ju 45+ och har vart med så vi kanske vet lite mer vad som var bra och vad som inte funkade då.
Dom andra i bandet då, har de också sysslat med musik under uppehållet?
Njae, eller ja Jonny, gitarristen var med i Straight Frank och med Itchycoo så var han turnerande musiker även om han inte var med i själva bandet. Han har också stått på stora scener och han har ju varit aktiv hela tiden och spelat och vi har haft hundra små projekt som aldrig blivit något. Du vet dricka hundra öl och spela in några låtar, så bra blev det ju inte men det var rätt gött ändå! Haha! Så vi har ju följts åt även om han valde en annan väg och blev tatuerare men han har hållit på!
Dom andra tre dom har väl mer hobbyspelat lite i coverband och så. Så den största delen för dem är väl kanske nu när man håller på att boka in stora gig och så. Vi är ju barndomsvänner och alla är helt med på noterna att jag tar ut riktningen och så åker dom med lite grann. Det ligger ingen prestige i det utan om någon har en idé eller ett förslag så är vi en demokrati och är det bra så kör vi ju på det såklart! Men i de flesta fallen är det nog mer att de åker med, nu kör vi liksom. Och längst vägen har vi hittat lite mer tydliga roller, det blir ju med tiden lite som ett bolag. En ska fixa fakturor och en ska styra upp bussar och det är ju så, alla har ju lite sitt ansvarsområde.
Så hur ser planen ut nu då? Du nämnde lite större scener och så, är det något bokat och klart?
Ja vi har ju börjat boka på. Det är en hel del festivaler i sommar, en del svenska och en del utländska. Det är grejer på gång som kanske inte är helt färdiga än. Och det är skitkul. Sen har vi kommit överens om att i och med att alla har familj och så och inte bara kan vara borta och leva på vägen så tar vi bara sådana gig som faktiskt genererar någonting. Visst ska det vara kul men det blir ju svårt att spela på mindre ställen när man inte får ihop det. Men visst kommer vi att spela! Vi har ju releasen nu och sen ska vi spela på festival i Frankfurt om en månad så vi bokar på! Så länge som vi kan motivera att det här giget ger något och det handlar så klart inte bara om pengar utan mer känslan att det här kommer att bli kul, det här ger något! Då kör vi!
Fan vad kul!
Ja, jag tror någonstans att när jag nu jobbat med det här så länge så är det någonstans ännu mer njutbart nu när vi är gubbar! Haha! Man kan nog i stället för som när man var ung bli exalterad och ”Nu spelar vi inför en storpublik!!” ställa sig och känna att ”Fan vad mäktigt det här är.” Eller den där recensionen vi får där man tidigare kanske tänkte att ”Det vet jag väl” så kan man njuta av den. Jag skrev till de andra häromdagen att jag blir på något vis rörd av tanken att många kommer att skapa minnen till den här plattan. Känslan av att många, ja jag vet vi är ju inte Justin Bieber utan i en mer smal genre men många kommer lyssna på den och skapa minnen! Och jag tror inte jag hade tänkt så när jag var 25.
Nu är det mera känslan av vilken ynnest det är att så många kommer skapa de här minnena till vårt album. Det känns lyxigt. Och man ser det på ett annat sätt. Det är som kommentarer från folk som verkligen kan genren eller som sett videon och skriver ”Jag ser att ni har en Atari 1040 och gamla CUBase 2.7” och vi bara ja! Och vad vi fick slita för att hitta dom där grejerna! Haha! Fan vad skönt att någon ser vad vi faktiskt gjort!
Och Samantha Fox, det var också en grej där man kände att alla kommer att veta vem hon är. Det blir roligare när folk känner igen henne och för dom som var med som är i den åldern så vet ju alla vem hon är, hennes historia och hur stor, eller enorm artist hon faktiskt var då.
Det är ju så coolt med henne för hon var ju på Comicon och skrev autografer ett år och hon var fullbokad. Hon var ju en ikon, inte bara som storbystad blondin utan som en stark kvinnlig förebild.
Det var nog lite så jag tänkte på det. Först tänkte jag på Lita Ford som duettpartner men hon svarade inte och jag fick inte kontakt med management och så men så satt jag och skrev en låt som heter Perfect 10 (Eyes Like Demi Moore) och jag satt och mindes tillbaka till hemstaden och hur det var att växa upp i en småstad med stora ambitioner och hela det där. Men också om ungdomskärlek och att bli vuxen fast inte vilja riktigt, du vet. Jag minns att jag mentalt gick in i mitt pojkrum och hur det såg ut och då såg jag min plansch med Sam Fox och då slog det mig. Sam Fox ska ju vara med! Hon ska ju vara med och sjunga. Och det blev ju bra! Vi blev ju lite polare där och nu skickar hon meddelanden med uppdateringar om intervjuer och singellistor. Det är kul!
Så roligt! Jag har en känsla av att det här kommer att bli the ”next big thing” på något sätt!
Jag tror att, och det kanske känns lite konstigt eftersom jag är med i bandet, men jag har också den känslan lite grann. Det var någon som sa att det är så jävla rätt i tiden. Och då kan man ju undra hur det kan vara rätt i tiden med 35 år gammal hårdrock men jag tror att det är som polaren sa att det är ingen som omfamnat genren. Det har gjorts en del på skoj som Steel Panther men det är ju att skoja lite med det men ”ni gör det på fullt allvar”. Och även om vi har humor med i videorna så har vi ju inte tullat en sekund på produktion eller hur det låter. Sen tror jag med pandemin att man kanske blir mer nostalgisk. Det har varit skakigt i världen och man vill höra något som känns tryggt. I alla fall folk i vår generation, man var ett kid på 80 talet och man tyckte att Twisted Sister var coola. Det kanske är det som gör att det kan ta fart. Men vi har haft en och annan i kommentarsfälten som skrivit att det är synd att vi gör narr av genren men då har andra fans som har lite koll gått in och bemött dem med att det snarare är en hyllning i våra videos.
Ja jag tror de flesta banden gjorde videos med en gnutta humor i på 80 talet!
Ja det var liksom nära till garv i typ allting! Kolla Twisted Sisters videos till exempel!
Jag brukar vara lite fånigt Old School och ställa den klassiska frågan: Om du skulle rekommendera ett album som våra läsare inte får missa, vilket är det då?
Åh det är en sådan svår fråga för jag vill ju inte välja något som era läsare bara ”Ja fast den är ju självklar” Made in Japan av Deep Purple hade ju varit ett tråkigt svar även om jag aldrig varit särskilt förtjust i Deep Purple men skit samma. Men om jag skulle säga någonting som är lite otippat men som är jävligt bra så tycker jag ju att Last of The Runaways, Giants första platta är ett mästerverk i den genren. I en hårdrocks eller rockblog som är mer 80 tal kanske det är ”Goes Without Saying”. Men så är det ju! Sen är det kanske något som folk skrattar åt men Crazy Nights med KISS. Och Prisoners in Paradise med Europe, det är en mycket underskattad platta.
Vi avslutar ett mycket trevligt samtal med löften om att fortsätta snacka smal och obskyr 80 tals rock i framtiden! Och om någon av er är sugen på lite nörderier till tonerna av Nestor kommer Tobias och Jonny att lira på Comicon i Stockholm i början av November!
/P ”The Poser” Pousár
