Det portugisiska gothic metal-bandet Heavenwood är tillbaka med nytt album, och när vi slår oss ner för en pratstund blir det snabbt tydligt att det här kommer bli mer än ett vanligt albumsnack. Samtalet börjar vid havet.
Ricardo:
Förlåt att jag blev lite sen! Jag var ute och fastnade med blicken i havet! Jag bor precis vid stranden, det är väldigt vackert.
Pauline:
Det är helt okej. Jag bor faktiskt bara fem minuter från havet här i Sverige.
Ricardo:
Åh, vad fint!
Pauline:
Nu börjar det bli försommartider här också, så vi får äntligen lite D-vitamin efter våra långa svenska vintrar.
Ricardo:
Vilken stad bor du i?
Pauline:
Kalmar, på östkusten.
Ricardo:
Kalmar… det låter nästan som mar, havet.
Pauline:
Exakt!
Ricardo:
Jag bor också vid kusten här i Portugal, med kilometerlånga stränder. Om du gillar havet tror jag att du skulle älska Portugal. Det är lugnt, vackert och fullt av fantastisk arkitektur.
Det är kanske inte ett land man “gör” på två veckor om man verkligen vill uppleva det, men fyra–fem dagar i en region är perfekt. Vi har till och med snö i vissa delar, vilket alltid känns märkligt när man kan köra från sol och värme till vinterlandskap på bara några timmar.
Pauline:
Det låter nästan som Minecraft.
Ricardo:
Exakt! (skrattar)
Pauline:
Jag la upp er senaste video på bloggen under min Metal Sundays-serie, för jag tyckte den var fantastisk. Men det har ju varit tyst ett tag – berätta.
Ricardo:
Ja, det har varit ett tag. Som med många metalband började allt i skolan, 1992. Men det speciella är att jag inte började med musik – jag började med teckning.
Bandet hette något annat då, och killarna hade spelat in en demo men saknade omslag. Jag sa direkt: “Nej, nej, ni måste ha artwork – jag fixar det.”
Så jag lyssnade på musiken för att få inspiration, och bad att få komma och se en repetition. Och det förändrade allt. Att lyssna på musik hemma är en sak. Att se ett band live är en annan. Men att stå i replokalen, känna energin, den mänskliga kontakten… det var magiskt.
Jag gick därifrån och tänkte: “Jag måste lära mig spela gitarr.”
Jag minns att jag satt hemma i köket och åt soppa när Metallica spelade på TV – den stora spelningen i Ryssland. Jag slutade äta direkt och bara stirrade. Och tänkte: “Jag vill bli som James Hetfield.” Det var där det började.
Sedan blev det demos, tape trading, spelningar och den där fantastiska undergroundkulturen där man bytte musik och idéer över hela världen. 1996 skrev vi vårt första kontrakt, vilket var enormt för oss. Portugal var inte direkt någon stormakt inom metal då. Men det började röra på sig, mycket tack vare Moonspell. Vi turnerade med In Flames på deras första turnéer – vilket känns rätt galet idag. Redan då kunde man se att de hade något speciellt. Men sedan kom verkligheten.
Vi behövde ställa oss frågan: Ska vi verkligen fortsätta med det här? Eller ska vi plugga, jobba, bilda familj? Så vi tog ett uppehåll. Men problemet – eller kanske det vackra – med musik är att den aldrig riktigt lämnar dig. Det spelar ingen roll om du är lycklig, arg, trött eller trasig. Musiken finns alltid där.
Den speglar dig. Jag minns att jag såg Meshuggah i Porto. Full respekt för dem, även om deras musik kanske inte är exakt min grej. Men när jag stod där och såg konserten slog det mig: “Nej. Jag måste spela igen.”
Livet kunde inte bara vara jobb och vardag. Något saknades. Om konst verkligen är en förlängning av dig själv så märker du när den saknas. Det blir ett tomrum. Det var därför vi kom tillbaka.
Och nu, 2026, när vi pratar om 30 år med bandet, känns det nästan som en nystart. Som Ouroboros – ormen som äter sin egen svans. Ett evigt kretslopp. Och det gillar jag. För konst ska utvecklas. Den får inte stå still.
Pauline:
Känns det som att ni nu vuxit in i vad Heavenwood faktiskt ska vara?
Ricardo:
Det är en väldigt bra fråga. Ja, det tror jag faktiskt.
Om det är bra eller dåligt får andra bedöma – jag tänker inte stå här och sälja in det som “det bästa vi någonsin gjort” bara för sakens skull. Men det här albumet är ärligt. Det är sanningsenligt. Och det ligger enormt mycket arbete bakom det.
Konceptet i sig är inte mitt från början – det bygger på idéer från den franske ockultisten Papus och hans The Tarot of the Bohemians från 1800-talet. Men musiken… den är väldigt personlig. Det var också en utmaning.
Vi pratade om havet tidigare – att försöka ta något symboliskt, esoteriskt och ibland väldigt abstrakt och översätta det till musik är inte enkelt. Det är nästan som alkemi. Att ta något osynligt och göra det konkret. Jag pratade faktiskt med skivbolaget om det. För vissa människor gillar helt enkelt inte tarot eller ockulta teman. Och då tänker man kanske: “Kommer de ens vilja lyssna på det här?” Om någon säger: “Jag gillar inte vikingar.” Ja, då kanske Amon Amarth inte är rätt band för dig.
Och det är helt okej. Det är alltid en risk att jobba med starka koncept. Men jag tror också att konst måste få vara så. Man måste göra det man känner. Kanske lyssnar någon på skivan idag och tänker: “Nej, det här är inte för mig.”
Men om två år kanske samma person går igenom något i livet, hittar albumet igen och plötsligt förstår. Det är så konst fungerar ibland. Jag tror faktiskt att jag personligen skriver bättre musik när något går fel i livet. Det låter kanske märkligt.
Men om allt bara går på autopilot – samma rutin varje dag, samma industriella loop – då blir det svårt att hitta något djupare. Jag tror att konst behöver erfarenhet. Smärta, glädje, förlust, förvirring. Någonting. Om man inte lever – vad ska man då uttrycka?
Det här blev vårt sjätte album. Och jag minns att jag satt i studion och började bygga orkestrala arrangemang. Efter två tagningar stoppade jag allt. Jag sa: “Nej. Inga orkestrar.” Alla tittade på mig som om jag tappat det. “Är du galen?” Men jag bara: “Nej. Jag känner det inte.” Och jag ångrar inte det beslutet en sekund. Det var ett rent instinktivt beslut.
Lite carpe diem.
Pauline:
Jag var en av de där metalungarna på 90-talet som gick till små undergroundklubbar för att se band spela. Idag spelar samma band på Wacken, Sweden Rock och stora festivaler. Thrash metal spelas på radio.
Tycker du att det är enklare för band idag att slå igenom?
Ricardo:
Fantastisk fråga. Om vi går tillbaka till 90-talet – ja, det var mycket svårare. Utrustning kostade enorma pengar. Att spela in musik var svårt. Allt var DIY. Fanzines, flyers, posters, demos. Det spelade ingen roll om kvaliteten inte var perfekt. Det handlade om passion. Och det fanns en stark känsla av brödraskap.
Publiken kände att de hjälpte till. Att de var en del av något. Och idag? Ja, verktygen är enklare. Sociala medier. Streaming. Digital marknadsföring. Allt är snabbare. Men samtidigt…
Det är mycket svårare att fånga människors uppmärksamhet. Idag kan alla köpa annonser på Facebook. Alla kan skicka mejl. Alla kan släppa musik. Men det betyder inte att alla har det där andra. Kunskapen. Känslan. Det mänskliga. För problemet nu är att det finns så mycket musik. Så många band. Så många pressreleaser. Så många historier. Det blir ett informationsras. Och att sticka ut i det?
Det är brutalt svårt. Om jag ska vara ärlig? Jag försöker hålla mig uppdaterad. Men det är omöjligt. Ibland tänker jag bara: “Nej, nu lyssnar jag på Clandestine med Entombed igen.” Eller Sisters of Mercy. Eller klassiska skivor. Det handlar inte om att jag inte vill höra nytt. Det handlar om att konkurrensen är enorm. Så om ett nytt band verkligen lyckas få mig att stanna upp och lyssna? Då har de gjort något rätt.
Pauline:
Ibland känns det nästan som att allting släpps samtidigt numera. Fredag betyder inkorgskaos. Alla vill ha recensioner, intervjuer, uppmärksamhet — men man har ju också ett vanligt jobb.
Ricardo:
Exakt. Det är omöjligt att hinna med allt. Det är därför jag har så stor respekt för människor som verkligen engagerar sig i musiken och scenen. Och det här är också det jag menar när jag pratar om mänskliga relationer. Metal handlar inte bara om marknadsföring. Det handlar inte bara om att sälja. Det handlar om kontakt. Om människor. Om att bygga relationer. Och det är det som gör den här scenen så speciell.
Det vackra med metalscenen är att vi egentligen inte dömer människor. Religion. Hudfärg. Ekonomi. Bakgrund. Det spelar ingen roll. Vi sitter alla i samma båt. Och det är väldigt vackert. Jag hoppas verkligen att det aldrig försvinner.
Pauline:
Jag såg Dismember på Sweden Rock förra året. Och det var helt magiskt. För sist jag såg dem var i en pytteliten stad långt uppe i Sverige när jag var 15. Och plötsligt stod jag där som 46-åring och efter två låtar var jag den där 15-åriga tjejen igen. Och man såg det på sångaren också – han blev ung igen när han såg publiken, det var samma energi. Samma kärlek.
Ricardo:
Precis. Det är som en osynlig bro mellan bandet och publiken. En kedja. En förbindelse. Och det gör mig genuint lycklig att människor från den generationen fortfarande håller på. För det betyder att filosofin lever vidare. Jag tror faktiskt att vi som varit med länge har ett ansvar. De yngre generationerna behöver kontakt med historien. De behöver förstå att det inte alltid varit enkelt. Hur mycket arbete som låg bakom allt. Hur undergroundscenen fungerade.
Det är därför böcker, dokumentärer och berättelser är viktiga. För annars försvinner kunskapen. Det är lite som vinylens återkomst. Först vill alla ha det snabbt och digitalt. Sen, efter några år, börjar man söka sig tillbaka till rötterna.
Till det fysiska. Till det långsamma. Till känslan. Och jag tror det är samma sak med musikscenen. Min generation började från början. Vi byggde allt därifrån. Många yngre börjar nästan från slutresultatet. Digitala verktyg. Streaming. Sociala medier.
Och därför måste vi mötas någonstans i mitten. Det här handlar inte bara om musik. Och det handlar definitivt inte bara om business. Det är kultur. Det är social historia. Det är mänskliga möten.
Pauline:
Så vad händer nu med det nya albumet? Hur ser 2026 ut?
Ricardo:
Först har vi meet & greets här i Portugal i juni – i Porto och Lissabon. Albumet släpps den 12:e. Vi planerar också livespelningar med sessionmusiker. Och förhoppningsvis kan vi börja spela internationellt igen nästa år. Jag tror inte riktigt på de där enorma turnéerna längre – världen ser annorlunda ut nu. Men jag vill absolut spela i andra länder.
Vi har många fans från 90-talet och från de tidigare albumen som fortfarande hör av sig och frågar: “När kommer ni hit?” Så ja. Det är definitivt något jag vill jobba för. För tur räcker inte. Om jag inte gör någonting händer ingenting. Man måste jobba. Man måste vänta. Och man måste vara redo när möjligheten kommer.
Pauline:
Jag hoppas verkligen att jag får se er live någon gång, för jag tycker verkligen om nya albumet.
Ricardo:
Tack. Det här är inte en skiva som öppnar sig direkt. Det är inte kärlek vid första lyssningen. Det är en skiva man behöver leva med. Jag märkte det när jag spelade upp den för nära vänner.
Först: “Ja, den är annorlunda.” Men en vecka senare: “Jag kan inte sluta lyssna på den där låten.” Och det gillar jag. Det är lite som vissa filmer. Första gången ser man dem och känner ingenting. Tio år senare ser man samma film igen och tänker: “Wow.”
Det handlar ibland bara om timing.
Pauline:
Jag älskar musik där man hör att någon har vuxit. Jag lyssnar på metal. Singer/songwriter. Opera… Nästan allt. Och det jag känner med det här albumet är att du har vuxit och hittat något som verkligen är du. Det är fantastiskt.
Ricardo:
Tack. Det betyder väldigt mycket att höra.
Pauline:
Tack för att du ville prata med mig idag och förhoppningsvis ses vi i framtiden.
Ricardo:
Det tror jag.
Pauline:
Ha en fantastisk kväll.
Ricardo:
Detsamma. Allt gott till dig och din familj.