Photo: Claudio Marino
Mortiis släpper nya skivan Ghosts of Europa i Juni i år och det ser vi fram emot! Pauline passade på att prata med honom innan han drog iväg på turné om lite gammalt och lite nytt!
Pauline:
Jag är en sån här nittiotalsmetal-bebis, och dessutom så var jag lajvare på nittiotalet, så du kan ju tänka dig hur kul jag hade när jag följde dig på nittiotalet.
Mortiis:
Vad var du? Lajvare?
Pauline:
Jag lekte orc och goblin ute i skogen och gjorde masker och så.
Mortiis:
Jaha! Då var du ju en perfekt match för mig, både masken och musiken då! Vad kul.
Pauline:
Så. Min första tanke nu när jag fått lyssna på skivan i en vecka. Det har ju utvecklats något enormt från början till nu.
Mortiis:
Ja, det har ju gått några år, så jag hoppas ju att man har lärt sig ett par grejer.
Pauline:
Vad tror du själv har varit den största förändringen när det kommer till din musik? För jag menar, man kommer ju en bit, men sen måste man ju liksom känna själv att det här, jag kan inte sitta i samma hjulspår hela tiden.
Mortiis:
Nej, jag vet inte. Jag vet inte om det liksom är en grej alltså. Jag har ju hoppat lite fram och tillbaka också. Alltså, jag började på nittiotalet med det jag gjorde. På nittiotalet var jag ju jävligt ärlig, för då hade jag ju väldigt, väldigt begränsade kunskaper om liksom… ja, allt du kan tänka dig. Allt från själva spelandet, och det är fortfarande väl begränsat i och för sig. Men nu är jag mycket, mycket duktigare på studioteknik och liksom programmera syntar och liksom höra, låter det bra eller inte, och arrangemang och allt det här.
Men spelandet är fortfarande väldigt, väldigt primitivt, ungefär som det var för 30 år sedan. Men då hade jag liksom inga kunskaper, så fördelen man hade då helt i början var ju att musiken var jävligt rå och ärlig. Det var liksom direkt från hjärnan, rakt ut i fingrarna, ner på tangenterna. That’s it. Här är jag, alla mina svagheter. Det var liksom inget… inget som var polerat, ingenting sånt. Och det är ju liksom, jag ser på det som en form för styrka, för den har jag alltid behållit. Så jag tänkte på… det är liksom en sån grej genom allt jag har gjort, att jag alltid försökt hålla det ärligt.
Och sen när man ser på det över liksom 2010 eller från 2000 ungefär, från typ The Smell of Rain fram till och med liksom The Great Deceiver, den där perioden runt 2017, så hör man alltid en sån röd tråd, att allt ska vara jävligt ärligt och liksom blottat.
Det är ingen… jag vet inte om det är någon mening direkt, textmässigt och allt sånt där. Musiken har aldrig varit analyserad som att “vi måste passa på så att folk köper det här”. Man har aldrig haft sådana diskussioner, varken med mig själv eller med bandmedlemmar eller samarbetspartners.
Jag har många gånger fått frågan: tycker du inte att du utlämnar dig själv lite väl mycket? Men jag tänker, ja, jo, kanske jag gör det. Men samtidigt så känns det ju ändå väldigt naturligt, och jag ska bara hitta på skit och liksom, och sitta och ljuga och grejer eller bara komma på något som inte jag riktigt tror på. Alltså, nej, jag kör bara liksom det som känns så härligt och rätt, både i musiken och texter och hela… ja, livet också egentligen så.
Pauline:
Jag har följt dig på sociala medier i några år nu. Och jag har älskat att det de senaste ett–två åren så har det varit typ found footage-grejer på din Facebook, jättemycket gamla foton och fans och allt vad det är.
Mortiis:
Jag tycker det är ganska roligt! Jag märker att folk också tycker att det är kul så liksom. Men det är klart, jag skulle inte, om jag hittar något helt enkelt, ja, den här vet jag inte vad jag tycker om, då postar jag inte den. Det måste ju kännas rätt åt båda hållen alltså. Och det kan säkert framstå som lite cyniskt, för det är ju också en grej som fungerar på sociala medier, de här throwbacks och allt vad de kallar det för, en liten då nostalgitrip. Men för mig så känns det mer så att det var tur, för jag tycker att det är kul att posta de där. Jag tycker det är roligt att sitta och minnas lite ibland , och så är det alltid någon backstory. Då är det ju ännu bättre om ”den här dagen var ganska sjuk”, du vet, ”hade ni bara vetat vad som hände en timme senare, bla bla bla.” Så jag tycker att det är roligt. Och det får folk igång, så det är win-win liksom.
Men man måste posta lite tråkigare business-grejer också, men det märker jag, folk tycker det är mycket tråkigare. Men det är väl tyvärr så, om jag har en ny vinyl ute så måste jag säga till. Men det verkar folk tycka: ”ja ja, det är en jävla platta, okej.” Oftare än: ”nej, de där gamla bilderna…” men det förstår jag. Det är ju vad jag också skulle vilja se andra göra som jag tycker om att följa. Alltså, jag hade kul, det är bra att ni har en ny tröja ute, men det är inte så jävla spännande egentligen. Jag vill hellre se en gammal bild där du gör något roligt. Något oväntat.
Pauline:
Ja, men det går ju verkligen i linje med det här att vara rak och bara säga vad man tycker och tänker! Du har ju haft en karriär som har tagit dig till så många olika ställen och så breda planer hur är det?
Mortiis:
Det är märkligt, för jag känner inte att jag passar in någonstans. Och det är, man är… världens bästa, vad ska man säga, adaptable outsider. Alltså, jag har alltid känt mig på utsidan, aldrig känt mig som en del av gänget. Men samtidigt så har man på något bizarrt sätt klarat att göra mycket olika och jobba med jävligt mycket olika folk. Så det är ju ett symptom på att jag har fel i hur jag tänker, tack och lov för det!
Det är inte att det inte… nej, vi hatar dig, kom inte hit. Det har ju inte riktigt… Eller jo jag har fått höra det också i och för sig. Men nej, som du säger, jag förstår inte hur jag får till det, men av någon anledning så har jag haft möjlighet att jobba med väldigt många roliga människor. Ofta i form av remixar och sånt. Så det är inte så att man sitter ju inte nödvändigtvis i studion ihop och gör allt det här. Men det är ju ett samarbete som går mycket över… nu händer ju allt på internet.
Och då har man fått jobba med allt från Goldfrapp och John Fryer och liksom Front Line Assembly-folket till och med ett par gamla namn inom metal som jag har varit inne och jobbat lite mer med och sånt. Det är ju helt otroligt för en jävla idiot som är från Notodden i Norge som bara… jag anser ju inte att jag har en tiondel av deras talang och förmåga och liksom sådär. Men det är bara min… jag är väldigt sträng med mig själv.
Men att man har klarat att uppnå såna här möjligheter via musik som man inte visste hur man gjorde för många, många år sedan, så är det ju ganska… det är ganska sinnessjukt faktiskt att det har blivit sådär.
Pauline:
Det känns på något sätt som att du känner en genuin tacksamhet för att få göra det du älskar att göra liksom.
Mortiis:
Man måste påminna sig själv ibland alltså. Jag går ju inte runt varje dag och bara tänker fan vilken tur man har haft. För tyvärr så blir man också lite cynisk alltså, det är något som följer med det här. Eftersom åren går så behöver man ta saker och ting mer för givet, och det fångar jag mig själv i ibland ”att vänta nu, fan, nej, du kan inte ta det här för givet.”
Musiken är det mest volatila som finns. Det kan vara över imorgon. Nästa platta kanske ingen tycker om den, tyvärr, stopp, liksom. Det var det, du suger nu liksom. Så det är ju krismaximerande, det är ju väldigt negativt tänkande naturligtvis, men man har ju sett så många band som kom, som har liksom… Kiss tyckte jag alltid var ett bra exempel på liksom att ha… de har ett jättebra decennium, sedan är de borta i tio år för att ingen bryr sig. Sen kommer de tillbaka igen, sen går det så. Man kan aldrig ta det för givet. Du kan förlora väldigt mycket runt om dig och så får du jobba hårt för att få tillbaka det.
Det är inget normalt jobb.
Pauline:
Nej, Och det är ju någonting man uppfattar med tiden. Jag pratar ju med extremt många musiker på ett år och läser väldigt många sådana här promotion-mejl, och man inser att det krävs ju en väldigt speciell typ av människa för att orka kämpa på så mycket som ni ändå gör för att liksom finnas kvar.
Mortiis:
Och det är inte alla vi som egentligen orkar heller. Men samtidigt… jag har haft en sådan liten tendens att bli lite deprimerad och så, men jag använder ju det kreativt också. Och jag har en jävla dålig vana med att krismaximera varenda situation.
Så om jag… det kan vara så att en dag jag tycker att liksom, ja, fan, jag fick inte så många kommentarer som jag hoppades på den nya låten, så tänker jag: ingen tycker om den, alla hatar den. Och tänker så, blir man sådär, fan… det är ju för att man är så passionerad. Man bryr sig så mycket, man vill så gärna. Och då är det väldigt lätt att bli lite paranoid också.
Ja, men de där PR-skriven som snackar… ja, men de tycker jag oftast är uppblåsta som fan och tar sig jävla friheter med vad de säger. Men så tänker jag liksom: ja, de måste väl se ut så. Jag kör ju alltid ett kvalitetsfilter. Jag måste alltid godkänna allt sånt innan det går ut, så tittar jag på det och bara: fan, det här är ju helt koko liksom.
Men jag tänker ju alltid: fy fan, ni får mig att framstå som ett geni liksom. Ja, för de ska sälja. Deras jobb är att sälja. Ja, mitt jobb är att skapa. Och jag vet att jag inte är ett geni, men liksom… jaha, ja okej, skicka ut skiten så får vi väl se hur det blir i intervjuerna. Vilka konstiga frågor jag får. Ja ja, labels, de är som de är.
Pauline:
Jag tänkte på det du sa om det här med att man har lätt för att bli mer deprimerad och liknande. Min favoritlåt hittills är The Faith That Fades Away.
Mortiis:
Den är bra! Jag satt och tänkte på den här om dagen. Så vi övervägde att ha den som… för vi ska ju ett par singlar till också som digitala singlar, vet du, precis som Geisteskrank och Europa då. Och den var faktiskt en av dem ett tag.
Men så blev jag lite stressad runt det, för jag kände att ja, men den är inte så jävla catchy. Fast den är catchy. Jag tycker om den. Men det är ofta så att när jag tycker om någonting så betyder det att resten av världen inte tycker om det lika mycket.
Så då blev jag lite sådär eleventh hour och så ändrade vi lite på saker. Så den var en av singlarna, men är inte längre det. Men jag är jättenöjd med den. Den är ganska mörk.
Pauline:
Ja, men det var verkligen den känsla jag fick. Jag lever med bipolär sjukdom själv också, så jag känner igen de riktigt mörka. Nu mår jag jättebra, för nu har jag fått rätt hjälp, men just det där… ja, men The Faith That Fades Away, när du bara ser hur ljuset slocknar liksom.
Mortiis:
Ja, den… jag har en tendens att liksom sätta ihop olika textbitar så länge det fortfarande fungerar ihop.
Jag menar, huvuddelen av den där texten kommer jag ihåg att jag fick i mitt huvud när jag var ute med en kompis. Av någon anledning så ville alla snacka med honom, och de sket i mig. Och det var inget rockstjärnegrej, det var liksom bara en personlig upplevelse. Jag blev så jävla besviken på världen den kvällen, kände liksom: jag finns inte, du vet.
Och sen fick man en sån motreaktion: ja, vet du vad, jag vill inte veta av er heller. Gå bort från mig liksom. Så det triggade en sån här negativ streak i mig.
Men det positiva med sånt där – och det låter kanske som en liten, meningslös grej, och det var det nog också – men då går vi tillbaka till det här krismaximerandet: hjärnan är inte alltid logisk.
Man tänker lite för mycket med hjärtat och man klarar inte att använda den logiska delen av hjärnan som berättar: vet du vad, det du känner nu är inte hela sanningen. Det är bara du som är rädd och stressad och arg och besviken och allt det där.
Men det coola med det, för min del då – och det har jag alltid sagt – det är ju att jag kan kanalisera det här till något kreativt lite senare.
Och jag finner inspiration i att må halvdåligt. Tack och lov för det. Och jag har också sagt många gånger och tänkt för mig själv: jag hade varit världens sämsta upbeat popartist. Jag finner ingen inspiration när jag mår bra, fast jag vill ju må bra.
Men det är inte så jävla inspirerande i sig. Nu är det väldigt klyschigt och lite gotiskt snack, men det är ju inte roligt att må dåligt. Men om man klarar att hitta det positiva i det, så ska man fan göra det.
Pauline:
Jo, men och jag tror att gör man det så överlever man inte bara – man lever. Och det tror jag är det absolut viktigaste, att hitta den där meningen med att faktiskt leva.
Mortiis:
Och så har man vunnit också. Du vann den jävla rundan.
Det är viktigt att tänka på.
Pauline:
Ja, men om vi då går tillbaka lite och tänker på just det här med texterna och hur du bygger upp dem – tänker du likadant idag som du gjorde från början när du bygger ihop en låt? Använder du samma process som du har gjort hela tiden, eller har den också utvecklats mer?
Mortiis:
Om jag har samma formulär liksom. Nej, det vill jag inte påstå.
Jag har aldrig… jag hör ju om såna här riktiga proffs som liksom kan bygga ihop coola grejer på kommando för att de har ett slags formulär. Ibland skulle jag önska att jag hade det. Andra gånger är jag glad för att jag inte har det. För anledningen till att mycket av mina grejer kan låta ganska olika varandra – ibland på samma skiva – det är ju för att jag inte har något formulär, tror jag.
Jag bara börjar någonstans. Jag kan inte ens riktigt förklara var jag börjar. Det kan vara en liten syntslinga eller en liten textrad eller att jag hör några coola trummor som jag börjar lägga konstiga ljud ovanpå. Och sen är det ett slags embryo som kommer ändra sig hundra miljoner gånger innan det är färdigt.
Den här plattan kommer ju få en box, och där är det en bonus-LP med tidigare versioner av en del av låtarna. För de har ju gått igenom så många förändringar.
Och jag hade tur att jag sparade dem som demos under processen, för att kanske visa någon manager eller skicka till någon samarbetspartner. Så plötsligt hade jag liksom 60 filer att välja mellan när de ville göra den där bonusgrejen. Och jag hade inte hört dem på länge, och tänkte: fan, de här låtarna låter ju inte ens likadana. Vissa är helt annorlunda.
Så som sagt, det är inte så att jag har en sån här jätteeffektiv process där man bara börjar med ett fast ljud och fortsätter med nästa fasta ljud och sen nu ska basen, nu ska texten vara på plats. Jag har inga sådana regler.
Så det utvecklar sig åt alla möjliga håll. Det muterar åt alla möjliga konstiga DNA-varianter, höll jag på att säga.
Och sen när det var på den här plattan så var det väldigt typiskt för mig också att det tog ganska lång tid, för jag hade så många andra projekt emellan. Så det var lite av och på. Jag turnerade mycket emellan och jobbade på lite andra grejer också. Så jag fick tid att ha pauser från musiken. Det kunde vara veckor, och ett par gånger under processen så var det faktiskt flera månader innan jag plockade upp plattan igen. Och då hörde jag på grejerna och fick helt andra idéer direkt, för då hade jag ett helt annat förhållande till det.
Jag hade inte lyssnat på det på länge, och plötsligt så hör man låtarna på ett helt annat sätt. ”Okej, det här måste bort, det här var riktigt dåligt. Det här ska bort direkt. Men fan vad coolt om jag försöker göra det här istället.” För att jag har hört någonting på radion, eller något jag tyckte var en cool idé. Jag kör väldigt mycket bil, upp och ner. Och det är väl min kommersiella sida kanske. Jag kör ju mycket på E6:an mellan där jag bor i Fredrikstad och studion. Och det är en timme till Oslo och sen hela vägen ner till Farhult, så det blir mycket radio. Och ibland hör man grejer där som man tänker: fan, det där var en bra idé. Och så lagras det någonstans bak i huvudet, och sen tänker man: fan, kanske jag borde testa något sånt på den där låten. Och så kastar man den i en ny riktning igen, för fjortonde gången. Men till slut så landar det någonstans.
Men som sagt, det finns ingen fast process. Inga regler. På gott och ont. Ibland blir jag frustrerad. Ibland skulle jag önska att jag hade ett mer metodiskt sätt att arbeta på. Det hade nog varit bra för mitt huvud också. Jag kan bli frustrerad, och till slut så blir man fan nästan sjuk av att hålla på med en platta. Du måste bara få den bakom dig liksom.
Och det kände jag mot slutet på den här. Jag var glad att jag var färdig med den. Det började bli så: nu är du och jag snart ovänner, jag och skivan. Nu är jag så trött på att ha dig här, inte riktigt färdig. Det blir nästan som ett hatkärleksförhållande till sin egen musik. Nu är det färdigt. Nu är det bra.
Pauline:
Ja, men jag kan förstå det. När man sitter och lyssnar så mycket så till slut låter allt likadant.
Mortiis:
Ja, och sen också det här… jag kan ibland ha ett problem med att jag har så jävla många idéer till de här låtarna.
Och så skriver jag ner dem som notes.
Och så sitter jag där och öppnar låten i Cubase – jag har alltid jobbat i Cubase – och där finns en notepad där jag skrivit ner allt: testa det här, testa det här, testa det här. Och så tycker jag allt verkar bra. Så blir jag nästan rädd för att öppna den där notepaden varje gång, för det är så jävla mycket text. Men jag kan inte släppa det heller. För jag tänker: tänk om den där ena idén är det som verkligen gör låten skitbra, och så testar jag aldrig den. Jag kommer aldrig kunna slappna av då. Så man försöker gå igenom allt. Och det tar tid.
Men så är det. Man är ju galen.
Pauline:
Ja.
Mortiis:
Det är väl kreativitet, heter det väl egentligen. Man ska vara tacksam att man har idéer. Inte nödvändigtvis bra idéer. Många är ju dåliga också.
Men det vet man inte förrän man har provat!
Pauline:
Men på nittiotalet så vet jag att det var ju en väldigt stor grej, det här med true metal till exempel.
Mortiis:
Ja, det är ju… ja.
Pauline:
Jag fick höra många gånger när jag lyssnade på dig att “ja, men det där är ju inte riktigt metal”, och jag blev så frustrerad, för jo, det är det visst. Ni har inte lyssnat på det här. Kan du känna att det är mer okej idag att faktiskt göra någonting som är utanför den där jäkla boxen?
Mortiis:
Jag känner väl att jag… jag har ju egentligen alltid varit utanför den här boxen.
Samtidigt som man har blivit accepterad av ganska många människor som tänker lite större, så har du de som säger: “det där är inte metal.” Ja, okej, men då får du lyssna på något annat då. Det är inget som tvingar dig att lyssna på Mortiis om du inte tycker att det är metal.
Jag har ju aldrig sagt att jag håller på med metal. Jag har alltid varit en metalorienterad person, men det är mer en attityd för mig nu än något bokstavligt. Det handlar om att inte kompromissa, att göra som du vill, att inte bry sig så mycket om vad andra tycker. Samhället kan fara åt helvete om de inte gillar det.
Det är metal för mig.
Pauline:
Så om vi tittar framåt – hur ser året ut nu?
Mortiis:
Ja, nu ska jag till USA, tror jag, som börjar 10 april, så det är ganska snart. Jag drar i lite över en vecka, försöker göra lite promo och sånt där. Och när jag är tillbaka så ska vi göra väldigt mycket Smell of Rain-låtar. Den skivan är det många som har saknat, och jag har också saknat att spela de låtarna.
Den nya plattan går lite mer åt det hållet. Den är inte ren electro/industrial som Smell of Rain, men den lutar mer dit än det jag har gjort på länge. Men själva plattan kommer ju inte förrän den 26 juni, tror jag. Så man kan ju inte spela en massa nytt innan folk har hört det. Jag kommer spela Geisteskrank, Europa och kanske en till, bara för att se hur det känns live. Och sen blir det en blandning av äldre grejer, lite hårdare industriella grejer från The Great Deceiver och så vidare. Så det blir en ganska bra mix. Jag är nöjd med setlisten. Så får vi se om publiken håller med, och att jag inte blir utbuad!
Pauline:
Men det har väl aldrig hänt?
Mortiis:
Jo, det har det! Jag har kört några ganska ruffiga spelningar tidigt på nittiotalet, när jag nästan aldrig spelade live. Jag öppnade för metalband, och folk förväntade sig något helt annat. De såg masken och tänkte att det skulle vara brutal black metal, och så var det inte det. Jag blev utbuad. Inte hela publiken, men det fanns alltid ett gäng som stod där och gjorde livet surt. Det är riktigt jävligt.
Men det är länge sedan nu.
Pauline:
Jag upplever ändå att publiken är lite annorlunda idag.
Mortiis:
Ja, jag tror det. Folk är lite mjukare nu. Ibland kanske lite väl känsliga, men hellre det än att folk står och beter sig som idioter. Gillar du det inte – gå därifrån.
Du behöver inte stå och pissa på det.
Pauline:
Och journalistiken har ju också förändrats.
Mortiis:
Ja…
Förr kunde de ge din skiva till någon som hatade allt du stod för. Jag minns att jag tänkte: varför ger ni den till den personen? Det är ju bara för att trycka ner en.
Det är taskigt. Visst, alla kommer inte älska det, men ge det till någon som åtminstone kan ge det en chans.
Pauline:
Nu känns det mer som att man hjälper varandra.
Mortiis:
Ja, och det motiverar oss som skapar också.
Om miljön känns mer mottaglig så gör det faktiskt skillnad!
Pauline:
Ja. Jag skulle kunna prata med dig i timmar till, men tack så jättemycket för att du tog dig tid ikväll!
Mortiis:
Tack själv!
Pauline:
Jag hoppas vi ses i sommar.
Mortiis:
Vi får se vad som händer.
USA nu, lite England, några festivaler kanske.
Tyvärr inget i Sverige just nu, men det kan ändras.
Pauline:
Vad kul! Och det är så härligt att du fortfarande är igång.
Mortiis:
Jag försöker. Jag måste bli bättre på att släppa musik oftare. Jag har väldigt mycket liggande som jag inte har jobbat klart med.
Pauline:
Det låter ju fantastiskt!
Mortiis:
Det blir bra till slut.
Pauline:
Ha en fantastisk kväll.
Mortiis:
Detsamma.